Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 27 november 1956 - Ett Svenskt Ingenjörssällskap? av Oskar Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164 TEKNISK TIDSKRIFT
Det ena är: gemenskapen blir lidande av att
den i sin tur är beroende av de olika fackens
offervilja för de gemensamma intressena.
Specialenheterna har svårt få pengarna att räcka
till och blir därför inga entusiastiska talesmän
hos de sina för ökade tributer till det
gemensamma arbetet över facken.
Det andra är: STF och de till denna anslutna
förbunden har sina medlemskadrar begränsade
till högskoleingenjörerna och ett fåtal av dem
som på andra vägar nått motsvarande tekniska
kompetens. Det finns skäl att något dröja vid
detta förhållande. I början av denna redogörelse
nämndes Pappers- och
Cellulosaingenjörsför-eningen m.fl. som exempel på sammanslutningar
som liksom de kommunala vattenteknikerna
specialiserade sig på att verka inom ett
begränsat arbetsfält eller från det utgångsläge som
kännedom om just detta arbetsområde kan ha
gett medlemmarna. Karakteristiskt för dessa
föreningar är att de icke begränsar
medlemsanslutningen till dem som har en viss teknisk
kompetens inom arbetsområdet i fråga. Här
liksom hos många utländska välkända
organisationer (t.ex. Verein Deutscher Ingenieure,
American Society of Mining & Metallurgical
Engi-neers) är en vid krets av för ämnet intresserade
och inom specialfacket verksamma personer
välkomna som medlemmar.
Om inom STF bildas en Allmän avdelning för
att smidigt och lyhört ge uppkommande
önskemål om gruppbildningar utöver de nuvarande
facken möjlighet till aktivitet, bör också nu
framförda synpunkter beaktas, bl.a.
självbestämmanderätt beträffande ekonomi och fria
självständiga arbetsformer. Och det sista nog så
viktiga men i Svenska Teknologföreningens
nuvarande organisation ej förutsatta villkoret är att i
arbete måste utan diskriminering kunna delta
även sådana fackmän som saknar kompetens för
inträde i STF.
Svenska Brandingenjörsföreningens anslutning
till STF möjliggöres ju genom att man kunnat
blunda för det förhållandet att några av de äldre
brandingenjörerna saknar formell kompetens
för inträde i föreningen. Men då
Brandingenjörsföreningen numera endast rekryteras av
civilingenjörer har man ansett detta vara tillfyllest
för att i framtiden kompetenskraven skall vara
uppfyllda.
Men Pappers- och Cellulosaingenjörsföreningen
kan i dag stå som exempel på en livskraftig
sammanslutning som suger medlemmar från STF,
och som vi saknar förutsättningar att knyta
närmare till oss framför allt på grund av
invalsbestämmelserna.
Hur skall nu detta och liknande problem
mötas? Kan den entusiasm som separatisterna
mobiliserar beredas tillfredsställande utlopp inom
den gamla gemensamma ramen? Problemet kan
inte vara olösligt och just den självständiga
ställning som man inom STF gett de olika
fackens organisationer anvisar en möjlig väg. Skall
det inte också vara möjligt att STF med bl.a.
sina administrativa och lokala resurser skall
kunna ta initiativet till bildandet av
intressegrupperingar av typen Pappers- och
Cellulosaingenjörsföreningen, där även icke
högskoletekniker är med i arbetet? Skall inte STF sedan
kunna lämna denna sammanslutning sådan
service att den förblir i intimt samarbete med STF
och dess verksamhet. Skall inte STF:s egna
ledamöter som vill vara med i den speciella
sammanslutningens aktiva arbete kunna göra detta med
en känsla av att just deras ledamotskap i STF
ger dem särskilt gynnsamma förutsättningar
härtill?
Eller måste det över Svenska
Teknologföreningen växa fram ett Svenskt Ingenjörssällskap som
i sig innesluter de flesta av landets tekniska
sammanslutningar, och som har möjlighet att utan
alltför snäva kompetensgränser bilda, stödja och
samordna tekniska föreningar av den typ som
alltmer synes bli dagens melodi. Blir i denna
riksomfattande organisation STF en
högskoleingenjörernas stockholmsklubb och kommer
riksförbunden att ingå som självständiga
enheter i det stora sammanhanget?
Är samarbetet inom kursverksamheten mellan
STF och Tekniska Läroverkens
Ingenjörsförbund en början till en samverkan längs en
bredare front mellan högskole- och
läroverksingenjörer, de två ingenjörskategorier som
tillsammans i allt väsentligt bär upp svensk teknik?
Kan i Ingenjörssällskapet en gräns dras, byggd
inte på examina utan på teknisk kompetens och
man får ett övre skikt, med kompetens
motsvarande den vi nu fordrar för inträde i STF och
ett andra skikt, som har en kompetens
motsvarande en nyutexaminerad läroverksingenjörs?
Kanske institutsingenjörerna blir en tredje
kategori och varje medlems strävan blir att nå den
högsta klassen, innebärande en auktorisation
motsvarande den anglosachsiska under
beteckningen "professional engineer".
Inoin ett sålunda uppbyggt ingenjörssällskap
skulle vertikala bildningar som Pappers- och
Cellulosaingenjörsföreningen få ett naturligt
hemvist.
Vad på lång sikt kan vara lämpligast är svårt
att nu avgöra. Ett torde dock vara säkert,
nämligen att Svenska Teknologföreningen i dag i sin
organisationsform måste inrymma ett smidigt
instrument för tillvaratagande av
gruppintressen, stora som små, som ledamöterna finner
angelägna att få tillvaratagna. Det skall icke vara
nödvändigt för sådana tekniska särintressen att
utanför Svenska Teknologföreningens ram i
fristående bildningar finna enda möjligheten till
intressegemenskap. Oskar Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
