Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 18 december 1956 - Andras erfarenheter - Fallhöjdsmätning vid Lettens kraftstation, av Sven Berling - Värmeledningsförmåga hos lättbetong vid olika fukthalt, av Hn - Katalysator och eldskyddsmedel, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1102
TEKNISK TIDSKRIFT
Andras erfarenheter
Fallhöjdsmätning vid Lettens kraftstation. År 1956
togs Lettens kraftstation i norra Värmland i drift. Den
har byggts av Lettens Kraft AB, i vilket Uddeholms AB och
AB Mölnbacka-Trysil ingår som delägare. I anläggningen
utnyttjas den mellan sjön Letten och Klarälven befintliga
fallhöjden 180 m, en för svenska förhållanden
aktningsvärd siffra. Sjön, som har det blygsamma
nederbördsområdet 130 km2 och en medelavrinning av endast 2 m3/s,
visade sig emellertid, när utbyggnaden började
projekteras, erbjuda sällsynt goda dämningsmöjligheter, och man
kunde här skapa ett regleringsmagasin av ca 160 milj. m3
inom en regleringshöjd av 19 m.
Då detta magasin rimligen ej kan fyllas av den naturliga
årstillrinningen, 66 milj. m3, förelåg förutsättningar att
genom pumpning av överskottsvatten från Klarälven
utnyttja en stor del av Letten-reservoaren som ett
Klarälvsmagasin. En närmare undersökning visade, att projektet
var bärkraftigt, och det har nu resulterat i utbyggnaden
av Lettens pumpkraftstation, den största i sitt slag i
Sverige (Tekn. T. 1952 s. 585). Anläggningen är utbyggd som
en toppkraftstation med en generatoreffekt av 2 X 18 000
kW och en pumpkapacitet av 2 X 8,5 m3/s och utgör ett
värdefullt tillskott i den värmländska kraftförsörjningen.
For driftövervakningen och för avräkningen delägarna
emellan av kraftproduktionen och pumpkonsumtionen är
det nödvändigt att löpande beräkna vattentransporten
genom stationen. Detta sker med utgångspunkt från
registrerade medeltimvärden av effekt och fallhöjd, vilka —
införda i verkningsgradskurvorna för maskineriet — ger
besked om vattenföringen.
I nämnda beräkning ingår sålunda fallhöjden som ett
viktigt led. En noggrann mätning och registrering av
fallhöjden i den storleksordning, som det här rör sig om,
erbjuder vissa svårbemästrade problem. G Paulin, som
konstruerat fallhöjdsmätaren i Letten, har emellertid lyckats
lösa dessa problem på ett elegant sätt och har nått en
noggrannhet och driftsäkerhet, som fyller höga anspråk.
Fallhöjdsmätaren består av en differentialmanometer
med kvicksilver, ansluten till stationens övre och nedre
vattenytor med speciella av Paulin konstruerade
känselorgan (Tekn. T. 1952 s. 68). På differentialmanometern,
som är placerad i maskinsalen, kan fallhöjden direkt
avläsas på en skala.
För driftövervakningen önskas emellertid värdet avläst
och registrerat i stationens kontrollrum. Hit fjärröverföres
värdet med hjälp av syngonkoppling, ett system som ger
stor noggrannhet. Mottagarinstrumentet i kontrollrummet
är försett med en potentiometer. Spänningen över denna,
som är proportionell mot fallhöjden, överföres med en
impulssändarmätare till ett registrerande instrument
(printomaxigraf), som timvis stämplar medelfallhöjden
under timmen i fråga.
Mätdonet har varit i drift endast kort tid, varför
drift-erfarenheter ännu ej kan redovisas. Hittills gjorda
observationer bådar dock gott för framtiden. Sven Berling
Värmeledningsförmåga hos lättbetong vid olika
fukthalt. Värmeledningsförmågan hos ett material varierar
med temperatur och fukthalt. Framför allt är inverkan av
fukt av stor betydelse. För tegel t.ex. ökas
värmeledningsförmågan med ca 30 °/o vid en fukthalt av 1 vol-%>.
Materialets lufthalt och luftporernas form och inbördes
placering är avgörande för materialets isoleringsförmåga.
Ångdiffusionen inne i luftporerna från den varma till den
kalla sidan och vattnets kapillära egenskaper, som gör att
t.o.m. små vattenmängder åstadkommer värmebryggor i
materialet, inverkar på luftporernas isoleringsförmåga.
Värmeledningsförmågan hos byggnadsmaterial mäts i
allmänhet med s.k. plattapparater, av t.ex. typ Poensgen.
Därvid läggs vanligen ett kvadratiskt prov av materialet
mellan en varm och en kall metallplatta. Man mäter
temperaturskillnaden över provet och hur mycket värme som
genomströmmar per tids- och ytenhet. En mätning tar
lång tid, minst två dygn. Man kan därför endast med
stora svårigheter undersöka fuktiga material, ty vattnet i
provet hinner förskjutas mot den kalla sidan varvid
mätresultaten blir felaktiga.
En annan mätmetod av Pyk och Stålhane (Tekn. T. 1931
s. 389) bygger på att man mäter temperaturstegringen hos
en elektriskt uppvärmd kropp som ligger inbäddad i
prov-materialet. Numera tillämpas metoden på följande sätt.
Mellan två plana bitar av provmaterialet läggs en rak
metalltråd av konstantan med 0,1 mm diameter, genom
vilken en 0,1—0,5 A ström får passera. Temperaturen i
närheten av tråden mäts med ett termoelement, som ligger
parallellt med och på ett avstånd av ca 0,5 mm från
kon-stantantråden. Spänningen från termoelementet mäts var
30 :e eller var 15 :e sekund. På så sätt kan man bestämma
temperaturstegringen hos termoelementets lödställe. Vet
man hur stor den i värmetråden inmatade effekten är kan
man sedan räkna ut värmeledningsförmågan.
Den beskrivna metoden har kort mättid, endast 5 min;
vidare är uppvärmningen av värmetråden under mättiden
liten, ca 3—4°C. Om man mäter på fuktiga material
hinner därför någon förskjutning av vattnet ej ske. Metodens
mätnoggrannhet är god och av samma storleksordning
som hos plattmetoden. En nackdel är att
värmeledningsförmågan mäts ganska punktartat. Man kan därför inte
utan vidare använda metoden vid material med grov
struktur, t.ex. betong och träullsplattor.
Med den beskrivna mätmetoden har Ivar Hellander som
examensarbete vid CTH bestämt värmeledningsförmågan,
A, hos lättbetong med olika volymvikt och fukthalt.
Enligt Byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan
(Babs) får man räkna med att lättbetong med volymvikten
500 kg/m3 har A = 0,17 kcal/mh°C och med volymvikten
700 kg/m3 har A = 0,22 kcal/mh°G. Enligt Hellander
motsvarar de en fukthalt av 9 °/o resp. 14 %> (räknat på torr
vikt). Detta skulle alltså vara normal fuktkvot i lättbetong
med angiven volymvikt.
Enligt en undersökning som utförts av Wilhelm Tell vid
Byggnadsstyrelsen är medelfukthalten i normalt utsatta
väggar 5—6 °/o. Babs värden ligger således i detta fall på
den säkra sidan. I vissa väggar i Lund och Göteborg,
särskilt utsatta för slagregn, har dock uppmätts fuktkvoter
på över 40 %>. Detta innebär ett A-värde som är ca 30 °/o
större än det i Babs angivna. Det är således mycket viktigt
att väggar i utsatta lägen fuktskyddas på lämpligt sätt
(Per Jonell i informationsföredrag arrangerat av Statens
Nämnd för Byggnadsforskning, Svensk Byggtjänst och
Skånsk Byggtjänst i Stockholm den 11 oktober 1956). Hn
Katalysator och eldskyddsmedel. En ny titanförening,
titandiklordiacetat, som man börjat tillverka i halvstor
skala i USA, erhålls genom reaktion mellan titantetraklorid
och ättiksyra i ångfas. Den har den teoretiska formeln
(CH3COO)2TiCl2 och väntas få användning som katalysator,
tvärbindningsmedel och för eldskyddsbehandling av
cellulosatextilier, såsom bomulls- och rayontyger. Den fås i
form av ett lätthanterligt pulver och bör därför också
vara lämplig som utgångsmaterial för titanföreningar.
Titandikloriddiacetat är troligen det effektivaste
eldskyddsmedlet bland hittills kända titanföreningar. Använt
ensamt kan det ge god flamresistens och vid kombination
med antimontriklorid består denna efter upprepad
tvättning av tyget. Det verkar som acetyleringsmedel vid
behandling med alkoholer och reagerar med hydroxylhaltiga
polymerer, såsom cellulosa, och ger då tvärbindningar
mellan polymermolekylerna.
Diacetatet ger färgade komplex med fenoler, aldehyder
och ketoner. Det verkar som en starkt elektrofil
katalysator av Friedel—Grafts-typ (Chemical Engineering
News 11 juni 1956 s. 2914). SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
