Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 3 - Andras erfarenheter - Lagning av tänder med zinkoxid-eugenol, av SHl - Råmaterial för kolelektroder, av SHl - Tixotropa alkydfärger, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andras erfarenheter
Lagning av tänder med zinkoxid-eugenol
Man har länge använt en blandning av zinkoxid och
eugenol (pulpaisolator) vid lagning av tänder. Detta
vita kittliknande material hårdnar och verkar starkt
desinfekterande. Man har emellertid vetat mycket
litet om vad som sker i
zinkoxid-eugenolblandning-en, och kontrollen av dess kvalitet har varit svår.
Det har sålunda inte varit känt om kittets
hårdnande beror på en kemisk reaktion eller en
fysikalisk process liknande hydratisering. Härigenom har
det varit omöjligt att exakt reglera t.ex.
hårdnings-tiden, produktens hårdhet och hållfasthet.
Vid Bureau of Standards har man därför gjort en
undersökning som visar att ett kelat bildas av
zinkoxid och eugenol. Detta zinkeugenolat absorberar
icke reagerade ämnen varigenom en hård massa
med anmärkningsvärd stabilitet bildas. Kelatet
kristalliserar i långa, tunna nålar vilka utgör
grundmassan i det hårdnande materialet. Genom
elementaranalys och molekylviktsbestämning har man
erhållit formeln Zn(C10H11O2)2 för zinkeugenolatet.
Man har också kunnat göra analoga föreningar av
andra ämnen, t.ex. guajakol och metylguajakol. Man
planerar nu insamling av data för olika kelat för att
kunna exakt reglera egenskaperna hos de
blandningar som används vid fyllning av tänder. För
närvarande bestämmer man hur stor ytaktivitet
zinkoxiden måste ha, optimal vattentillsats och
blandningstemperatur (National Bureau of Standards
Technical News Bulletin april 1956 s. 61). SHl
Råmaterial för kolelektroder
Aluminiumtillverkarna i USA förbrukar i dag 715 000
t/år petroleumkoks till elektroder.
Kokstillverkningen växer visserligen genom att raffinaderierna blir
flera och större, men samtidigt görs de mer
effektiva varigenom koksutbytet avtar. Förr eller senare
måste därför aluminiumindustrin använda även ett
annat råmaterial än petroleumkoks till elektroder.
Vid Bureau of Mines har man därför undersökt
möjligheterna att använda amerikanskt stenkol med
låg askhalt som elektrodmaterial. Detta måste vara
mycket rent eftersom metalliska föroreningar i det
legeras med aluminiet. Man måste därför minska
stenkolets halt av mineral så mycket att ett
acceptabelt elektrodmaterial erhålls.
Fysikalisk rening har visat sig oanvändbar.
Läkning med vattenlösningar och kolloidal lösning i en
tung petroleumfraktion har däremot visat sig
användbar för flera koksande kol från Virginia och
Kentucky men inte för kol från nordvästra Stilla
havskusten. Den bästa lakningsvätskan är en
blandning av klorväte- och fluorvätesyra. Kol, krossat till
100 °/o < 0,15 mm, 85 %> < 0,01 mm och lakat 1 h
i kokande 2,4 N HCl—HF, får minst lika stor
renhet som det nu använda elektrodkolet.
En ännu mer lovande metod är kolloidal lösning
av kolet i en tung kreosotolja som befriats från kol,
aska och lågkokande komponenter genom
destillation. Den använda fraktionens kokpunkt var 340°C.
Den depolymeriserar kolet och ger en kolloidal
lösning som är fullständigt flytande vid 120°C och
halvfast vid 0°C. Ingående mineral förblir
oförändrade, men de kan inte frånfiltreras ens med
användning av filtreringshjä!pmedel.
Man har emellertid utfört separeringen genom
centrifugering och kylning till 0°C i centrifugen, det
senare för att hindra blandning. Genom längre
upphettning med kreosotoljan fås en mindre viskös
lösning varigenom centrifugeringen underlättas;
minskning av lösningens kolkoncentration ger samma
resultat (Industrial & Engineering Chemistry juli 1956
s. 15 A). SHl
Tixotropa alkydfärger
De flesta vätskors viskositet är oberoende av
hastigheten hos den skjuvning som de utsätts för t.ex.
vid omröring. Hos vissa vätskor avtar emellertid
viskositeten med växande skjuvningshastighet. Till
denna typ hör pseudoplastiska och tixotropa
vätskor. De förra återfår den ursprungliga större
viskositeten så snart skjuvningen upphör, medan de
senares viskositetsökning är fördröjd.
Man har länge vetat att tixotropi är en önskvärd
egenskap hos färger. I frånvaro av skjuvning har
nämligen en utpräglat tixotrop färg mycket stor
viskositet, dvs. är praktiskt taget fast, varigenom
pigmentet i den inte kan sjunka till bottnen i
förpackningen under lagring. Vid stark skjuvning,
såsom vid strykning med pensel, blir viskositeten
liten varigenom färgen blir lättstruken. Efter
strykningen växer vikositeten varigenom flytning på
vertikala ytor, rinning, hindras eller åtminstone
minskas.
Många alkyder är något tixotropa men så litet att
denna egenskap kan påvisas bara med känsliga
instrument. För att de skall få i praktiken märkbar
tixotropi måste de försättas med vissa pigment
eller tillsatser, såsom bentonit, kaolin eller
alumi-niumstearat. Sådana tillsatser försämrar emellertid
ofta färgens filmbildning och utflytning, om de
används i en mängd som nämnvärt ökar färgens
viskositet i frånvaro av skjuvning. Tillsatta i större
mängd gör de färgen pseudoplastisk i stället för
tixotrop.
Uppenbarligen kan därför stora fördelar uppnås
genom användning av ett bindemedel som i sig
självt är tixotropt. Man kan med ett sådant erhålla
lika tixotropa färger i alla nyanser och alla grader
av glans, under förutsättning att reaktionen mellan
bindemedel och pigment inte är alltför omfattande.
Ett sådant medium, innehållande tixotrop alkyd,
framställdes för första gången i USA för fem år
sedan (Tekn. T. 1956 s. 124). Den metod, som
härvid användes, utnyttjas alltjämt i princip.
Man bringar ett polyamidharts till reaktion med
en torkande olja eller en alkyd genom upphettning
till 200—300°C. Polyamiden skall helst vara av den
typ som fås genom en dimeriserad fettsyras (t.ex.
dilinolensyras) reaktion med en polyamin (t.ex.
etylendiamin). Då nästan alla alkyder kan reagera
med polyamider, kan många olika tixotropa
alkyder erhållas.
Beaktionen mellan alkyden och polyamiden
består sannolikt i en omsättning mellan fria
karboxyl-och hydroxylgrupper i alkyden och fria
karboxyl-och aminogrupper i polyamiden. De tixotropa
egenskaperna hos produkten beror troligen på
vätebryggor mellan amid- och karbonylgrupper i poly-
/00 TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
