Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 5 - Diskussion, av Elis Nordén, Lars Nordström, H G:son Hafström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därmed mot vridande momentet. När emellertid
biyggspänningen, som i detta instrument varierar
proportionellt mot varvtalet, kommer
instrumentutslaget att bli proportionellt mot produkten
av-varvtal och vridande moment, och därför kan
instrumentet direkt kalibreras i effekt, t.ex. i hk.
Töjningsmätning med trådtöjningsgivare är, som
de flesta känner till, mycket besvärligt att utföra
med någon nämnvärd precision. Det hade därför
knappast varit möjligt att nå de resultat som
uppnåtts vid provet, om vi inte förfogat över
folietöj-ningsgivaren. Denna nya töjningsgivare har sådana
fysikaliska egenskaper, att den bokstavligt talat gör
det möjligt att mäta mekaniska spänningar med
hjälp av en enkel voltmeter.
Som nämnts utfördes provet med den
direktvisande axeleffektmetern i samband med provkörning av
dieselmotorer. Som referens för det överförda
vridmomentet användes vattenbroms. Varvtalet
bestämdes med en elektriskt registrerande tachograf,
varvid alla avläsningar av vridande moment, varvtal
och effektmätarens instrument synkroniserades.
Proven tog sikte på att bestämma instrumentets
långtidsstabilitet och kalibreringskurvornas utseende
vid olika axlar och med olika foliegivare. En annan
sak av intresse var också att studera lineariteten i
effektkurvan vid körning med olika varvtal och
vridmoment, som ger samma teoretiska effekt.
Proven, fig. 1, gjordes i juni 1955, vidare med en annan
uppsättning folietöjningsgivare i september 1955
samt i januari 1956 med samma givare som
användes vid septemberprovet.
Som man kan vänta sig, är effektkurvan en rät
linje och dessutom ligger mätvärdena från de olika
proven inom ± 1 %> felvisning, räknat på maximala
effektvärdet.
Som slutsats av de utförda proven kan man säga.
att instrumentets kalibrering är reproducerbar med
ett maximifel, som är mindre än 1 °/o, vidare att
instrumentet ger stabila och pålitliga värden även
efter lång tid samt att instrumentets kalibrering är
oberoende av vilka foliegivare som användes, och
således kan man kalibrera instrumentet med en sats
foliegivare och sedan använda instrumentet med en
helt annan uppsättning givare.
Den önskade mätnoggrannheten av 2 %> för ett
instrument kalibrerat mot en vattenbroms kan
alltså lätt uppnås och instrumentet har visat tillräcklig
stabilitet och pålitlighet att användas såsom
referens vid provning av alla slags energiomvandlande
maskiner.
Man kan nu fråga sig, om det är nödvändigt att
kalibrera instrumentet mot en vattenbroms. Svaret
på denna fråga är nej. Om axelns skjuvmodul är
känd med en noggrannhet av 1—2 % kommer det
kalibrerade instrumentet att ha en noggrannhet av
storleksordningen 2—3 %>.
Civilingenjör Lars Nordström: För kontroll av
inmatningen i ångpannan har prov gjorts med
stryp-flänsmätning på matarvattenledningar. Det visade
sig därvid att inmatningen är fluktuerande; den
svänger långsamt fram och tillbaka, kanske
beroende på vattennivån i pannan, kanske på att
matar-ventilerna inte arbetat fullt jämt. En sådan sakta
svängande strömning kan naturligtvis inte ge
alldeles rättvisande resultat på en roterande mätare.
Det förklarar väl en del av de mätfel, som
Hafström påpekade. Samma sak har observerats också
vid mätning av kondensat genom
kondensatpum-par. Dessa arbetar antagligen heller inte riktigt
lugnt.
Att använda termoelement som driftinstrument sy-
nes vanskligt. Vid provturer går det nog, men man
kan undra om de i längden blir tillförlitliga.
Tekn. dr Ingvar Jung: Först vill jag gratulera
Hafström till hans utomordentliga föredrag, och
kanske ännu mera till att han har lyckats införa
modern mätteknik och moderna vetenskapliga
metoder vid Marinens provturer. Han mäter
deplacementet på 1 °/oo, farten på 1 °/oo, varvtalet på 1
och effekten på 2—3 °/o när. Men sedan, när han
skall sammanställa alla resultaten, går han tillbaka
till den gamla amiralitetsformeln, visserligen under
förutsättningen, att avvikelsen mellan
referens-deplacementet och provtursdeplacementet är ganska
liten, men jag undrar om det ändå är tillåtet, när
man nu går så långt i noggrannhet som man gör.
Man reducerar ju farten till ett referensdeplacement
och säger att farten v är proportionell mot
deplacementet D upphöjt till 2/9 och man säger, att
effekten P är proportionell mot deplacementet upphöjt
till 2/3 och farten upphöjd till 3, alltså
v = C1- D2IB
P = C2 • D-’3 ■ v3
Men inget av dessa samband gäller på en jagare.
Det är väldigt grovt att anta, att effekten är direkt
proportionell mot kuben på hastigheten. Vi vet att
potensen slår mellan 4 och 2,5. Ej heller exponenten
för deplacementet stämmer. Om deplacementet ökas
med 5 °/o, skulle effekten enligt formeln ökas med
3.3 °/o. Men i verkligheten ökar den bortåt 5 °/o,
nästan linjärt med deplacementet. Om man gör
provet så omsorgsfullt som Marinen har gjort och
håller deplacementsvariationen bara inom ett par
procent, då går det att använda formeln. Men det
händer lätt, att man använder den för avvikelser upp
till 10 °/o och kanske ändå mer, som det har gjorts
förr i tiden. Därför tror jag att man kanske ändå
skall göra så, att man kör modellprov i en
provningsanstalt och lägger upp kurvorna vid rätt trim
och olika deplacement och varvtal. Man får då
korrektionsexponenten, som här kanske ligger mellan
0,2 och 0,35 i stället för vid 2/9 och mellan 0,9 och
1.0 i stället för vid 2/3. Med på detta sätt bestämda
konstanter tror jag att man kan korrigera på ett
riktigt sätt.
Förmodligen har Marinen gjort sådana
undersökningar systematiskt vid olika deplacement, så det
går att korrigera på rätt sätt. Jag skulle vilja höra,
om sådana mätningar är gjorda och hur stora
avvikelserna är ungefär i förhållande till den gamla
hederliga amiralitetskoefficienten.
Marindirektör H G:son Hafström: Edstrand anför
i sitt diskussionsinlägg att
skeppsprovningsanstal-terna drar nytta av provtursresultaten för
bestämning av korrektionsfaktorn. Lindgren räknar även
med att statistiskt material från provturer skall öka
precisionen i korrektionsfaktorerna, men tror ej på
värdet av enstaka provturer. Det var just denna
samverkan mellan provtursresultaten och
skepps-provningsanstalternas prognoser som jag i
föredraget betecknade såsom metodikutveckling.
Emellertid får statistikunderlaget då ej vara
utsatt för så många felkällor som den av Alsén i
hans fig. 4 visade provningsserien. Större precision
fordras tydligen vid provturerna med handelsfartyg.
Först och främst måste omsorgsfullt antecknas de
specifika förhållanden såsom väderlek,
propellertyp, bottenkondition, trimläge. Dessutom torde
effektmätningen även vid handelsfartyg kunna
förbättras med vissa av de metoder, som nämns i mitt
föredrag.
/00 TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
