Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 8 - Eldningsolja, av Gösta Bahnö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
keler)-metoden förbränns oljan i ett
kvartsrör, varefter svavelgaserna absorberas. Vid
provningens slut bestäms svavelmängden
genom titrering.
Svavelväte ocli föreningar av merkaptantyp
bar en karakteristisk lukt och verkar frätande.
Svavelföreningar av tiofentyp är minst
korro-siva av dem som vanligtvis finns i
eldningsolja. Prov enligt bombmetoden ger endast
oljans totala svavelhalt, men gör ingen
åtskillnad mellan skadliga korrosiva
svavelföreningar och inaktiva, icke korrosiva. Eldningsoljor
ur råoljor från Mellersta Östern innehåller
mestadels svavel av tiofentyp, vilket är en
garanti för att de icke är korrosiva under
normala lagrings- och förvärmningsförhållanden,
medan andra oljor, som innehåller
merkaptan-föreningar, kan vara korrosiva, även om de
har en relativt låg svavelhalt.
Vid förbränning av svavelhaltig olja erhålles
svaveldioxid samt en liten mängd
svaveltrioxid, vilken tillsammans med vattenånga ger
svavelsyra. Denna kan verka korroderande
(Tekn. T. 1956 s. 347). Korrosionsrisken är
dock ej direkt proportionell mot bränslets
svavelhalt. Om denna överstiger 1 %, inverkar en
ökning av svavelhalten relativt litet på
korrosionsrisken. Det är exempelvis ur
korrosionssynpunkt relativt likgiltigt, om man använder
eldningsolja med 2,5 % eller 3 % svavelhalt.
Tjockare eldningsoljor med relativt hög
svavelhalt (3,5 % och högre) har icke endast
befunnits vara fullgoda utan har även visat sig
mycket användbara för de flesta
eldningsändamål utan att ge upphov till svårigheter,
förutsatt att brännarna arbetat tillfredsställande, att
man undvikit alltför stark avkylning av
rökgaserna samt att värmeupptagande ytor hållits
rena. Annorlunda ställer det sig inom
exempelvis glasindustrin samt metallurgiska och
keramiska industrier, där den färdiga varans
kvalitet kan försämras genom absorption av svavel
under värmeprocessen. I sådana fall måste
därför oftast oljor med låg svavelhalt användas.
Värmevärde
Värmevärdet är ett mått på den mängd värme
som erhålles vid oljans fullständiga
förbränning. Det är givetvis av stor betydelse för
köparen, då det anger den värmemängd han
erhåller för sina pengar. Emellertid har
oljeleverantören inom ramen för en viss kvalitet
små möjligheter att ändra värmevärdet, varför
en fixering av detta skulle medföra en onödig
begränsning av tillgången på produkter. Man
skiljer mellan kalorimetriskt (Hs) och
effektivt (Hi) värmevärde. Värmevärdet bestäms i
allmänhet i en bombkalorimeter, där man får
det kalorimetriska värmevärdet, som även
innefattar den värmemängd man erhåller, när
vattenångan i förbränningsgaserna
kondenserats. Då man i praktisk drift icke kan utnyttja
denna värmemängd dras den från, varvid man
erhåller det effektiva värmevärdet. Om man
känner vätehalten i oljan, kan det effektiva
0.80
Fig. A. Ungefärligt samband mellan täthet och
värme-värde för eldningsoljor (Mellersta östern).
värmevärdet uträknas ur det kalorimetriska.
Då emellertid bestämningen av vätehalten i en
olja är en besvärlig procedur kan man, då
skillnaden i värde mellan kalorimetriskt och
effektivt värmevärde varierar med oljans
täthet, använda följande riktvärden:
Täthet vid 15°G
g/cm3
Skillnad mellan kalorimetriskt
och effektivt värmevärde
MJ/kg kcal/kg
1,0 2,30 550
0,93 2,55 610
0,875 2,76 660
Det kalorimetriska värmevärdet för
eldningsoljor ligger vanligtvis inom området 9
500—-10 800 kcal/kg (40—45 MJ/kg). Det högsta
kalorimetriska värmevärdet erhålles då
väte-kolförhållandet är stort. Oljornas innehåll av
syre, svavel och olika asfaltföreningar
minskar värmevärdet. Man har funnit, att
kalorimetriska värmevärdet för vissa typer av olja
varierar ungefär linjärt med tätheten. En
mängd formler har uppställts härför. En av de
mera vanliga är
Hs = 5 480 + 4 670/£15 kcal/kg
där tätheten e15 är tätheten vid 15°C i g/cm3.
Vid överslagsberäkningar kan man även
använda diagram, fig. 4.
Ju högre oljans täthet är, desto lägre är i regel
värmevärdet räknat per viktenhet. Räknat per
volymenhet får man emellertid som regel
högre värmevärde ju större oljans täthet är.
Eldningsolja har en mycket stor fördel framför
fasta bränslen på grund av att olika
eldningsoljor, i motsats till fasta bränslen, har nästan
lika stora värmevärden.
TEKNISK TIDSKRIFT 1 957 jfQfr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
