Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 8 - Eldningsolja, av Gösta Bahnö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vatten och mekaniska föroreningar
Destillerade oljor är i regel fria från vatten
och mekaniska föroreningar. Ju tyngre en olja
är desto vanligare är det att den innehåller
små, mätbara mängder av båda sorterna. I viss
utsträckning avlagras vatten och sediment i
behållarens botten om förhållandena är
gynnsamma för separation.
Ett tecken på stort vatteninnehåll är när man
får skumning i förrådsbehållarna, då oljan för
viskositetsreducering värms upp till relativt
hög temperatur. Om större vattenfickor når
brännarmynningen, kan flamman blåsas ut.
Små kvantiteter av mera finfördelat vatten ger
sällan anledning till svårigheter; endast när
tätheten hos oljan närmar sig vattnets, blir
separationen svår och vattenfickor flyter mer
eller mindre stabilt i oljan. Dock förvärms
dylika oljor i regel; deras viskositet och
täthet ändras, så att vattnet skils ut snabbare.
Finns vatten i grovdispers form i oljan, kan
man även med vissa emulgeringsmedel
överföra det i mindre skadlig, emulgerad form.
Som sediment eller mekaniska föroreningar
i eldningsolja definieras vanligen material som
är olösligt i bensen. De består av rost, glödskal,
salt, sand och andra främmande ämnen.
Närvaron av sediment i eldningsolja orsakar lätt
igensättning av filter och brännarmunstycken,
medan saltet kan påverka inmurningen. Vid
bränslets termiska sönderfall kan större
koksmängder avsättas i materialets porer och
därefter medföra sprickning och sönderfall.
Bestämning av halten vatten och mekaniska
föroreningar sker genom centrifugering.
Vattenhalten kan bestämmas separat genom
destillation av oljeprovet med en flyktig vätska.
Olösliga sediment bestäms i en
extraktions-apparat, i vilken ett poröst alundumfilter av
särskilt utförande uppsamlar partiklar av viss
storlek.
Hårdasfalt
Hårdasfalt eller asfaltener benämnes vissa
organiska, olösliga beståndsdelar i
återstodsoljor. De är icke flyktiga, mörkbruna eller
svarta föreningar, vanligen innehållande
svavel eller syre. De har benägenhet att samlas
som en koksbeläggning på heta metallytor, t.ex.
munstycken, men det har även andra
komponenter i eldningsolja och därför ger
koksprovningen enligt Conradson ett mera allmänt
utslag på oljans koksningsbenägenhet.
Olika mer eller mindra komplicerade
metoder används för bestämning av hårdasfalt i
eldningsolja. De flesta är grundade på
Holde-metoden, vid vilken oljeprovet centrifugeras
tillsammans med en speciell olja, varefter
provet filtreras ocli väges. Specialoljan får icke
innehålla mer än 0,5 % aromater; asfaltener är
nämligen lösliga i aromatiska kolväten. För de
tyngre eldningsoljorna är hårdasfalttalet 1,5—
3,5 %, i viss mån beroende på den
analysmetod som används.
Kokstal
Vid bestämning av kokstalet enligt
Conradson-metoden avdunstas oljan, varpå
koksåterstoden bestäms. Indunstningen sker vid
reducerat atmosfärstryck, och provningsmetoden
avviker därför så mycket från de aktuella
förhållandena vid förbränning i eldstäder, att dess
värde för eldningsoljor kan ifrågasättas.
En viss samhörighet finns måhända mellan
en oljas Conradson-tal och dess tendens att
bilda koksavsättningar på varma ytor i en
eldstad, t.ex. på munstycken där risk för
oljedropp finns, men den är svår att bestämma.
Därför bör hänsyn tas till Conradson-talet
endast i samband med andra kvalitetsprov.
Ibland kan man förbättra oljornas stabilitet
genom lindrig behandling med svavelsyra.
Blandningar av oljor med högt Conradson-tal
liksom blandningar av asfalthaltiga oljor med
paraffinbasoljor får inte lagras längre tid på
grund av stor risk för utfällning, ofta i form
av en seg och långtrådig massa.
I detta sammanhang kan nämnas speciella
inom amerikanska, brittiska och franska
marinerna förekommande provningsförfaranden,
nämligen NBTL värmeprov och "compatibility
test". NBTL värmeprov avser undersökning av
oljans tendens att bilda avsättningar på
för-värmartuber liksom riskerna för
slamavsätt-ningar i behållare. Provningen innebär, att
oljan får cirkulera 20 h i en speciell tubsats,
varvid den förvärms till 93°C och utsätts
fölen till 316°C uppvärmd metallyta.
"Compatibility test" avser att undersöka, om blandning
av oljor från olika råvarukällor kan ske utan
större risk för slambildning.
Aska
En eldningsoljas askhalt bestäms genom
förbränning av en viss oljemängd i en
platina-eller porslinsskål. Sedan alla flyktiga och
brännbara beståndsdelar i oljan avlägsnats
vägs återstoden. Därför är askhalten ett mått
på bränslets alla obrännbara beståndsdelar:
salter (från råoljan), glödskal och smuts.
Askhalten är icke nödvändigtvis detsamma
som olösliga sediment, då återstodsoljor
vanligen innehåller små mängder lösta ämnen,
t.ex. vanadin- och nickelföreningar, vilka kan
avlägsnas med ett lämpligt lösningsmedel men
lämnar en återstod vid förbränningen.
Är askhalten stor, bör en kvalitativ
undersökning göras. I vissa industrier måste man sätta
gränser för metallinnehållet i askan. Inom
glasindustrin kan t.ex. förekomsten av järn- och
manganoxider vålla missfärgning av glaset.
Askhalten i eldningsolja är ca 0,01 % för
tunnare oljor och sällan över 0,15 % för tyngre.
I värmepannor försvinner oljeaskan i regel
med rökgaserna genom skorstenen. Det är ofta
svårt att belt avlägsna vissa askbeståndsdelar
ur oljan, enär några av dem är flyktiga och
andra är lösta i oljan i form av
tungmetall-naftenater eller resinater.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
