Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 9 - Nya metoder - Fogning med ultraljud, av SHl - Pulverband av 18-8-stål genom valsning, av SHl - Kantförtenning av plåt till konservburkar, av SHl - Kommersiell tillverkning av anrikad urandioxid, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nya metoder
Fogning med ultraljud
En helt ny fogningsmetod för metaller består i
uppbrytning av gränsytan mellan två hoplagda
arbetsstycken med ultraljud. Metallen smälts alltså inte
som vid svetsning. Fogen lär dock få lika stor
hållfasthet som grundmetallen. Olika metaller kan
förenas med ultraljud; bl.a. kan man foga samman
koppar och aluminium, vilka inte kan svetsas.
Ultra-ljudfogning kan man vidare använda för att fästa
tunna metallfolier vid grov plåt, stavar eller rör.
Man tror att den nya metoden skall utnyttjas inom
den finmekaniska industrin, t.ex. vid tillverkning av
små precisionsbrytare och delar till vakuumrör.
Vidare håller man på med utveckling av kontinuerlig
försegling av metallfolieförpackningar. Processens
användbarhet är emellertid begränsad till folier.
Visserligen har den långsamt utvidgats till allt
tjockare metallstycken, men fortfarande kan den inte
användas för metall med mer än 0,625 mm
tjocklek.
De båda arbetsstyckena spanns in mellan två
käftar, och ultraljudsvängningar tillförs genom den
ena av dem. Man tror att de hoplagda metallytorna
bryts sönder genom vibrationerna, så att direkt
kontakt mellan metallatomerna uppnås och en fog
bildas (Business Week 8 sept. 1956 s. 91). SHl
Pulverband av 18-8-stål genom valsning
Valsning av band av metallpulver är ingen nyhet,
men man tycks först på senare tid ha insett de
möjligheter som metoden öppnar. Man kan t.ex. valsa
komplexa bränsleelement för atomreaktorer bl.a. av
pulver av aluminium och urandioxid, medan
presskroppar av urandioxid inte kan kallbearbetas.
Vid framställningen av pulverband förs metallen
på ett valspar, t.ex. från en tratt, och pressas
samman till ett band som först försintras, så att det får
tillräcklig hållfasthet för hantering, samt därefter
kallvalsas, sintras, kallvalsas på nytt, glödgas och
slutligen kallvalsas till önskad tjocklek. Metoden
har först utnyttjats i Tyskland vid bearbetning av
mjukt stål (Tekn. T. 1951 s. 871—873) och har på
senare tid tillämpats i USA för aluminium och
rostfritt stål vid användning av dessa metaller som
kapslingsmaterial för bränsleelement.
Av särskilt intresse synes bearbetningen av
18-8-stål vara, då detta material snabbt
bearbetningshärdas och därigenom blir mycket hårdare än mjukt
stål eller aluminium. Man har erhållit band med god
hållfasthet av 18-8-stål genom sintring vid hög
temperatur i vätgas under 21 h. Före sintringen hade
bandet betydande hållfasthet och seghet så att det
utan svårighet kunde spolas.
Vid sintringen börjar bandets brottgräns vid
rumstemperatur växa så snart temperaturen överstiger
1 200°C. Den når ett maximum på mer än 6 300
kp/cm2 genom sintring vid 1 300°C under 21 h, och
samtidigt stiger förlängningen från högst 1 °/o till
21 %>. Stålets täthet blir 7,11 g/cm3 eller 90 °/o av
den teoretiska efter sintring till största hållfasthet.
Härvid har bandet inte kallvalsats.
Genom kallvalsning av band, sintrade 24 h vid
1 300°C, har man uppnått en brottgräns på 8 050
kp/cm2 i valsningsriktningen och 5 600 kp/cm2
vinkelrätt mot denna. Efter glödgning är motsvarande
siffror 6 160 resp. 4 620 kp/cm2. Kallbearbetat
material har liten förlängning som dock genom
glödgning kan ökas till högst 30 °/o i valsningsriktningen;
vinkelrätt mot denna är förlängningen avsevärt
mindre.
Pulverband av 18-8-stål har lika gott
korrosionsmotstånd i 360°C vatten som vanligt 18-8-stål.
Under de första 200 timmarna blir viktförlusten för
båda materialen något mindre än 0,1 mg/cm2, men
sedan bryts passiviteten, och korrosionen sker
snabbare (S Storchheim i Metal Progress sept. 1956
s. 120—126). SHl
Kantförtenning av plåt till konservburkar
Genom att vid tillverkning av konservburkar
förtenna bara den del av plåten, som skall lödas,
räknar man med att spara 98 °/o av det tenn, som nu
går åt vid tillverkningen av vitplåt till burkarna.
Resten av plåten lackeras. I USA tillverkas burkar
för kaffe i begränsad kommersiell skala enligt
denna metod, och man väntar att den snart skall
till-lämpas för ölburkar (Chemical & Engineering News
2 juli 1956 s. 3295). SHl
Kommersiell tillverkning av anrikad
urandioxid
I USA är nu en privatägd anläggning för
tillverkning är anrikad urandioxid till atomkraftverk i drift.
Man gör två produkter, dels en keramisk, som skall
användas som bränsle i kulform, dels en i form av
sintrat pulver, avsett som grundmassa i
bränsleelement av kerametalltyp.
Råvaran är uranhexafluorid som erhålls från
Atomic Energy Commission i metallcylindrar. Dessa
upphettas i en elugn så att fluoriden förångas, och
ångorna leds in i vatten. Hexafluoriden
hydrolyseras då snabbt till uranylfluorid U02F2. Ur den
erhållna lösningen fälls uranet med ammoniak
som ammoniumdiuranat. Genom upphettning av
fällningen med ånga får man U3Os som vid hög
temperatur reduceras med väte till urandioxid U02.
Av denna produkt görs bränsle i kulform.
Det sintrade pulvret framställs genom upphettning
av dioxiden till 1 700°C i ett molybdenskepp. Dess
kornstorlek beror på sintringstemperaturen och
sintringstiden. Man har framställt produkter med
2—100 u kornstorlek. Det sintrade pulvret mals,
siktas och förpackas. Förpackningarnas storlek
beror på uranets anrikningsgrad. Behållarna, som är
av stål, placeras i ståltrådsburar så att de inte kan
komma för nära varandra.
Tillverkningen sker i två helt skilda avdelningar
för olika starkt anrikat uran. För höganrikat
används en apparatur endast något större än för
laboratorieskala. I denna avdelning räknas
dygnsproduktionen i kilogram. För lägre anrikat uran
används en mycket större apparatur i vilken något
hundratal kilogram per dygn kan behandlas.
Det största problemet vid anläggningens
utformning var säkerhetsanordningarna. Ingen
uranhexafluorid får t.ex. läcka ut i luften. Den hydrolyseras
nämligen av luftfuktigheten till fluorvätesyra och
uranylfluorid, vilka båda är mycket giftiga. Alla
dammande processer, t.ex. målning och siktning av
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
