Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 9 - Nya metoder - Kommersiell tillverkning av anrikad urandioxid, av SHl - Kontinuerligt jonbyte, av SHl - Bättre yta hos plastplattor, av SHl - Omvandlingsskikt för kadmium och zink, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Kolonn
för
kontinuerligt jonbyte.
oxiden, måste utföras i slutna rum med undertryck
och god ventilation. Vidare måste personalens
arbetskläder förtvättas inom företaget för
avlägsnande av uran som återvinns i tvättvattnet (Chemical &
Engineering News 29 okt. 1956 s. 5320). SHI
Kontinuerligt jonbyte
Man tror sig nu i USA ha funnit ett sätt att
genomföra kontinuerligt jonbyte varigenom denna
metods användbarhet ökas högst väsentligt. Den
försöksapparat, som man arbetar med, består av en
vertikal glaskolonn, innehållande en byteszon och
en regenereringszon (fig. 1). Jonbytaren flyter
nedåt, medan tillflöde och regenereringslösning rör sig
uppåt.
En suspension av jonbytare i vatten pumpas ut
från kolonnens botten och förs in vid dess topp
med ca 0,7 kp/cm2 tryck. Härigenom tvingas
jonbytaren att röra sig nedåt genom kolonnen. Strax
ovan dennas mitt förs tillflödet in. Det flyter uppåt
genom jonbytarbädden, och produkten lämnar
kolonnen en bit nedanför jonbytarbäddens yta. Ett
kort stycke nedanför tillflödesintaget införs
tvättvatten för rengöring av jonbytaren. Förhållandet
mellan mängderna tillflöde och tvättvatten är ca
10 : 1, varigenom produktens utspädning begränsas.
Ett stycke nedanför kolonnens mitt förs
regenereringslösning in och en liten bit längre ned
tvättvatten. Avfallsvätska från regenereringszonen tas
ut vid kolonnens mitt, dvs. ett stycke nedanför det
övre tvättvattenintaget. Genom den undre
tvättningen hindras regenereringslösning att följa med
jonbytaren till kolonntoppen (Chemical & Engineering
News 22 okt. 1956 s. 5200; T A Arehart m.fl. i
Chemical Engineering Progress sept. 1956 s. 353—
359). SHI
Bättre yta hos plastplattor
Ett sätt, på vilket man nu kan ge plastplattor en
bättre yta, lär vara att utsätta dem för tryck och
värme genom att dra dem genom en metallsmälta.
Processen är kontinuerlig. Ett plastband förs under
spänning runt ett antal valsar, nedsänkta i ett bad
av smält metall, som hålls vid så hög temperatur att
plasten mjuknar.
På detta sätt kan man behandla termoplaster,
såsom cellulosaacetat, cellulosabutyrat, etylcellulosa,
polyvinylklorid, polyvinylacetat, polystyren och
polyeten. Den smälta metallen är en legering vars
smältpunkt ligger under plastens. Lämpliga är t.ex.
kvicksilver, bly, tennlod, tenn, vitmetall,
vismutamal-gam och en eutektisk legering av tenn, bly och
kadmium.
Det är viktigt att man använder en metall, som har
stor ytspänning i flytande tillstånd, för att så litet
metall som möjligt skall häfta vid plasten
(Engi-neers’ Digest nov. 1956 s. 455). SHI
Omvandlingsskikt för kadmium och zink
Genom att doppa metaller i lämpliga lösningar, som
reagerar med metallytan, kan man framställa
ytskikt som t.ex. ökar metallens korrosionsmotstånd,
har vacker färg, minskar reflexionen eller ökar
organiska beläggningars vidhäftning. En sådan genom
kemisk reaktion med metallytan erhållen,
icke-me-tallisk, oorganisk beläggning kan kallas ett
omvandlingsskikt ("conversion coating").
För kadmium och zink används mest
omvandlingsskikt, bestående av kromat, fosfat, molybdat eller
sulfider. De framställs vanligen genom doppning i
en lösning under bestämd tid vid viss temperatur.
Vid fosfatering sprutas eller stryks lösningen ibland
på metallytan. Denna måste vara aktiv, och
åstadkommandet av en sådan kan vara den dyraste delen
av processen.
Kromatskikt, dvs. kromatering, används mest för
zink och kadmium. De kan framställas på
elektrolytiskt förzinkade eller kadmierade delar eller på
gjutstycken av zink. Kromatskiktet kan varieras från
en mycket tunn, osynlig beläggning över tjockare
färgskiftande, gula eller bronsfärgade till olivgröna
ytskikt. De använda lösningarna innehåller alltid
sexvärd krom, vanligen som kromsyra, ett
aktiveringsmedel, och en katalysator.
En just elektrolytiskt förzinkad eller kadmierad
yta doppas några sekunder i 2 %> klorväte-,
svaveldier salpetersyra. Den sistnämnda gör ytan blank
men avlägsnar mer metall än de båda andra syrorna;
den bör därför inte användas annat än om en blank
yta önskas. För kadmium, som inte är särskilt
aktivt, används ibland ammoniumnitratlösning. Efter
syrabehandlingen sköljs arbetsstycket med kallt
vatten, doppas i kromateringslösningen, sköljs i kallt
vatten och lufttorkas.
Alla kromatskikt är först mjuka; de hårdnar
emellertid vid torkningen. Arbetsstyckena måste därför
hanteras försiktigt så länge de är våta. De torkas
lämpligen i en kall luftström.
Tunna, osynliga ytskikt erhålls genom behandling
av ett tjockare skikt med ett bad innehållande
na-triumhydroxid eller soda. De kan göras vita som
blank zink eller svagt blåa som krom; de ger
utmärkt skydd mot fingermärken och något
korrosionsskydd.
De tjockare gula till olivgröna skikten ger bättre
korrosionsskydd och används särskilt för ökning av
en organisk beläggnings adhesion till metallen.
Deras färg, särskilt brons- eller mässingsfärgen, är
tilltalande. Det våta, mjuka ytskiktet är absorberande
och kan färgas genom doppning i en färglösning,
vanligen surgjord med ättiksyra. Man kan erhålla
röd, blå eller svart färg.
Fosfatskikt ökar metallens korrosionsmotstånd
avsevärt och är ett gott underlag för en färg eller en
lack. Förzinkat eller kadmierat och sedan fostfaterat
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
