Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 12 - Beröm och tadel, av Curt Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varför hans handling eller beteende varit fel,
och detta är inte alltid så lätt. Nu är det ju så,
att människor i allmänhet vill veta vad som
är av intresse och till nytta för dem, om det
blott sker på ett sätt som inte sårar deras
egenvärde och självaktning. Det är därför av vikt
att vederbörande chef säger sin mening om
saken på ett korrekt och instruktivt sätt och
så, att den felande förstår att chefen i
verkligheten blott vill stödja och hjälpa honom.
Tillrättavisningen får aldrig utformas så, att han
bibringas den uppfattningen, att det finns
personliga känslor av ovilja bakom densamma, ty
detta kan i gengäld väcka känslor fiendskap
med åtföljande irritationer i arbetet. Likaså
bör man aldrig i en tillrättavisning uttala sig
i nedsättande ordalag om den felandes arbete
och därvid jämföra det med andras.
Giv om möjligt inte tillrättavisningar i tredje
persons närvaro. Det kan verka sårande och
nedsättande för den felandes självaktning och
få följder som man ej önskat. Har emellertid
den felande förbrutit sig mot disciplin och
ordning på ett sådant sätt, att det är av
betydelse att även andra får veta att något dylikt
ej får passera, kan det vara fullt befogat att
meddela tillrättavisningen i andras närvaro
för att visa att dylika brott inte tolereras.
Alldeles oberoende av tillrättavisningens art
eller till vem den gives, så skall den alltid ges
med takt och måtta, utan märkbar irritation
och aldrig i vredesmod, där den personliga
vreden kommer till uttryck. Den som i
upprört sinnestillstånd och utan självkontroll
vräker ur sig en förebråelse eller tillrättavisning
i grova ord, med hög röst och kanske med
knytnävslag i bordet skadar blott sig själv
och den aktning han bör äga av andra.
Resultatet kan bli detsamma, som det blev när
Napoleon under en kontrovers med sin
utrikesminister Talleyrand förlorade all sin
självkontroll och "skällde ut" denne med användning
av det grövsta lägerspråk. Sammanträdet
avbröts, och när Talleyrand, till det yttre
oberörd av vad som passerat, lämnade
konferenssalen sade han till sitt sällskap: "Det är skada
att en så stor man skall vara så illa
uppfostrad". Bristande självkontroll bringar
personligheten ur balans. Fattas därtill uppfostran och
kultur blir saken än värre. En ledare som
handlar under en sådan press är att beklaga.
Han förlorar mycket, han förlorar ofta sin
egen sak. Men, som det säges i en gammal
tysk dikt från 1600-talet:
"Sich selbst bekämpfen ist der allerschwerste
Krieg,
Sich selbst besiegen ist der allerschönste
Sieg",
och sanningen härav torde ingen bestrida.
Är man upprörd och förgår sig i ett
vredesutbrott mot den felande, blir denne helt
naturligt sårad i sin självaktning och därtill
kanhända så pass uppretad, att han svarar och
uppträder på samma sätt. Sakfrågan skymmes
bort av det rent personliga, och den felande
kan härvid glömma bort vad saken rätteligen
gäller. En under sådana förhållanden
meddelad tillrättavisning får inte den avsedda
effekten. I stället för att böta och bygga upp river
man ned.
Det skall emellertid inte förnekas att en på
rättmätig förtrytelse och harm grundad
förebråelse ibland kan ha fullt fog för sig. Den
rättmätiga vreden är emellertid opersonlig,
behärskad och värdig och lämnar vederbörande
i full kontroll av kropp och själ. Den visar
hans harm över åsidosatta plikter mot gruppen
(företaget), familjen, fosterlandet eller andra
höga ideal eller över medvetna brott mot
bestämmelser och lagar.
Den personliga vreden riktar sig främst mot
motpartens person, ej mot saken. Den är
aggressiv, hämndlysten och utan hänsyn. Hjärnans
tillfälliga upphetsning gör det omöjligt för
vederbörande att bruka förstånd och omdöme
på ett riktigt sätt. Personlig vrede är bevis på
svaghet och icke förenlig med föredömligt
ledarskap.
En chef skall aldrig anmärka eller tadla i
onödan, allra minst med den
prestigeinfekte-rade avsikten att därigenom visa sin makt.
Surmulna och misstänksamma chefer, som inte
kan låta bli att i tid och otid anmärka, gnata
och klandra är avskyvärda och har en ovanlig
förmåga att döda arbetsglädjen.
Man bör undvika att hota en medarbetare som
begått ett fel eller en förseelse med "att
bofinken skall ta honom", om han felar igen. Visst
kan ett hot vara befogat då någon allvarligt
bryter mot vad god moral och socialt sinne
kräver, men som allmän regel bör gälla att
man i första hand bör utbilda, handleda och
uppfostra vederbörande, så att fel ej mer
behöver förekomma.
När man gett en av sina medarbetare en
tillrättavisning, kan det ofta vara lämpligt att
avsluta samtalet med några vänliga ord, t.ex. att
allt i fortsättningen nog kommer att gå bra, om
de givna anvisningarna följes. Härigenom får
den felande klart för sig, att det inte finns
något personligt groll mellan honom och
chefen och att tillrättavisningen blott avsett att
tjäna som lärdom och handledning och att vara
till nytta för hans personliga utveckling. Än
bättre är, om man någon dag senare har orsak
att ge honom några uppmuntrade ord under
arbetet.
Till slut vill jag understryka betydelsen av
den principen, att när en tillrättavisning är
given så är saken utagerad, och att man som
regel aldrig bör erinra någon om ett tidigare
begånget fel.
Dessa synpunkter på meddelande av rättelser
och tadel gäller i första hand
genomsnittsmänniskan som med lugnt sinne utför sitt arbete
och som vanligen har en strävan att förbättra
sig i yrket och som villigt fogar sig i
arbets-omgivningens vanor och disciplinära
föreskrifter. Jag vill sammanfatta dessa synpunkter i
följande sex regler:
Var fullt objektiv, angrip det ondas rot och
inte personen.
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
