Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 12 - Beröm och tadel, av Curt Dahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tala lugnt och rättframt, som man till man.
Tadla en person privat, ej i tredje persons
närvaro.
Var måttfull i tadlet och rätta det efter
personen.
Visa den felande till rätta och hur han i
fortsättningen bör handla samt avsluta tadlet med
några vänliga ord.
Såra icke den felandes självaktning, allra
minst med aggressiva och personliga
vredesutbrott. Skall tillrättavisningen bli till nytta,
måste den felande förstå att det bakom de
allvarliga orden finns en god vilja till att hjälpa
och ett gott hjärta.
Speciella människotyper
För att göra bilden av frågan om rättelser och
tadel mera fullständig skall nu givna
allmängiltiga regler kompletteras med några
synpunkter på, hur ett par andra människotyper än
den ovan antydda genomsnittstypen bör
behandlas, då det gäller att rätta till begångna
fel och förseelser.
Den ena av dessa är den depressiva och
pessimistiska individen, som ser och fruktar
svårigheter överallt och som till och med kan vara
psykiskt trött redan innan han börjat utföra
sitt arbete. Dessa människor är ofta
obeslutsamma, och går det inte riktigt bra för dem,
så överdriver de gärna sina missräkningar. De
saknar kampanda och rätt livsglädje, vilket
dock inte alls utesluter, att de kan ha både
gott förstånd och gott hjärta. De behöver
emellertid stöd, om de ej skall tappa modet inför
mötande svårigheter.
Har man anledning att ge en dylik depressiv
människa en rättelse eller förebråelse för
något begånget fel, måste man handla med gott
omdöme och förståelse för hans sinnelag, om
inte tadlet skall göra mer skada än nytta. Man
bör alldeles bestämt undvika kalla och hårda
ord, ty har vederbörande lugnt och sakligt
blivit övertygad om att han begått ett fel, känner
han det — med den läggning han har —
tillräckligt hårt utan någon allvarligare
förebråelse. Vad han behöver är undervisning, stöd
och uppmuntran för att bli hjälpt ur det
depressiva tvånget. Man måste övertyga honom,
att han i fortsättningen mycket väl kommer att
kunna utföra sitt arbete, och att allt skall gå
bra om han blott följer de råd och anvisningar
han fått. Man måste hos honom ingjuta friskt
humör samt en vilja att våga och lyckas.
Den andra typen av människor som jag i
detta sammanhang vill nämna är en helt annan,
nästan motsatt, och betydligt svårare att
handskas med. Jag vill karaktärisera dem som
egensinniga, ofta fördomsfulla med drag av
misstänksamhet, ibland även av kverulans. De
strävar efter att vara bemärkta och är mycket
måna om den prestige de kan förskaffa sig —
ty deras personliga auktoritet är icke alltid så
stor. Samtidigt är de i regel inte så roade av
att underkasta sig andras auktoritet. Har de
fått något i huvudet är det svårt att tala förnuft
med dem.
Skall man tadla en sådan person, kan man
inte förfara på samma sätt som med den
depressiva människan. Först och främst måste
man givetvis vara fullt säker på alla fakta som
berör vederbörandes förseelse, ty man måste
räkna med att han inte godvilligt fogar sig i
en tillrättavisning. Sedan man enligt vad
tidigare blivit sagt låtit honom redogöra för sin
uppfattning om det passerade och fått läget
fullt klart för sig, är det bäst att gå rakt på sak.
Lugnt och bestämt men utan märkbar
irritation bör man säga honom sin mening och hur
man i framtiden vill ha det ordnat. Med den
misstänksamhet, som man ofta finner hos dessa
människor —- ibland förenad med en känsla
av att de är förföljda — bör man aldrig
använda spetsfundigheter, skämtsamma
anmärkningar och givetvis inga insinuationer. Mot
dylika människor är det nödvändigt att uppträda
strängt korrekt, och man bör inte ge sig in på
några diskussioner, sedan man sagt sin mening.
Tadlet skall dock präglas av erforderlig
vänlighet, så att vederbörande märker det
konstruktiva syftet med detsamma.
«
Slutord
Förmågan att ge erkännande och beröm,
rättelser och tadel så att därmed avsett ändamål
vinnes utgör en icke oväsentlig del av
ledarskapets konst. Den kräver emellertid
människokännedom, gott omdöme, självkontroll, takt
och ej minst vänlighet.
Jag kan i detta sammanhang inte låta bli att
alldeles särskilt understryka betydelsen av
vänlighet och hjälpsamhet, om man skall lyckas i
konsten att sköta folk, även när det gäller
rättelser och tadel. Jag är nämligen fullt
övertygad om, att allt här i livet skulle bli mycket
lättare och angenämare, om människorna voro
litet mera vänliga och hjälpsamma mot
varandra. Det finns för många av den typen
människor som "i sina bästa vänners motgångar
alltid finna något, som icke är obehagligt" (La
Rochefoucauld). Man skulle gärna vilja finna
— och det särskilt i våra dagar — en mera
vänlig och förstående inställning, en vänlighet
som är mera än ord, och att folk mera såge
de goda sidorna hos andra och inte främst
de mindre goda.
Nu finns det personer i ledande ställningar,
både högre och lägre, som inte vågar eller vill
visa sig vänliga därför att de anser detta som
ett bevis på svaghet. Detta är en fullkomligt
felaktig uppfattning. Den påklistrade rigorösa
tjänsteminen och det konstlat avmätta
uppträdandet är i många fall ingenting annat än
bevis på mindervärdighetskomplex eller
prestige-politik, dvs. bevis på svaghet och inte på något
föredömligt ledarskap. Man kan vara vänlig,
hövlig och hjälpsam och ändock veta vad man
vill. Auktoritet och disciplin tar ingen skada
av vänlighet. Tvärtom! Vänlighet, hövlighet
och hjälpsamhet ökar arbetsglädjen och
därmed även arbetseffektiviteten, men det gör inte
de chefer och arbetsledare, som går omkring
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf!5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
