Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 12 - Debatt: Atomenergi och mottryckskraft, av Arthur Dahlgren, Sven Lalander, Lars Lingstrand och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kraft, medan Liljeblad jämför mottryck med
kondens, har helt olika uppfattning redovisats
angående mottryckets relativa betydelse i konventionella
resp. atomkraftanläggningar. Enligt Margen innebär
lägre bränslekostnader i atomanläggningar jämfört
med konventionella, bränsleeldade anläggningar en
relativ förbättring för mottrycket. Liljeblad hävdar
å andra sidan, att mottryckets relativa ställning
försämrats, dels emedan bränslekostnadernas andel
av totalkostnaderna minskats i
atomkraftanläggningar, dels emedan mindre utbränning av reaktorn
förutsatts. Båda debattörerna har utan tvekan rätt
från sina resp. utgångspunkter. Mottryck i
atom-värmeanläggningar kan således komma att tidigare
bli konkurrenskraftigt gentemot vattenkraften än
stora kondenskraftverk. Sedan
vattenkraftresurserna helt utnyttjats, synes dock mottrycket få ett i
förhållande till dagens läge försämrat
konkurrensläge gentemot de stora atomkraftstationerna.
Sven Lalander Lars Lingstrand
Med anledning av de båda inläggen från
kraftverkshåll vill jag göra några korta anmärkningar.
Jag tror ingalunda, att jag på frågan lagt några
renodlade konstruktionssynpunkter. Det är så
mycket mindre anledning för mig att göra detta, som
jag under snart 50 år i industrin sysslat lika
mycket med tillverkningsfrågor, byggnadsfrågor och
kostnadsfrågor som med konstruktionsproblem.
Naturligtvis är det riktigt som Lalander och
Ling-strand understryker, att lönsamheten av det ena
eller andra alternativet ej får avgöras
schablonmässigt genom ett kWh-pris utan vidare förklaring. Man
får skilja på en av effektproduktionen och en av
energiproduktionen beroende del av priset, dvs. i
stort sett på fasta och rörliga kostnader. Det gäller
ju för alla ekonomiska överväganden och ej blott
för kraftkostnadsfrågor, och jag kan ej se, att jag
i detta fall syndat mot rationella kostnadsprinciper.
Att skillnaden mellan gränskostnad och
medelkostnad är liten är riktigt. Det har jag också påpekat
gentemot Margen. I verkligheten har jag som sagt
räknat med medelkostnad. Den skillnad, som kan
finnas, är alltså till mottrycksalternativets nackdel.
Vad specifika anläggningskostnaden i kr/kW
angår är det naturligtvis ej nog att påpeka, som
Lalander och Lingstrand gör, att de "för de större
konventionella mottrycksverken brukar antas något
lägre än för stora kondenskraftverk". Skillnaden
mellan oljeeldade anläggningar och
atomkraftanläggningar är för stor för att någon slutledning skulle
kunna dras från det ena alternativet till det andra.
Jag har beräknat kostnaden med hänsyn till
verkligheten och funnit, att, främst tack vare zirkoniet,
det vattenkylda mottrycksverkets specifika kostnad
ej blir lägre än kondenskraftverkets.
Frågan om inverkan på kostnaden av möjlig
utnyttjningstid har nog både jag själv samt Lalander
och Lingstrand behandlat något för lätt, och jag
kan inte heller nu behandla den i detalj. Det är
nämligen här omöjligt att ge några generella
kvantitativa regler. Är den ur produktionssynpunkt
möjliga utnyttjningstiden för motrycksverket hälften av
utnyttjningstiden för huvudnätet och kan
mot-trycksverket överhuvudtaget ej alltid ingripa, när
maximibelastning förekommer, kan ökningsfaktorn
för kapitalkostnaderna röra sig om 3 (jag hade
räknat med 1,3). Kan mottrycksverket alltid ingripa
vid maximibelastning, ehuru ej alltid med full effekt,
blir faktorn mellan 1 och 3. Ett
mottrycksvärme-verk för stadsuppvärmning kan visserligen ge kraft
just under den årstid, då kraftbehovet är störst,
men kraft- och värmebehoven följer ej varandra
varken när det gäller dygns- eller
veckoskiftesvaria-tionerna. Kan emellertid mottryckskraften, alltid
när så fordras, sättas in med hela sitt belopp då
kondenseffekten är helt utnyttjad, blir faktorn lika
med 1. I många fall — ehuru som synes ej alltid -—
får nog faktorn detta värde. Men som jag påpekat
i mitt andra inlägg får kapitalkostnaden
överhuvudtaget relativt sett mindre betydelse i ett
motrycks-verk med vattenkylning, där zirkonium måste
användas som kapslingsmaterial och slutsatserna
förändras därför föga även om den av mig angivna
siffran 1,3 i vissa fall får sänkas till 1.
Ekonomin för oljeeldade mottrycksverk beror ju
till alldeles väsentlig del på en besparing med
ungefär faktorn Vs i bränslekostnaden i jämförelse med
kondensverk. Om vid atomenergi mottrycksverk
med vattenkylning och följaktligen zirkonium ej ger
någon besparing i kapitalkostnaden gentemot
kondensverk men i stället för en minskning till ca Vs
ger upp till 2,3 gånger ökning av
bränslekostnaderna är det självklart, att mottrycksverket ej
ekonomiskt kan försvaras.
När Lalander och Lingstrand påpekar, att jag
försummat en liten faktor till mottrycksverkets fördel
eller det förhållande att mottrycksverket kan
anslutas direkt till ett distributionsnä med lägre
spänning, vill jag blott erinra om att jag försummat en
säkert större post till kondensverkets fördel eller de
allmänna driftkostnaderna utöver
bränslekostnaderna.
Vad inlägget av Dahlgren och Simmons angår tror
jag, att det är nog att påpeka, att författarna helt
missförstått den teknisk-ekonomiska betydelsen av
zirkoniet. Det är icke så, att zirkonium måste
tillgripas för högre temperatur. Tvärtom kan en
C02-kyld reaktor utan zirkonium, så som Asea planerat
den, köras med en utgående temperatur på kylgasen
av ca 500°C. En motsvarande reaktor med
zirkonium måste köras under 400°C, då zirkonium vid
högre temperatur angripes av C02. Vidare måste en
vattenkyld reaktor, som arbetar med högre
temperatur på kylvattnet än 150—180°C, konstrueras med
zirkonium, då aluminium vid högre temperatur
angripes av vatten och dessutom förlorar sin
hållfasthet. Ej heller kan vid vattenkylning de material
brukas, som planerats för den CCX-kylda
högtempera-turreaktorn. En vattenkyld reaktor för
mottrycks-kraft måste alltså under alla omständigheter utföras
med zirkonium som konstruktionsmaterial, trots att
maximala temperaturen för kylvattnet ej praktiskt
kan sättas högre än 250—300°C, eftersom trycket i
annat fall blir för högt för en ekonomisk
reaktor-konstruktion.
Frågan, om en kraftalstrande reaktor skall vara
vätske- eller gaskyld, är alltså ej, som författarna
vill göra gällande, fullt fristående från frågan om
mottryckskraftens berättigande. Tvärtom är de i
högsta grad sammankopplade.
Det är på grund av ovanstående skäl jag framhållit
att Farsta-reaktorn i det utförande den föreslagits
är ekonomiskt omotiverad. Med ett riktigt gaskylt
utförande av reaktorn skulle slutsatsen bli
annorlunda, vilket jag framhållit både i mitt första och
andra inlägg. Dock skulle enligt min mening det
för utvecklingsarbetet i stort inom landet sannolikt
vara fördelaktigare att direkt lägga ned de
kostnader som fordras för Farsta utöver ett rent
värmeverk på ett större kondenskraftverk, som ju ändå
snart måste byggas, om vi ej skall komma alldeles
på efterkälken i världen. Ragnar Liljeblad
Härmed är diskussionen ’"Mottryckskraft och
atomenergi" avslutad för Teknisk Tidskrifts del.
280 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
