Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 13 - Nya metoder - Avsvavling av petroleum utan hydrering, av SHl - Inklädning av stålfat med polyetenfolie, av SHl - Förkromning av titan, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
metod enligt vilken merkaptanerna luftoxideras med
ett koboltkelat som katalysator. Kelatet, som fås
genom ett koboltsalts reaktion med en Schiffs bas
av salicylaldehyd och etylenamin, är tillgängligt
under handelsnamnen Co-Ox och Sal-Comine.
Fraktioner med låg merkaptanhalt kan behandlas
i ett lagerkärl varvid ingen särskild apparatur
behövs. För 8—10 g merkaptansvavel åtgår 1 g kelat
i form av en kresollösning, försatt med 0.002 vikt-°/o
av ett kolvätelösligt metallsalt som promotor. Enligt
uppgift oxideras merkaptanerna på 24 h.
Tillräcklig mängd luft införs vid behandlingen. Kelatet
återvinns icke.
För fraktioner med relativt hög merkaptanhalt blir
metoden ekonomisk bara om kelatet återvinns. Man
använder det då i form av en suspension i
vatten-haltig metanol som till lika delar blandas med
bensinen under stark omröring. När reaktionen gått
till slut förs blandningen över till ett avsättningskärl
i vilket kelatsuspensionen bildar ett undre skikt och
kan användas på nytt sedan bensinen dekanterats
av och kelatet oxiderats upp med luft.
Plumbitförfarandet är en teknisk tillämpning av
Doctor-provet med vilket ned till 0,008 °/o
merkaptansvavel kan påvisas. Som reagens används en
lösning av natriumplumbit, erhållen genom upplösning
av blyoxid i natriumhydroxidlösning, samt svavel.
Genom behandling med luft minskas behovet av
svavel som oxidationsmedel, men trots detta växer
oljans svavelhalt vilket är en betydande nackdel
hos metoden. Härigenom ger nämligen tillsats av
tetraetylbly mindre höjning av bensinens oktantal,
och fotogen, behandlad enligt plumbitmetoden, lär
sota mer än annan fotogen.
I praktiken tillämpas plumbitförfarandet både
satsvis och kontinuerligt. Behandlingstemperaturen är
vanligen 40—50°C. Sedan man skilt olje- och
vattenfaserna regenereras plumbit i den senare genom
inblåsning av luft vid 80—90°C.
Hy poklorit för farandet består i direkt oxidation av
merkaptanerna till disulfider. Det används numera
bara i liten utsträckning då det är oekonomiskt på
grund av klorens relativt höga pris. Dessutom sker
en icke önskad oxidation av kolväten, och spår av
syraklorider blir kvar i den behandlade produkten
som därför måste tvättas. Hypokloritförfarandet
används huvudsakligen för jordgas, extraktions- och
krackbensin vilka har liten merkaptanhalt.
Kopparkloridförfarandet är den nyaste av de
tekniskt tillämpade oxidationsmetoderna. Vid
behandlingen reduceras koppar(II)kloriden till
koppar(I)-klorid vilken sedan oxideras med luft tillbaka till
CuCl2. I en utföringsform, kallad Perco-metoden,
används kopparkloriden antingen i fast form eller
som vattenlösning.
I förra fallet förs oljan tillsammans med en ström
av torr luft in på toppen av ett torn, innehållande
en bärare, vanligen kiselgur, som impregnerats med
kopparklorid. Oxidationen av merkaptanerna i oljan
och regenereringen av kopparkloriden sker
samtidigt. Reagenset bör ha en vattenhalt på ca 15 %>,
varför man måste spruta in något vatten, om oljan
är fullständigt torr.
Denna metod kan inte utnyttjas för produkter,
innehållande omättade kolväten, därför att dessa
angrips av syret under hartsbildning och färgning.
För sådana oljor använder man därför reagenset i
lösning. Efter behandlingen skils de två
vätskefaserna varefter oljan tvättas med
natriumsulfid-lösning för bortskaffande av medryckt koppar,
medan vattenlösningen regenereras genom inblåsning
av luft (P W Sherwood i Erdöl und Kohle mars
1956 s. 162—166). SHI
Fig. 1.
Poly-etenpåsen
blåses upp.
Inklädning av stålfat med polyetenfolie
För inklädning av stålfat kan man använda en
i båda ändar sluten påse av polyetenfolie, i ena
hörnet försedd med ett kort och grovt rör för
ifyllning av varan. Vid dennas förpackning läggs påsen
in i fatet varefter röret först ansluts till en
tryck-luftledning. Påsen blåses upp (fig. 1) så att den
sluter till mot fatets väggar och alla veck i den
slätas ut. Därefter flyttas röret till
fyllningsapparaten och varan släpps in. Slutligen sluts påsen
lufttätt genom att man slår en knut på röret
varefter fatgaveln sätts på (Modern Packaging dec.
1956 s. 134—135). SHI
Förkromning av titan
Man har tidigare föreslagit flera sätt att undanröja
titans stora benägenhet att skära ihop med andra
metaller, t.ex. ythärdning genom nitrering (Tekn. T.
1954 s. 563) och anodoxidering eller doppning i
fluorvätesyra (Tekn. T. 1957 s. 191). Ett användbart
sätt är givetvis beläggning med en annan metall,
men denna metod stöter på stora svårigheter vilka
visats bero på att titan i luften överdras med ett
oxidskikt som effektivt hindrar den pålagda
metallens vidhäftning.
Man kan visserligen enligt uppgift förkoppra titan
(Tekn. T. 1954 s. 340) och belägga den med
molybden (Tekn. T. 1955 s. 863), men ingen av dessa
metoder förefaller fullt tillfredsställande. En vid
Bu-reau of Standards utarbetad förkromningsmetod
synes vara bättre. Genom en förbehandling ger man
härvid titanet ett ytskikt av fluorid, som hindrar
dess oxidation i luften. Fluoridskiktet löses sedan bort
i förkromningsbadet och kvarlämnar en ren titanyta
varigenom kromen binds direkt vid grundmetallen.
Beläggningens adhesion ökas ytterligare genom
upphettning i inert atmosfär till 800°G under 2 min.
Värmebehandlade prov har visat en brottgräns hos
bindningen på 280—1 260 kp/cm2, dvs. bara något
mindre än brottgränsen hos värmebehandlad krom.
Vid proven lär brottet emellertid alltid ha skett i
kromskiktet och inte i gränsytan mellan metallerna.
Liknande förfaranden har provats vid förkoppring
och förnickling av titan, men beläggningarna har i
dessa fall inte fått lika god adhesion till
grundmetallen som kromskikt. De har ofta flagnat av
(National Bureau of Standards Technical News Bulletin
dec. 1956 s. 174—175; Chemical & Engineering News
24 dec. 1956 s. 6330). SHI
296 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
