Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 17 - Tekniken och försvarets samordning, av Bertil M Westergård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig själv för att hindra invasion — är utom all
diskussion, men det var otvivelaktigt Royal
Air Force som genom sin kamplust, precision
och uthållighet gjorde det möjligt att
nyorga-nisera försvaret efter arméns sammanbrott och
flykt från fastlandet.
De nordkoreanska lätta infanteribrigaderna,
som nästan krossade den motoriserade
amerikanska armén på Koreahalvön utan att ha
flygunderstöd, nämns i förbigående som
exempel på en infiltrationstaktik som utländska
trupper kan tillämpa. Tillämpningar på
svenska förhållanden nämns inte i detta
sammanhang. Den flygintresserade läsaren frågar sig
belt naturligt vad som skulle ha hänt 0111
nordkoreanerna haft ett rejält flygstöd.
Behövs atomvapnen!
Författarnas åsikter rörande nödvändigheten
av ett svenskt försvar är i korthet följande:
Risken för storkrig torde inte upphöra inom
överskådlig tid, medan lokala eller
begränsade krig kommer att avlösa varandra på
löpande band.
Ett "lokalt" krig mellan en öst- och en
väststat i Europa kommer sannolikt att snart
övergå i storkrig.
Atomvapen kommer inte med säkerhet att
användas, och de minskar inte betydelsen av de
konventionella vapnen.
Vårt land kommer på grund av sitt
geografiska läge att bli indraget i storkriget, kanske
som plats för det "lokala" öppningskriget.
Det svenska folkets förmåga att uthärda
öppningsskedet kan bli avgörande för vår
möjlighet att överleva.
Invasion av Sverige torde igångsättas från
flera håll samt genom infiltrationstaktik av
olika slag snart få karaktären av ett ytkrig,
utbrett över hela landet eller stora delar därav.
Försvaret skall byggas upp för att möta dessa
anfall, och härvid kan man inte ta bort
förband med "äldre" vapen förrän nya utprovats
och levererats i tillräckligt antal.
Det är svårt att biträda författarnas
uppfattning 0111 atomvapnen. Med hänsyn till
styrkeförhållandena i Europa, i Mellersta Östern
samt vid Formosa förefaller det som om
atomvapen skulle vara de enda vapen, som kan
hejda den kommunistiska ångvälten. Samma
sak måste gälla för en liten stat som önskar
stå vid sidan om stormaktspolitiken men
ändock vill hävda sin frihet mot en stormakts
eventuella anfall.
Talet om att atomvapen inte minskar
betydelsen av konventionella vapen är ej heller
övertygande. Nya artilleripjäser, stridsvagnar,
flygplan osv. har alla en gång anlänt och
trängt undan "konventionella" vapen. Varför
skulle då inte atomvapnen göra detsamma.
Den sovjetiske överbefälhavarens ord till sina
trupper vid en parad på Röda Torget, att alla
"konventionella" vapen fordras även i ett
atomkrig, är väl bara avsett som en
uppmuntran till underlydande personal i likhet med
vad som förekommer i våra egna
försvarsgrenschefers tal till sin personal att inte låta
sig förtröttas i sitt arbete trots statsmakternas
förhalningspolitik i försvarsfrågan samt
nedskärning av anslag.
De tekniska spörsmålen
Teletekniken har genomgått en oerhörd
utveckling de senaste årtiondena ocli den har
blivit det nödvändiga hjälpmedlet inom
försvaret för kommunikation, spaning, styrning,
navigering, riktning m.m. Teleförbindelser är
dock, som bokens författare mycket riktigt
säger, lätta att störa. Dessutom kostar
materielen mycket pengar både i utveckling,
tillverkning och underhåll.
Den längst drivna teletekniska användningen
finns inom luftbevakningen och luftförsvaret.
Stora spaningsradarstationer upptäcker
fientliga flygplan på 3U0—400 km avstånd samt
överför via en räknemaskin deras kurs, höjd
och fart på teleteknisk väg till en lägeskarta,
som jaktledaren avläser. När denne har läget
klart för sig ger ban sina order och en
radar-stridsledare får i uppdrag att via en särskild
stridsledningsradar följa det fientliga
förbandet och samtidigt leda det insatta
jaktförbandet till strid.
Ledningen av förbandet kan ske per
radiotelefon men även genom direkt styrning från
marken på samma sätt som med robotar. När
försvarsjaktens förare ser fienden kopplar de
ifrån "markledningen" och genomför sina
anfall fullt fristående. Markledningen återtas
senare vid övergång till nya anfallsföretag eller
i samband med landning.
I boken anges kostnaden i USA för ett
luftförsvarsområde till 500 Mkr. för den
teletekniska materielen ocli detta omsatt till vårt land
bör bli två områden på tillsammans 1 000 Mkr.
Häri ingår då alla förbindelser som är
erforderliga under krig jämte reserv för både
försvaret och den civila ledningen. Författarna
har emellertid inte närmare utrett
telematerie-lens stora svaghet, underhållsfrågan som är
mycket viktig för ett modernt flygplan.
Detta är helt beroende av utrustningens
funktionsduglighet och ingen start får äga rum,
om inte telematerielen är i fullgod trim,
vilket fordrar utbytesreserver samt god
tillgång på kunnig personal. Problemen med
telematerielen växer i takt med materielens
utveckling och störningsriskerna ökas kraftigt
med antalet komponenter i utrustningen. Det
är visserligen möjligt att transistorn medför
en förbättring, men telematerielens natur är
sådan att den måste skötas med minst samma
omsorg som mänskliga organismer, och frågan
är vilket som är avgörande för jaktflyget,
förarpersonalen och dess avbytare eller
telematerielen och dess utbytesreserver.
Motsvarande eller större problem kommer att
uppstå, när robotvapnen är färdiga att tas i
bruk, ty här finns ingen mänsklig hjärna som
rycker in när automatiken klickar.
S86 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
