Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 17 - Tekniken och försvarets samordning, av Bertil M Westergård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atomvapnen har, sedan USA numera
utvecklat atomprojektiler även för armékanoner,
blivit alla försvarsgrenars slickepinne. Den
tidigare av flygledningen väckta och ensamt
hävdade åsikten att atomvapen borde anskaffas
biträds nu av alla inom försvaret. Det återstår
bara att övertyga den politiska ledningen om
det berättigade ocli nödvändiga i saken, och
ju förr ett beslut i önskad riktning kan fattas,
desto tidigare kan försvaret rationaliseras och
göras starkt inom ramen för de anslag
riksdagen anser sig kunna bevilja.
Atomvapenfrågan borde efter ett sådant
beslut vara avklarad men så enkelt är det inte.
Försvarsledningen måste avgöra, vilken eller
vilka försvarsgrenar som i första hand skall
utrustas med atomvapen. För den enkelt
resonerande teknikern förefaller det varå lättast
att utveckla vapen som kan bäras av
attackflygplan eller robotar, medan projektiler för
atomartilleri blir svårare att realisera.
Kostnaderna för atombeväpningen blir
emellertid stora — speciellt om försvaret blir
tvingat bära kostnader för nödvändiga civila
anläggningar.
Med robotvapnen följde redan 1944 tron på
"tryck på knappenkriget" och många
skribenter har bidragit till att underhålla denna
uppfattning. Läget i dag är emellertid, att endast
USA och Sovjet har användbara stridsrobotar,
och det kan ifrågasättas, om deras robotar t.ex.
för luftförsvarsändamål fyller sitt ändamål.
Det troliga är att artiklarna om robotar
fortfarande till stor del är reklam, dvs. ingår som
ett led i det kalla kriget.
Robotarna kommer dock förr eller senare
fram i användbara former. Utvecklingsarbetet
är emellertid oerhört omfattande och kräver
en mängd kunnigt folk, på vilket det råder
brist i de flesta länder. Här har USA liksom
Ryssland övertag i rekryteringsunderlag för
sina specialister, medan ett litet land som
Sverige är hänvisat till sig självt — vilket
emellertid inte är så dåligt, om bara det rätta stödet
för arbetsuppgiften erhålls.
Visserligen kan man bygga ett
"modellflygplan" och styra det från start till landning
men en modern flygande robot är något helt
annat. Roboten skall kunna uppnå mycket hög
fart för att undgå nedskjutning. Den skall
kunna flyga genom det transsoniska området utan
aerodynamiska störningar samt uppnå höga
överljudfarter, utan att fladdra sönder eller
smälta ner av friktionsvärmen. Inuti roboten
skall en mängd teletekniska styrnings- och
navigationssystem finnas och "trivas", dvs. de
måste leva i luftkonditionerade lokaler för att
kunna fungera på rätt sätt. I vissa robotar
övertar dessutom under de sista kilometrarna
en särskild målsökare befälet över robotens
rörelser mot målet.
Denna enkla beskrivning av roboten och dess
innehåll gör inte rättvisa åt det invecklade
maskineri som finns i dess inre men
beskrivningen visar att roboten innehåller utrustning
ungefär som ett mindre bombflygplan. I bomb-
flygplanet kan besättningen kontrollera och
justera utrustningen under flygning men för
robotar åstadkommer en störning i allmänhet
ett haveri och svårigheterna att hitta felen
efter ett haveri är lättförståeliga.
Arbetet med att utveckla en robot från
projektstadiet till en flygsäker serieprodukt är
sålunda oerhört omfattande och kräver
högkva-lificerad personal. Den som inte har
erfarenhet från framtagning av modern flygmateriel
bör akta sig för att kritisera utförda arbeten.
Uppskattning, hjälp och uppmuntran är i
stället de uttryck som bör komma till användning
och när det gäller hjälp finns stort utrymme
både för kvalificerad personal och för pengar.
Det är ofta så att samarbete består i att några
få intresserade arbetar och sliter medan övriga
bara följer med och kanske även kritiserar.
Härigenom förbrukas de flitigaste teknikerna
undan för undan men om den trägna mödan
så småningom ger resultat då visar det sig att
många är redo att gripa efter frukten.
Robotvapenutvecklingen i Sverige får inte bli
en sådan form av samarbete utan här måste
alla hjälpa till och hjälpen bör bestå av
personal, som kan sättas in i projekt- och
konstruktionsarbetet, samt av pengar. De senare
fordras bl.a. till utrustningar för materialprov
i de temperaturer som uppnås vid aktuella
machtal samt till vindtunnlar bl.a. för de
su-personiska farterna, dvs. för machtal större
än 4,0.
Attackflygplanet har blivit efterföljaren till
flygvapnets bombflygplan och är i princip ett
jaktflygplan som kan medföra bomblast. Det
är naturligt, att flygplanet inte i sin offensiva
insats kan nå mål som ligger långt bortom
Östersjöns motsatta kust, men möjligheterna
att nå eventuella fientliga inlastningshamnar
o.d. finns, om endast flygvapnets anslag
bibehålls på utlovad nivå. Ju mer anslagen skärs
ned, desto närmre landets kuster kan
invasionsflottan komma utan att störas av andra än
flottans större enheter. Slopas även dessa får
vi uppleva invasionen på det sätt boken "Både
och" beskriver.
Jaktflygplan utgör kärnan i luftförsvaret, och
författarna säger även, att, sedan
svårigheterna omkring ljudfarten avklarats, har
jaktplanet återvunnit sin överlägsenhet i luftstrid.
Däremot anser de, att fartöverlägsenheten
snart kommer att försvinna. Så är inte fallet.
I dag när bombflygplanet kan nå machtal
kring 1,0 finns jaktflygplan som uppnår
machtal nära 2,0, dvs. nästan 100 % högre fart och
om ett par tre år, när medeltunga
bombflygplan uppnår machtal 2,0 torde det finnas
jaktflygplan som gör machtal lika med 3,0. Här
kan man visserligen säga att författarna delvis
har rätt teoretiskt sett, ty den procentuella
överlägsenheten har sjunkit till 50 %. I
praktiken är fartöverlägsenheten emellertid 1 000
km/h.
I detta sammanhang bör det påpekas att vid
beräkningar av ett jaktflygplans värde i
luftförsvaret är inte dess maximala fart det vik-
387 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
