Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 18 - Energibalanser, av Sven Lalander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fullständiga energibalanser
Den motsatta ytterligheten till en summering
av de termiska energiinnehållen utgör en
detaljerad analys av hela energiförsörjningen
med beaktande av samtliga omformnings- och
omvandlingsprocesser mellan primärenergi
och nyttoenergi. Resultatet brukar redovisas i
fullständiga energibalanser, där de olika
energiformernas inbördes samband och hela
energiförsörjningens uppbyggnad klart framgår, fig.
1. Sådana energibalanser kräver mycket arbete
och måste trots detta alltid vara
approximationer, eftersom åtminstone
omvandlingsförlusterna till nyttoenergi oftast ej kan praktiskt
uppmätas. Under senare år har man i många
industriländer ändock ansett det motiverat att
utföra detta arbete.
Med tanke på den stora betydelse
energiförsörjningen synes få för framtiden förefaller
det vara angeläget att dylika fullständiga
energibalanser utarbetas även i vårt land för
att ge den allmänna diskussionen en fullt
saklig bakgrund.
Summering efter energins värde
I en enligt klassisk mening fri marknad
bestämmes priserna på de olika produkterna av
konsumenternas värdering. Erforderligt
investeringskapital ställes automatiskt till
förfogande för utbyggnader av de produkter, som
är mest efterfrågade, genom att priserna kan
hållas tillräckligt höga för att företagen skall
kunna ge tillfredsställande räntabilitet.
Den internationella bränslemarknaden
fungerar i stort sett efter detta mönster, vilket bl.a.
möjliggjort oljeindustrins våldsamma
expansion. I Sverige har tack vare denna fria
bränslemarknad skett en fullständig omvälvning på
senare år med den billigare oljans
undanträngande av det dyrbarare kolet och den inhemska
veden.
Prisbildningen på den inhemska
vattenkraften har hittills i princip baserats på beräknade
självkostnader med s.k. "skälig vinst- eller
riskmarginal" och har därför ej följt med i
prisuppgången på bränslemarknaden.
Vattenkraftpriset har härigenom kommit att ligga
långt under marknadsvärdet för flertalet
användningsområden (dock ej för samtliga).
Härigenom blir vattenkraftkostnaden ej
representativ för vattenkraftens reella betydelse för
landets energiförsörjning. Även en summering
av kostnaderna för energiförsörjningen ger
därför i vårt land en nedklassning av den
inhemska vattenkraften i jämförelse med de
importerade bränslena. Vid en helt genomförd
fri prisbildning torde denna metod eljest vara
den ur ekonomisk synpunkt riktigaste för att
ge en total bild av hela energiförsörjningen.
Den beaktar ju även andra väsentliga faktorer
än energivärdet, t.ex. arbets- och
materialkostnader, investeringskostnader (via ränteposten)
etc. Industrins produktionsutveckling beräknas
efter analoga grunder, i huvudsak genom
summering av de olika produkterna, vägda efter
deras ekonomiska värde.
Förenklad energibalans
Eftersom vi i dag i Sverige ej har en fri
energimarknad och vidare saknar underlag för
uppgörande av en fullständig energibalans kan
de båda sistnämnda metoderna för en
summering av energiförsörjningen ej för närvarande
användas. Det är emellertid angeläget att ge
en riktigare bild av den inhemska
vattenkraftens betydelse än som hittills redovisats i
Atom- och Bränsleutredningarna enligt den
här angivna första metoden. Enda möjligheten
är då att ge vattenkraften ett högre
kalorivärde än som motsvaras av elektricitetens
värmeekvivalens. Enklast vore att direkt jämställa
vattenkraften med den i ångkraftverken
producerade elektriciteten. Man har emellertid
hittills ej velat göra detta, eftersom en viss del
av elektriciteten utnyttjas för så lågvärdiga
värmeändamål, att de ej beräknas kunna bära
de högre elpriser, som en på ångkraft baserad
elförsörjning skulle medföra. Dessa
användningsområden måste därför särbehandlas.
Tack vare en för några år sedan genomförd
komplettering av Kommerskollegiums
industristatistik är det nu möjligt att mera detaljerat
analysera elkonsumtionen, varigenom en dylik
särbehandling kan uftöras.
Analys av elkonsumtionen
Elkonsumtionen indelas sedan gammalt i tre
huvudgrupper, klassificerade efter
konsumenternas art. Deras relativa betydelse framgår
av följande konsumtionsvärden för år 1953
(detta år har valts, emedan fullständig
energistatistik ej utarbetats för senare år):
Elkonsumtion
10° kWh o/o
Industri ............. 12,5 66
Detaljförbrukning .... 5,0 26
Samfärdsel .......... 1,5 8
Total elkonsumtion 19,0 100
Till industrin räknas enligt
Kommerskollegiums definition samtliga industriföretag med
minst fem anställda. Till detaljförbrukare
räknas övriga konsumenter utom järnvägar och
spårvägar, t.ex. hushåll, jordbruk med
binäringar, hantverk och småindustri,
affärsverksamhet, gatubelysning samt allmänna
inrättningar, såsom skolor och sjukhus.
Inom varje konsumentgrupp användes
elektriciteten för skiftande ändamål, dvs. för
omformning till olika slags nyttoenergi. Eftersom
uppmätningen av elkonsumtionen som regel
ej sker separat för de olika nyttoenergibehoven,
kan en exakt uppdelning efter dessa grunder
ej genomföras. På senare år har emellertid
Kommerskollegiums industristatistik
kompletterats med uppgifter om elkonsumtionen i
el-ugnar samt för elektrolys. Redan tidigare har
konsumtionen i elångpannor särskilts, i
egenskap av avkopplingsbara sekundaleveranser.
Det är därför nu möjligt att relativt noggrant
analysera industrins elkonsumtion efter nytto-
407 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
