Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 18 - Nya metoder - Gallium ur bauxit, av SHl - Destillationskolonn med vertikala rör, av SHl - Strömmätning med ljus, av SHl - Porösa jonbytare, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mera gallium kan fällas ut. På 24 h kan man erhålla
0,4—0,5 g gallium per dm2 katodyta.
Energiförbrukningen blir 100 Wh/g Ga.
Något natrium fälls ut samtidigt, men mängden
kan hållas nere genom användning av förhöjd
temperatur och relativt liten strömtäthet. När
kvicksilvrets galliumhalt nått en viss storlek upphör också
natriumutfällningen. Halten natrium har visat sig
bli högst 0,1 %>.
Efter tvättning med vatten behandlas det
gallium-haltiga kvicksilvret med kokhet
natriumhydroxid-lösning i närvaro av några små järnbitar. Härvid
går gallium i lösning som natriumgallat; kvicksilvret
skils från vattenlösningen och kan användas på nytt.
Gallatlösningen, som håller 60—-80 g/1 Ga,
elektro-lyseras vid 70°C med strömtätheterna 3 A/dm2 vid
nickelanoden och 150 A/dm2 vid katoden, som är
av en icke oxiderbar metall eller gallium. Omkring
95 %> av galliet kan fällas ut med 40—50 °/o
strömutbyte. Energiförbrukningen blir 20—25 Wh/g Ga.
En viss mängd kisel, tjugondelen till tiondelen av
galliummängden, fälls ut vid den första
elektrolysen och löser sig i luten vid behandlingen av
kvicksilvret. Denna förorening stör inte nämnvärt
vid den andra elektrolysen, men luten kan inte
användas flera gånger därför att dess kiselhalt då
stiger.
Man beräknar att på ett dygn ur 10 t bauxit med
0,007 °/o Ga erhålla 600 g Ga och ca 2,5 kg V. Härvid
elektrolyseras 4,8 m3 lut, hållande 0,18 g/1 Ga, med
12 in2 katodyta vartill åtgår ca 1 t kvicksilver.
Energiförbrukningen blir 60 kWh. Den behandlade
lösningens galliumhalt blir ca 0,05 g/1. En halvstor
anläggning är i drift (Journal of Metals nov. 1956
s. 1528—1529). SHl
Destillationskolonn med vertikala rör
Med en i Schweiz konstruerad destillationskolonn
lär man kunna uppnå en separering motsvarande
400 teoretiska bottnar. Den bör därför vara särskilt
lämplig för framställning av rena produkter ur
blandningar vilkas komponenter har nära lika
ångtryck. Kolonnen kan emellertid också köras så att
den ger bara en eller två teoretiska bottnar. Härvid
får den stor avverkning.
Kolonnen (fig. 1) består av ett antal klena,
parallella rör inneslutna i en isolerande, värmd
dubbelmantel. Utrymmet mellan rören och manteln kan
innehålla luft, isolermaterial eller en kokande
vätska. Vid rörens innerytor sker kontakten mellan
ånga och vätska. På kolonntoppen finns en
defleg-mator genom vilken rören passerar; kylmediet är
en kokande vätska. Varje rör slutar med en kort
kapillär genom vilken ångan strömmar ut i ett
ångrum ovanför kondensorn. Återflödet uppstår alltså
i rören varigenom den fördelas jämnt i dessa och
den största svagheten hos tidigare konstruktioner
av denna typ undanröjs.
Deflegmatorns temperatur bestämmer de
avgående ångornas temperatur och trycket i kolonnen.
Kylmediet hålls kokande för att dess temperatur
skall bli konstant. Dess ångor leds till en särskild
kondensor och kondensatet återförs till
deflegma-torn. Vatten kan användas som kylmedel och dettas
kokpunkt kan regleras genom ändring av trycket i
kondensorn.
Med tomma rör kan man bara destillera satsvis,
då vätskeskiktet på rörens insida måste vara
kontinuerligt och ett tillflöde därför inte får införas.
Man kan emellertid använda t.ex. en
trådnätsfyll-ning av brons och köra kontinuerligt varvid
apparatens avverkning kan ökas 30—50 gånger. Trvck-
fallet blir 2—10 mm H20 per meter rör med 25 mm
diameter.
Hittills har man använt apparaten vid separering
av xylen- och klortoluenisomerer samt vid
framställning av tungt vatten. Man håller på att bygga
en anläggning för det senare ändamålet med en
beräknad produktion av 1,5 t/år tungt vatten, hållande
99,8 "/o DoO, ur en råvara med 1,0 %> D20 (Chemical
Engineering okt. 1956 s. 246, 248; W Kuhn i
Che-mie-Ingenieur-Technik jan. 1957 s. 6—16). SHl
Strömmätning med ljus
En metod för mätning av elektrisk ström, utarbetad
i Sovjet, uppges vara fullständigt oberoende av
spänning och frekvens och praktiskt taget
tröghets-fri. Den utgör därför ett betydande framsteg vid
mätning av högfrekvent ström, impulsströmmar och
ström vid mycket stor spänning.
Metoden är grundad på Faraday-effekten, dvs.
vridningen av polarisationsplanet hos polariserat
ljus i ett magnetfält. Apparaten består av en
ljuskälla, lämpligen en kvicksilverlampa för högt tryck,
en polarisator (ett polaroidfilter), en modulator, en
analysator och en fotoelektrisk förstärkare.
I modulatorn som placeras intill den
strömförande ledaren, reflekteras ljuset fram och tillbaka i
prismor varigenom det kommer att gå lång väg
genom det av strömmen kring ledaren alstrade
magnetfältet. Denna anordning kan användas därför att
Faraday-effekten är densamma, om ljusets
rörelseriktning ändras 180°. Det ljus, som passerar genom
analysatorn, faller på en fotocell, och spänningen
över ett motstånd i dennas krets mäts (Engineer’s
Digest dec. 1956 s. 499). SHl
Fig. 1. Rörkolonn.
Porösa jonbytare
I USA tillverkas nu en serie anjonbytare, kallade
Duolite A-100, som uppges vara särskilt lämpliga
för framställning av mycket rent matarvatten,
två-stegsavfärgning av socker, utvinning av uran efter
sur läkning av malmen och tillverkning eller rening
av läkemedel.
Jonbytaren är av typen kvartär ammoniumbas,
lika effektiv som handelns nuvarande starka
anjonbytare men verkligt porös. Det senare är av stor
vikt därför att porositeten påverkar den lätthet
varmed vissa polymera ämnen i vattnet kan avlägsnas
från jonbytaren. Ett sådant ämne är kiselsyra, som
måste avlägsnas ur matarvatten för
högtryckspannor, andra är lignin och tannin som förekommer i
naturliga vatten.
Kiselsyra kan avlägsnas från vanliga starka
anjonbytare med alkalilösningar, bara om dessa är
varma. Lignin och tannin stannar normalt kvar och
kan sänka jonbytarens kapacitet starkt på bara
några månader. Stor porositet hos jonbytaren lär
emellertid högst väsentligt underlätta avlägsnandet av
dessa ämnen. Det vanliga sättet att öka porositeten
är minskning av divinylbensenen i
styren-divinyl-bensenpolymerisatet, men härigenom minskas
materialets hållfasthet.
Man har därför utvecklat en ny metod som ger
ett tvåfasharts, innehållande en labyrint av
mikrokanaler. Enligt uppgift kan man på detta sätt
uppnå stor porositet utan minskning av materialets
hållfasthet. Man använder inte divinylbensen för
tvärbindning av polystyrenen och inte den vanliga
aktiveringsmetoden. Hur man bär sig åt uppges
emellertid inte.
Starka katjonbytare framställs vanligen genom
sulfonering av ett sampolymerisat av styren och divi-
421 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
