Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 19 - Nya metoder - Vakuumformning av djupa plastkärl, av SHl - Titanering, av U T—h - Zinkoxid direkt ur sulfidmalm, av SHl - Direktmätning av brytningsindex för radiovågor, av Folke Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ten orienteras i två riktningar varigenom
hållfastheten blir god (British Plastics juli 1956 s. 252—
253). SHl
Titanering
Titan har tack vare ett tätt oxidskikt, som är
lättlösligt endast i fluorvätesyra mycket god
korrosionsbeständighet. Det vore därför av stort
eko-miskt värde om andra metaller kunde överdras
med tunna och täta titanskikt genom en någorlunda
enkel process. Visserligen framställs titanpläterat
stål genom svetsvalsning (Tekn. T. 1955 s. 243), men
dylik plåt blir mycket dyr.
Man har försökt att fälla ut tunna titanskikt
elektrolytiskt. Då titan är en mycket oädel metall är
utsikterna att ur vattenlösningar katodiskt utfälla
den rena metallen mycket små. Trots detta har man
rapporterat dylik utfällning (Tekn. T. 1955 s. 1056),
visserligen med skikttjocklekar av 1 eller
därunder, ur både sura och basiska elektrolyter och
även ur organiska lösningar, men senare
upprepning av försöken har alltid givit negativt resultat.
Den enda framkomliga vägen för elektrolytisk
titanering synes vara utfällning ur saltsmältor (Tekn.
T. 1954 s. 959; 1955 s. 140). Man kan erhålla
titan i form av ett kristallint pulver genom
elektrolys av titanklorid löst i smält litium- och
kalium-klorid vid 550°C under vätgasatmosfär (Tekn. T.
1952 s. 646). Även ur smältor av
dikaliumhexafluor-titanat K2TiF6 i alkaliklorider vid 850°C med hög
strömtäthet kan titanpulver av kommersiell renhet
fås. Genom att avväga utfällningsbetingelserna har
man lyckats att ur fluorotitanatsmältor få
kompakta, vid underlagsmetallen vidhäftande metalliska
titanskikt.
Vid titanering av stål och koppar används en
smälta av K„TiF0 och NaCl, varvid halten K,TiF0
bör hållas inom intervallet 5—25 %>. Vid 16 °/o
K2TiF„ blir titanhalten i smältan 3 °/o, vilket anses
lämpligt. Smältans temperatur skall vara 850—950°C
och katodströmtätheten kan varieras mellan 50 och
500 A/dm2 varvid badspänningen blir 3—6 V. Vid
80 A/dm2 skall elektrolystiden vara 10—15 min. Får
elektrolysen pågå längre tid bildas ett poröst
kristallint pulver.
Vill man ha tjocka skikt t.ex. 100 n måste katoden
tas upp och befrias från det porösa pulvret varpå
elektrolysen fortsättes. Detta måste upprepas i
intervaller på ca 10 min eller mindre. Det är lämpligt
att från början sätta någon procent Ti02 till
smältan. Man antar att oxiden verkar som glansmedel.
Likaså är det fördelaktigt att låta några hundradels
procent fuktighet finnas i smältan. Det utfällda
ti-tanet diffunderar delvis in i järnfasen.
Då man undersökte titans korrosion i smält
koksalt vid 850—1 000°C kunde ett kraftigt angrepp på
metallen iakttas och smältan innehöll findisperst
titan som korrosionsprodukt. Röntgenografiskt
kunde fastställas att det dispergerade titanet hade ett
något vidgat gitter beroende på absorption av syre.
Vid upphettning av titan i kaliumCyanidsmältor i
luften förstördes metallen fullständigt och
korrosionsprodukterna hade helt annan karaktär. I
samma smältor men i vakuum var korrosionen mycket
obetydlig. Man kunde efteråt konstatera att degelns
innerväggar överdragits med ett blankt titanskikt.
På grundval av dessa iakttagelser har följande
metod utarbetats. I en smälta av 90 °/o kaliumklorid
och 10 »/o titanpulver innehållande ca 5 °/o syre
nedföres under heliumatmosfär föremål av järn,
koppar, nickel- eller koppar-nickellegeringar vid en
temperatur av 950—1 000°C. Tjockleken av det rena
titanskiktet är tämligen oberoende av
behandlingstiden, däremot ökas diffusionsskiktet. Sålunda fick
man på stål efter 2 h behandlingstid vid 1 000°C
ett rent titanskikt av 13 ^ tjocklek och ett
diffu-sionsskikt av 82 ji. Efter 6 h var motsvarande
värden 17 |x och 150 ji.
Kolet i stål motverkar titandiffusionen och på stål
med över 0,36 °/o G utfaller inget titan. Man antar
att detta beror på bildningen av titankarbid. Sätts
avkolningsmedel, t.ex. Si, Zr eller VOCl2, till badet,
förbättras skiktets tillväxt något. Det utfällda
titanskiktet löses endast mycket långsamt av HCl, HBr,
H„S04 och HNO3, däremot lätt av HF. Hårdheten
växer med ökad tjocklek.
Titanpulver av vanlig handelskvalitet innehåller
vanligen 2—5 % syre, beroende på att kornen är
oxiderade på ytan. Under inert atmosfär dispergeras
endast det tunna oxidskiktet i smältan varigenom
titankornen blir metalliskt rena. Stålföremålet
träffas av de rena titanpartiklarna och befrias härvid
från sitt oxidskikt genom bildning av dispersa
titan-syreföreningar. När sålunda både titanpartiklarnas
och stålets ytor blivit metalliskt rena kan
diffusionsprocessen och därmed också skiktbildningen
börja. Man har föreslagit att använda liknande
metod för utfällning av zirkonium (M E Sibert & M A
Steinberg i Journal of the Electrochemical Society
nov. 1955 s. 641; M E Straumanis & A W
Schlech-ten i Metall juni 1956 s. 406). U T—h
Zinkoxid direkt ur sulfidmalm
En ny metod för tillverkning av zinkoxid av hög
kvalitet tillämpas i en amerikansk anläggning för
10 t/dygn malm. Det torkade malmkoncentratet går
efter torkning och siktning till en tändkammare och
flamoxideras sedan med luft vid 1 430°C i en
reku-perativ ugn. I denna skils materialet snabbt i slagg,
metalloxider och förbränningsgaser.
I anläggningen tillverkas två typer av zinkoxid,
zink i tackor och ammoniumsulfat. Som råvara kan
man använda koncentrat såväl med 50—55 °/o Zn
som med 30—40 °/o Zn (Chemical Engineering febr.
1957 s. 162). SHl
Direktmätning av brytningsindex
för radiovågor
En metod att direkt mäta luftens brytningsindex n
för radiovågor grundar sig på att
resonansfrekvensen fo i en hålrumsresonator är direkt proportionell
mot brytningsindex för innehållet i resonatorn.
Det är önskvärt att kunna bestämma n med
noggrannheten av ± 1 • 10-6. Detta medför att f0 måste
bestämmas med samma noggrannhet, vilket är
möjligt genom utnyttjande av mycket höga frekvenser
(1010 Hz). Härför kan man använda
hålrumsresona-torer med Q-värden av storleksordning 10 000.
Mätningen kan t.ex. tillgå så att man låter en icke
ventilerad hålrumsresonator styra en oscillator
samt en ventilerad men i övrigt identisk resonator
styra en annan oscillator. Därefter blandas de båda
oscillatorfrekvenserna. Den resulterande
skillnadsfrekvensen utgör ett mått på luftens brytningsindex
i förhållande till brytningsindex i den icke
ventilerade kaviteten. Om man använder
oscillatorfrekvenser kring 10 000 MHz kommer
frekvensskillnaden att uppgå till 10 000 Hz för en ändring av
en enhet i sjätte decimalen på brytningsindex i den
ventilerade kaviteten. Tillsammans med
temperatur-och tryckmätning medger denna metod för
bryt-ningsindexbestämning en utomordentligt noggrann
bestämning av luftfuktigheten. Folke Eklund
449 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
