Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 19 - Andras erfarenheter - Trafikflygplan för överljudfart? av hop - Medel mot sockersjuka, av SHl - Kallbearbetat austenitiskt stål för hög temperatur, av SHl - Böcker - Sveriges järnhantering, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 2. Ekonomi,
dvs. förhållande
mellan intäkter
vid
fullbeläggning och direkta
driftkostnader,
som funktion av
den
genomsnittliga hastigheten
vid en färd till
full räckvidd;
siffrorna vid
kurvan anger
räckvidden i
km.
Transportekonomin för flygplanen har även
beräknats, fig. 2, i form av relationen mellan intäkter
och driftkostnader för ett uppdrag med den
maximala räckvidd som i varje fall är möjligt att nå.
För det hypotetiska överljudflygplanet är
transportekonomin ca hälften av underljudflygplanets
(Esso Air World 9 (1956) h. 3, s. 62). hop
Medel mot sockersjuka
Ett effektivt sätt att minska den för höga
blodsockerhalten vid sockersjuka är injektion av insulin.
Detta är en relativt besvärlig behandling, eftersom
injektionerna måste göras ganska ofta. Man har
därför länge sökt medel mot sockersjuka, som kan
tas in genom munnen. Ett sådant medel, Synthalin,
framställdes i Tyskland under andra världskriget,
men det visade sig ha giftverkan på levern varför
det numera inte används.
År 1955 bekantgjordes ett nytt tyskt medel mot
sockersjuka, nämligen sulfanilyl-n-butylkarbamid,
betecknad BZ55. Det har nu prövats i USA och
Storbritannien, varvid man funnit att det sänker
blodsockerhalten och därför kan användas i stället för
insulin av många men inte alla patienter. I USA
kunde 9 500 av 10 000 reglera sin blodsockerhalt
med BZ55 utan allvarliga sideffekter. Hos några
av de övriga 500 uppstod emellertid reaktioner av
samma typ som orsakas av sulfapreparat. Man har
därför slutat att använda BZ55 i USA.
Då BZ55 är en sulfonamid, är dess biverkningar
inte överraskande. Man har emellertid nu
framställt ett liknande ämne,
paratolylsulfonyl-n-butyl-karbamid, som inte är en sulfonamid. Det kallas
D860 eller Orinase. Enligt de första erfarenheterna
är det lika effektivt som BZ55, och det har mindre
benägenhet att framkalla hudreaktioner och
blodförändringar. Ett tredje läkemedel, om vars natur
bara meddelats att den avviker från de båda andras,
är under utveckling i USA. Enligt uppgift har det
ingen giftverkan (Chemical & Engineering News
12 nov. 1956 s. 5512; Discovery dec. 1956 s. 491).
SHI
Kallbearbetat austenitiskt stål för
hög temperatur
Ett rostfritt austenitiskt stål, betecknat AISI301,
innehåller nominellt 17 °/o Cr och 7 °/o Ni. Det är
metastabilt, och en del av dess austenit omvandlas
till martensit vid kallbearbetning. Härigenom ökas
hållfastheten hos den återstående
bearbetningshär-dade austeniten, och AISI 301 kan därför ges större
hållfasthet än andra austentiska stål.
AISI 301 har lågt legeringsindex och är tillgängligt
i stora kvantiteter i USA. Det har tidigare använts i
hårdbearbetat tillstånd endast vid rumstemperatur,
särskilt för delar av vilka man fordrar ett stort
brottgräns-viktförhållande och gott
korrosionsmotstånd. Man har emellertid funnit att stålet gör
utmärkt tjänst även vid måttligt förhöjd temperatur.
Stålet är sålunda lämpligt för delar som utsätts för
aerodynamisk upphettning till 425°C, t.ex. i
flygplan. över 480°C beter sig hårdbearbetat AISI 301
emellertid som andra austentiska stål.
Kallbearbetningen ökar visserligen stålets kryp- och brottgräns,
men vid tillräckligt hög temperatur uppstår
omkri-stallisering som allvarligt minskar materialets
hållfasthet. Vid mer än 480°C har utskiljningshärdade
austenitiska stål större hållfasthet (R A Lula i
Materials & Methods sept. 1956 s. 100—102). SHI
böcker
Sveriges Järnhantering, av Gunnar Arpi.
Industriens Upplysningstjänst, serie 10 A. Stockholm
1957. 100 s., 5 fig. 4,25 kr.
Denna publikationsserie har tilldragit sig stor
uppmärksamhet beroende på det utmärkta sätt på
vilket de små upplysningsböckerna redigerats.
Tidigare har såväl Sveriges malmtillgångar som
Sveriges gruvhantering behandlats.
I det nu föreliggande häftet har förf. gett sig i
kast med det svåra problemet att på 100 s. ge en
koncis och lättfattlig framställning av den svenska
järnhanteringen och dess problem. Inledningsvis
lämnas en del allmänna upplysningar om den jämte
några definitioner. I den tekniska översikten
behandlar förf. på ett överskådligt sätt malmen,
tackjärnet, järnsvampen, stålet, stålraffineringen,
legeringsämnena och deras betydelse,
varmbearbetningen, kallbearbetningen av band, tråd och rör,
värmebehandlingen av stål och provningen av olika
kvaliteter samt kombinationen av material och metoder
för erhållandet av önskad stålkvalitet.
Den svenska järnhanteringens utveckling
behandlas i korthet dels för tiden före 1830 och dels tiden
efter varvid förf. försöker förklara järnverkens
lokalisering. Här har ett beklagligt tryckfel insmugit
sig i det att tiden efter 1830 markerats med årtalet
1930. Detta fel förekommer även i registret på s. 5.
Beskrivningen av olika svenska järnverk har
uppdelats i från järnverk fristående masugnar och
egentliga järnverk. Den nuvarande kapaciteten
klargörs genom en ingående redogörelse och diskussion
av statistiska uppgifter om 1955 års produktion,
import, export och konsumtion belyst med ett
flyt-schema. Köpskrotets stora betydelse påpekas. Efter
en diskussion om järnhanteringens
produktionsinriktning, där förf. påvisar nödvändigheten av att
Sverige ständigt kan föra nya, högklassiga
produkter ut i marknaden, redogöres närmare för stålets
plats och betydelse i Sveriges export. Arbetskrafts-
451 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
