Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 24 - Verkstadspraktik för blivande ingenjörer, av John Faerden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Verkstadspraktik för
blivande ingenjörer
373.63 : 37.018.74
Varje sommar söker sig ett stort antal
praktikanter ut till industrin. Många av dem
önskar vinna poäng för inträde vid tekniska
läroanstalter. Ofta får lönen avgöra valet av
praktikplats. Det verkliga skälet för intresse från
de blivande ingenjörernas sida för praktik bör
dock vara värdet av en praktisk utbildning.
Vid de mekaniska verkstäderna är dock
praktikantutbildningen ej alltid god och följer som
regel icke någon egentlig plan. Det arbete som
praktikanten sätts vid, väljs mer eller mindre
på en slump. Det sägs ofta, att det viktigaste
för praktikanterna är att insupa verkstadsluft,
dvs. att få kontakt med arbetare och
arbetsledare, att lära sig förstå deras problem och att
i någon mån lära sig umgås med dem. Detta
skall ej förnekas, men det finns därför intet
skäl till att icke praktikanterna samtidigt
skulle lära sig så mycket verkstadsteknik som
tiden medger.
Konstruktörerna har ofta för litet
verkstadspraktik, vilket är en orsak till konflikt mellan
konstruktionskontor och verkstad.
Konstruktörerna vet t.ex. icke i tillräcklig utsträckning,
hur detaljerna skall tillverkas, och tar därför
icke tillräcklig hänsyn till
tillverkningsproble-men vid detaljernas utformning. För att råda
bot har man därför på vissa håll ordnat
särskilda kurser i verkstadsteknik för personal
från ritkontoren.
Det är emellertid icke bara konstruktörerna
som skulle behöva bättre kännedom om
tillverkningsmetoder etc. än vad de har i dag. På
det hela taget alla ingenjörer inom ett
industriföretag, vilka icke gått den långa vägen,
skulle kunna lösa sina arbetsuppgifter bättre,
om de hade bättre kännedom om det praktiska
produktionsarbetet. Detta har även
uppmärksammats vid våra tekniska högskolor, tekniska
gymnasier etc., vilka har vissa fordringar på
praktiktjänstgöringens längd. Kvalitetskraven
är dock mycket diffusa.
Effektiva praktikkurser
På initiativ av Svenska Teknologföreningen
har praktikfrågan diskuterats av
representanter för STF, Sveriges Verkstadsförening,
Sveriges Mekanförbund och Svenska Industrins
Praktiknämnd. Resultatet är att
Praktiknämnden i år har rekommenderat 15—20
industriföretag att försöksvis ordna
praktikantutbildning som skall ge praktikanterna en bättre
verkstadsteknisk kunskap.
En fullständig praktikantkurs skall omfatta
6 månaders utbildning. Praktikanterna,
studerande vid tekniska högskolor, tekniska
läroverk och tekniska skolor, skall dels ges
grundutbildning och yrkespraktik i verkstadsarbete,
dels också ges information om
företagsorganisation och samhörande frågor. Kursen skall
kunna fullföljas inom olika företag, varigenom
den ger en mer allsidig inblick i
verkstadsindustrin.
Praktiken skall förläggas till sommarferierna.
Under första året skall praktikanten få tre
veckors grundutbildning i skolverkstad, varvid
bänkarbete, svarvning och fräsning genomgås,
varpå följer 3—5 veckors praktik i
produktionsavdelningar varvid praktikanten får pröva
på minst två olika yrkesgrenar.
Under det andra året och följande år ges först
en veckas repetition samt komplettering av
grundutbildningen, varpå följer 5—7 veckors
arbete i produktionen varvid praktikanten
sätts in i ytterligare några yrkesgrenar.
Vid lämpliga tidpunkter lämnas information
om för verkstadsindustrin speciella problem
och förhållanden. Praktikanten skall även ges
inblick i företagets organisation, ekonomiska
problem, tillverkningar, personalvård,
utbildningssyften osv.
Den korta tid som står till förfogande ställer
krav på en effektiv utbildningsmetodik. Önskan
att praktikanten skall kunna växla företag
mellan olika praktiksomrar medför att
grundutbildningen måste vara enhetlig. Man har
därför kommit överens om att bygga
grundutbildningen på Verkstadsföreningens
arbets-instruktioner.
Praktisk grundutbildning
Den praktiska grundutbildningen bedrivs då
efter ett skriftligt arbetsprogram som
innehåller detaljerade anvisningar för de olika
yrkesgrenarna. Underlaget är sammanställt till
grundkurser för bänkarbete, svarvning,
mätning, borrning, fräsning och slipning. Varje
grundkurs består av ett antal instruktionsblad.
För att eleverna skall se sammanhanget i dessa
instruktioner, finns det översikter som
illustrerar vad det är för kunnighet som ingår i
yrket.
Instruktionsbladen är avsedda som
dispositioner för de instruktioner läraren ger eleverna
i det praktiska arbetet, och anger kortfattat
steg för steg, vad som skall företas och vad
som är viktigt att iaktta vid utförandet av ett
visst arbete. Varje instruktionsblad utgör en
avslutad enhet och innehåller därför ofta både
nytt material och vad som ingått i tidigare
instruktioner.
Mellan instruktionerna arbetar eleven med
arbeten som innebär tillämpningsövningar på
de kunskaper och färdigheter, som tidigare
meddelats. Inlärandet anpassas individuellt
efter eleverna. Eleven får instruktion och
tillfälle till övning i ett avsnitt, och när han nått
ett tillfredsställande resultat mottar han nästa
instruktion. Instruktionerna behöver ej komma
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 4 95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
