Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 24 - Nya metoder - Etylsilikat som eldfast bindemedel, av SHl - Adsorption av kväveoxid med silikagel, av SHl - Gasturbin med frikolvsgasgenerator för fartygsdrift, av Wll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ammoniumkarbonat. Det senare bör dock inte
utnyttjas för starkt sura hydrolysat då
koldioxidutvecklingen blir störande.
Först på senaste tiden har man börjat använda
alkalisk katalys. Härvid är en stark organisk bas
lämpligast. Genom att försätta etylsilikat med t.ex. 5 °/o
av en amin får man en lösning som inte gelatinerar
så länge den skyddas mot vatten. Vid tillsats av
vattenhaltig alkohol sker hydrolys och gelatinering
emellertid praktiskt taget samtidigt. Dessa
reaktioners hastighet kan regleras genom ändring av
amin-och vattenmängden och genom tillsats av ett
lösningsmedel till amin-etylsilikatblandningen.
Alkalisk katalys lär vara lämplig vid användning
av etylsilikat som bindemedel i keramiska artiklar.
Härvid blandas den med vattenhaltig sprit försatta
amin-etylsilikatlösningen med ett pulvriserat
eldfast material av lämplig kornstorlek. Slamningen
hälls i en form som vibreras, varefter den får
gelatinera. Arbetsstycket tas sedan ur formen, torkas
och bränns. På detta sätt kan man tillverka
föremål av t.ex. sillimanit, zirkon, aluminiumoxid eller
kiselkarbid med komplicerad form under
innehållande av snäva toleranser (H G Emblem i
Indu-strial Chemist febr. 1957 s. 55—58). SHI
Adsorption av kväveoxid med silikagel
Vid arbete med Wisconsin-processen för fixering av
luftkväve (Tekn. T. 1956 s. 853) har man utarbetat
en metod att utvinna de ca 2 °/o kväveoxid som
erhålls i luften genom dennas upphettning i en
regenerativ ugn och snabba kylning från 2 100°C till
1 500°C. Wisconsin-processen kan för närvarande
inte konkurrera med ammoniakoxidation vid
framställning av salpetersyra, men adsorptionssystemet
kan vara av intresse vid avgas- eller rökgasrening.
För att erhålla salpetersyra av kväveoxid måste
denna oxideras till kvävedioxid. Denna reaktion är
exoterm och gynnas av låg temperatur, vid vilken
reaktionshastigheten är liten. Den kan emellertid
katalyseras med silikagel. Med vatten reagerar
kväveoxiden till salpetersyra enligt formeln
3 N02 + H„0 —► 2 HN03 + NO
Den härvid bildade kväveoxiden måste givetvis
oxideras till dioxid för att allt kväve skall bli överfört
till salpetersyra.
Den varma kväveoxidhaltiga gasen leds in i en
överhettare (fig. 1 B) där den upphettas till 315°C.
Den passerar därifrån genom adsorptionstornets
indirekt upphettade regenerator C till torktornets
direkt upphettade regenerator D. Gasen lämnar denna
med 205°C temperatur, passerar genom kondensorn
E, där utspädd salpetersyra utskils, och leds vid
7°G in i torksektionen F. I denna möter gasen en
ström av k\selgel som hålls fluidiserad i relativt
tunna skikt på ett antal silbottnar. Gasen lämnar
torktornet med — 50°C daggpunkt.
Torkning av gasen är nödvändig för att
kväveoxiden skall kunna oxideras till kvävedioxid vid låg
temperatur med silikagel soin katalysator. Från
torktornet passerar gasen genom ett filter som håller
kvar medryckt damm av silikagel och en förkylare
A till en reaktor G där 95 °/o av kväveoxiden
oxideras med luft i en fast bädd av silikagel. Från
reaktorn går gasen genom en efterkylare B (— 12°C)
till adsorptionstornet.
1 dettas adsorptionssektion, H, som är av samma
konstruktion som torktornet, adsorberas
kvävedioxiden, och resten av gasen släpps ut i atmosfären.
Kväxedioxiden drivs av vid silikagelets upphettning
i regeneratorn C genom vilken man blåser en liten
luftmängd för alt underlätta dioxidens avlägsnande.
Det regenererade silikagelet transporteras
pneumatlskt till tornets topp; samma metod används
för torktornet.
Den kvävedioxidrika gasen leds in nedtill i
syratornet, där den absorberas i utspädd salpetersyra
från kylaren E och vatten. Man blåser in så
mycket luft i syratornet att den vid kvävedioxidens
reaktion med vatten bildade kväveoxiden oxideras.
Restgasen släpps ut i atmosfären och 60 %
salpetersyra erhålls från tornets botten (E D Ermenc
i Chemical Engineering Progress nov. 1956 s. 188
—192). SHI
Gasturbin med frikolvsgasgenerator
för fartygsdrift
Den nyaste typen av drivmaskiner för fartyg är
frikolvsgasgeneratorn, kombinerad med en
gasturbin. Ett antal sådane anläggningar på 2 500—7 000
hk har beställts, och nyligen tillkännagavs att
Am-sterdamsche Droogdok Mij. N.V. har planerat alt
installera ett maskineri av denna typ med 14 000
hk axeleffekt i ett fartyg för trafik över Engelska
Kanalen.
Maskineriet skall utgöras av 14
frikolvsgasgene-ratorer för drift av fyra gasturbiner, kopplade till
två propelleraxlar, fig. 1. Gasgeneratorerna placeras
Fig. 1.
Flyt-schema för
adsorption av
kväveoxid vid
silikagel ocli
framställning av
salpetersyra; .4
förkylare, B
efterkylare, C
och D indirekt
resp. direkt
upphettade regeneratorer, E
kylare, F
torksektion, G reaktor.
H
adsorptionssektion.
Fig. 1.
Gasturbinmaskineri
med
frikolvs-gasgeneratorer;
U 000 hk
axeleffekt.
558 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
