Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 26 - Skogsmarkens arrondering, av Nils Kvarby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
synpunkt är de olämpliga eftersom de utgör
ett oklart och föga rationellt inslag i
bruk-ningen. Båda typerna anses vara mindre
lämpliga ur skogsvårdssynpunkt. Betesservituten
ligger dessutom långt utanför gränsen för vad
som numera kan räknas till rationell
kreatursskötsel. Rätt allmänt har nog den
uppfattningen också trängt igenom att både
skogsfångs-ocli mulbetesservituten är svårhanterliga och
besvärliga företeelser som man helst vill bli
av med på ett eller annat sätt. Det är en
allmän uppfattning att det starka skydd som
gällande lagstiftning bereder dessa servitut
numera är föråldrat samt att det är nödvändigt
att i stället öppna effektiva möjligheter att
avveckla servituten genom utbrytning eller
avlösning.
Storskogsbruk och småskogsbruk
För närvarande är skogsmarken i vårt land
ägarmässigt fördelad med i runt tal hälften
på staten, andra samfälligheter och aktiebolag
samt hälften på enskilda personer. Denna
ägarfördelning — som i stort sett också
innebär en fördelning på olika företagsformer,
storskogsbruk och småskogsbruk — är i
huvudsak säkerställd lagstiftningsvägen genom
gällande regler för jordförvärv.
Förvärvsprövningen gäller dock inte staten
som alltså i princip har möjlighet att öka sitt
innehav på de övrigas bekostnad. Av olika skäl
tycks denna möjlighet åtminstone för
närvarande inte spela någon större roll för
skogsmarkens fördelning på ägarkategorier.
Aktiebolagens markinnehav — som utgör omkring
en fjärdedel av totalarealen skogsmark — har
uppkommit genom förvärv dels från bönderna
under senare hälften av 1800-talet samt början
av 1900-talet och dels från kronan under förra
hälften av 1800-talet.
I diskussionen om skogsbrukets
företagsformer görs det ibland gällande att statsmakterna
borde öppna möjligheter att öka
storskogsbrukets markinnehav på småskogsbrukets
bekostnad. Därvid pekar man på att de tekniska och
ekonomiska förutsättningarna tillförsäkrar
storskogsbruket ett givet försteg som företagsform
framför småskogsbruket på det sättet att man
kan direkt tillgodogöra sig alla stordriftens
fördelar i form av rationaliseringsvinster.
Å andra sidan framhålles att småskogsbruket
erbjuder obestridliga fördelar av annan art,
exempelvis den på platsen bosatte ägarens
personliga omvårdnad om varje del av
företagsenheten. Härtill kommer att vissa av
storskogsbrukets fördelar kan uppnås även i
småskogsbruket genom organiserad samverkan över
ägogränserna samt att tillgången till egen skog
utgör en oundgänglig förutsättning för
drivande av jordbruk i de skogrika delarna av landet.
Den sista synpunkten har uppenbarligen stor
betydelse för befolkningsutvecklingen och
därmed även för storskogsbruket som behöver
tillgång på folk och — alltjämt — hästar i
skogsbygden.
Det förefaller alltså som om starka skäl talar
för ett fortsatt upprätthållande av det skydd
för småskogsbruket som gällande lagstiftning
innebär. I varje fall är detta skydd motiverat
för det småskogsbruk som drivs i
kombinationen jordbruk—skog eller med andra ord för
den skogsmark som är knuten till
jordbruksjorden i brukningshänseende. Emellertid är
en del av småskogsbrukets markinnehav helt
skilt från jordbruket och drives i form av
små fristående skogsbruksföretag. Trots
strävandena att komplettera ofullständiga
jordbruk med skog förefaller utvecklingen
oundvikligt gå i den riktningen att det från
jordbruket friställda småskogsbruket inte minskar
utan snarare ökar. Beträffande denna del av
småskogsbruket föreligger knappast några
bärande skäl för att i längden upprätthålla
generella lagliga hinder mot en frivillig
storleksrationalisering.
Omarronderingens egenlösning
Frågan om en förbättrad arrondering i
skogsmarken bör emellertid föras vidare utan att
sammankopplas med en diskussion om
ägar-och företagsformer. Den gäller både
storskogsbruket och småskogsbruket. Det är inte
nödvändigt eller ens lämpligt att uppställa en viss
samtidig storleksrationalisering av
driftenheterna som ett absolut villkor för omarrondering
av skogsmark. De största bristerna i
fastighetsindelningen inom de ägosplittrade
skogsmarkerna ligger trots allt inte i fastigheternas
många gånger otillräckliga storlekar i och för
sig. De påtagligaste bristerna ur
fastighetsteknisk synpunkt kan i stället vanligen
sammanfattas i följande punkter.
Fastighetssystemet saknar en rationellt
planlagd stomme av
kommunikationsleder-skogsvägar. Där denna stomme finns har den oftast
satts in i efterhand varför
fastighetsindelningen inte anknyter till stommen på ett naturligt
och riktigt sätt.
Fastighetssystemet saknar också naturlig
anknytning till terrängförhållandena och till
därav betingade bruknings- och
transportmöjligheter.
De enskilda fastigheterna är i större
utsträckning än vad som är nödvändigt uppdelade på
två eller flera ägoskiften, vartill kommer att
ägoskiftena ofta är oproportionerligt långa och
smala eller på annat sätt olämpligt utformade.
Om man tar sikte på att eliminera dessa
brister — och den uppgiften förefaller tillräckligt
stor tills vidare — så krävs först och främst
en väldig utbyggnad av skogsbilvägnätet som
skall utgöra stommen i en ny och
ändamålsenlig fastighetsindelning. Alla ägosplittrade
skogsmarker måste bli någorlunda likvärdigt
åtkomliga från farbar väg om en
fastighetsreglering över huvud taget skall kunna
åstadkommas. Det var ju kanske främst bristen på
kommunikationsleder som en gång medförde
den långt drivna längsdelningen av
skogsskiftena. Åtminstone vägnätets lokala förgreningar
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 5 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
