Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 26 - Andras erfarenheter - Formsprutningsmaskin för vaxmodeller, av SHl - Bor 10 tillgänglig i USA, av SHl - Markstabilisering genom injektering, av Hn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 3. Platta, munstycke och luftventil; upptill
ventilen stängd, nedtill öppen; J platta, L packning, N
munstycke.
Det smälta vaxets temperatur hålls konstant med
en termostat C. Vax kommer in i injektionsenheter
(fig. 2) genom en backventil E och stiger till
samma höjd som vaxytan i behållaren. Tryckluft,
reglerad med ventilen F flyter ständigt i en svag ström
genom apparaten och ut genom ventilen H.
Denna placeras i läget 1 och står då på plattan J
som härvid trycks ned något. När tryckluft släpps
in i cylindern M trycker kolven i denna ned
formen så att denna tätar mot packningen L. Samtidigt
trycks både plattan J och munstycket N ned så att
ventilen H stängs (fig. 3). Trycket stiger i
kammaren G och på den fria vaxytan i röret P. Då vaxet
inte kan komma ut genom backventilen E stiger det
i röret Q och fyller så småningom formen.
Maskinen är gjord så att vaxet i början strömmar
in i formen med liten hastighet och snabbare först
när ett visst mottryck uppstått i den genom att den
inneslutna luften endast långsamt släpps ut genom
lufthål i formens topp. Härigenom undviks att vaxet
sprutar; det stiger i stället jämnt i formen
varigenom denna fylls väl.
För att vaxet inte skall stelna i röret Q och
munstycket är dessa av koppar. Luften, som passerar
genom ventilen H, värms i en rörslinga nedsänkt i
vaxet (fig. 2) och kammaren G har gjorts så stor
att ett elvärmeelement får plats i den (D E Brooks
i Iron & Steel dec. 1956 s. 561—563). SHl
Bor 10 tillgänglig i USA
Naturlig bor består av 18,8 %> 10B och resten UB.
Den förra isotopen har stort absorptionstvärsnitt
för termiska neutroner (3 990 barn), medan den
senare har mycket litet. Vidare blir bor inte
radioaktiv vid neutronabsorption, medan kadmium ger
fyra radioisotoper. Denna metalls
absorptionstvärsnitt för termiska neutroner är 2 -400 barn.
Trots sin låga täthet är en viss volym bor 10 nästan
ekvivalent med en lika stor volym kadmium som
neutronabsorbent. Vid lika vikter är bor tre
gånger så effektiv som kadmium. Bor 10 är därför av
stort intresse som material till regleringsstavar i
atomreaktorer. Sedan 1954 skils den från bor 11 i
en amerikansk anläggning där man nu producerar
ca 9 kg/vecka 10B. Material, innehållande 30—95 °/o
10B, är nu tillgängligt för civilt bruk i
kilogramkvantiteter 0,85—5,30 $/g beroende på halten 10B.
Den stora skillnaden (10 °/o) mellan borisotopernas
atomvikt gör deras separering relativt lätt. En
blandning av gasformig bortrifluorid och dimetyleter
renas först och destilleras sedan i sex seriekopplade
kolonner med en sammanlagd längd av 105 m. Man
får en anrikning av bor 10 i vätskan vid den sista
kolonnens botten, medan bor 11 anrikas på
motsvarande ställe i den första kolonnen. Bor
10-koncen-tratet överförs till kaliumfluoroborat ur vilket sedan
bor 10 fälls ut elektrolytiskt. Man kan också
använda reduktion av borklorid med väte varvid boren
fälls ut på heta grafitstavar.
Bor har använts i elementär form, legerad med stål
eller som karbid både till regleringsstavar och som
strålskydd, t.ex. till proppar för termiska kolonner.
Borkarbiden synes vara av särskilt intresse, då den
är synnerligen resistent mot kemikalier, hög
temperatur, nötning och strålning. Den används till
regleringsstavar bl.a. i den kanadensiska
NRX-re-aktorn. Stavarna är vanligen ett med borkarbid fyllt
rör av rostfritt stål.
Vid absorption av neutroner reagerar bor 10 enligt
10B + 1n—> "B —* 7Li + 4He
Kol 12 och bor 11 tjänstgör som moderatorer, och
de föroreningar som finns i karbiden är till största
delen O, N, Si, Al och Mg vilka är relativt
oskadliga. Den y-strålning, som utsänds i samband med
neutronabsorptionen, har bara 0,42 MeV energi och
kan därför lätt absorberas. Borkarbidens struktur
förändras inte allvarligt genom kärnreaktionen vid
liten utbränning. Litiumatomerna stannar i gittret,
och helium diffunderar bort (Nucleonics mars 1957
s. R 6; G R Finlay i American Ceramic Society
Bulletin mars 1957 s. 109—110; Chemical Engineering
maj 1957 s. 149—150). SHl
Markstabilisering genom injektering
För stabilisering av mark finns många metoder
(Tekn. T. 1953 s. 142, 1008; 1954 s. 64) som i
allmänhet var och en har sitt speciella
användningsområde, t.ex. djupdränering, elektrokemisk
stabilisering, elektroosmos, vakuummetoden, frysning,
injektion med silikat, cement och asfaltemulsioner.
Det silikat som i allmänhet används vid injektering
är vattenglas, Na20 • n Si02, där n i allmänhet
varierar mellan 1 och 4,5. Vattenglaset reagerar alltid
basiskt men är mer basiskt för små n-värden. Dess
användbarhet för injektioner beror på att det vid
tillsats av vissa salter eller en syra bildar kiselsyra
som omedelbart eller efter viss tid stelnar till ett
gel och därigenom binder samman markpartiklarna.
Detta gel är beständigt.
Två principiellt skilda metoder finns för kemisk
injektering. Vid den ena injekterar man först
vattenglas och därefter ett fällningsmedel, vanligen
kalciumkloridlösning (Joostens förfarande).
Stelnandet till gel sker genast när vätskorna träffar
samman. Vid den andra metoden blandar man
vattenglas i utspädd form i viss proportion med t.ex.
en utspädd syra och ett metallsalt. Blandningen
in-jekteras i marken. Stelnandet sker efter en viss,
genom proportioneringen reglerbar tid
(Langer—Brunners metod, Monosol-förfarandet m.fl.).
Vid den första metoden, som brukar vara
användbar för sand där högst 10 °/o av kornen är mindre
än 0,1 mm, kan man nyttja relativt koncentrerade
lösningar och man uppnår därigenom en god
sam-mankittning av kornen. Kubhållfastheter på 30
kp/cm2 kan uppnås. Vid metoderna med en enda
injektionsvätska måste utspädningen vara mycket
större. Hållfastheten blir därför sämre. I gengäld
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 5 77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
