Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 30 - Mikroklimat och väg- och vattenbyggnader, av Lennart Wålstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
peraturer och stor temperaturskillnad mellan
de olika luftlagren är turbulensen livlig, men
vid låga temperaturer och små differenser blir
den svag, och luftskikten blir därför mycket
stabila vid lugnt väder och fallande
temperatur.
Det primära för värmebalansen vid jordytan
är instrålningen från atmosfären och
världsrymden och utstrålningen från jordytan. Vid
klar himmel är solen dominerande
strålningscentrum och under vegetationsperioden råder
dess instrålning alltid över jordytans
utstrålning under dagen — det blir varmt — men
under natten råder utstrålningen och det blir
svalt, stundom frost.
Frost kan även uppträda genom att vindar
från avlägsna orter transporterar kall frostig
luft till andra platser, advektivfrost. Under
klara nätter ökas denna frost ytterligare genom
den lokala utstrålningen. Advektivfrost
förekommer dock sällan under
vegetationsperioden.
Luften avkyles normalt uppåt, den
adiabatiska avkylningen är ungefär 1°C för varje
100 m stigning, fig. 1. Men under klara nätter,
då markytan genom utstrålningen avkyles hårt,
inträder en inversion, så att luften blir kallast
vid jordytan och varmare uppåt till en viss
höjd, då den adiabatiska avkylningen åter
vidtar, fig. 2 och 3. Vid klart väder under natten
ligger således alltid ett varmare luftskikt
ovanpå det kalla skiktet närmast marken. Höjderna
kommer lättare i beröring med detta varma
luftskikt än lägre belägen mark. På sluttningar,
där den kalla luften rinner undan och ersättes
med den varmare luften, blir det därför sällan
frost, men på lågt liggande plana marker blir
den genom utstrålningen avkylda luften
liggande och blir allt kallare fram till
soluppgången — stundom så kall att frost inträder.
En instängd plan i ett högt läge kan bli fylld
av kall luft, som då rinner över tröskeln, och
ett kall drag rinner ned över den lägre
liggande plana marken, som därigenom blir
ytterligare avkyld. Plan instängd terräng i låga
lägen lagrar därför kall luft — kalluftsjöar
uppstår och frostläntheten blir stor.
Avkylningen under övervägande utstrålning
beror delvis på beskaffenheten av markytan.
Därvid är det jordvärmets ledning uppåt, som
spelar den största rollen. Om
ledningsförhållandena är goda motverkar jordvärmen
frostbildning, om de är dåliga avkyles det yttersta
lagret starkt.
Det är huvudsakligen ett isolerande luftskikt,
som hindrar värmeledningen, och ett sådant
bildas där ett poröst lager av vegetationen eller
torv täcker marken — t.ex. i myrar, gräs och
i allmänhet åkervegetation. Så är det t.ex.
frostfritt på en hårdtrampad väg men frost
i gräset vid sidan om. Vatten är en relativt
god värmeledare och strömningar i vattnet
befordrar värmens stigande mot ytan. Då
dessutom vattnet har mycket stor värmekapacitet,
tjänstgör detta som en värmereservoar.
Utdikning eller avtappning av vatten kan icke
Fig. 2.
Lufttemperaturens
höjdberoende
under natt med
klar himmel;
avståndet
mellan delstrecken
på abskissan är
1°C.
skydda en mark från frost utan verkar snarare
tvärt om. Vid dränering av en myr eller en
försumpad äng kan inte vattnets avledning
vara den faktor som skyddar mot frost.
Ytskiktet blir ju mera luftfyllt och isolerande och
värmereservoaren i vattnet försvinner. Då man
iakttagit att dräneringar minskat
frostläntheten beror detta på att genom diket eller
kanalen den kalla luften, som lagrar sig i den
lågt liggande marken, avtappats.
Varje åtgärd, som hindrar sådan
luftavtapp-ning eller som dämmer in kall luft, är ägnad
att öka frostläntheten inom ett begränsat
område.
Vattnet i luften spelar vid detta
strålningsförlopp en stor roll. Riklig förekomst av
vattenånga, och till någon mån även kolsyra, i
luften hindrar utstrålningen. Under dagen då
temperaturen stiger är avdunstningen stark
och luftens fuktighetshalt ökar. Mot aftonen
tjänstgör således lufthöljet som ett
drivbänksfönster runt jorden. Men allt eftersom
avkylningen fortgår kondenseras vattnet, dagg
faller, luften blir torrare, och utstrålningen
tilltar mot morgonen. Det är kallast vid
soluppgången. Denna vattenkondensation frigör
emellertid värme, vilket således i någon mån
motverkar avkylningen.
Fig. 3.
Lufttemperaturen vid
markytan och
på olika höjd
från tre timmar
före till tre
timmar efter
solnedgången. En
inversion bildas.
670 TEKNISK TIDSKRIFT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
