Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 33 - Katodiskt korrosionsskydd av barlasttankar, av J Lepper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Katodiskt korrosionsskydd
av barlasttankar
Dr J Lepper, Frankfurt am Main
Katodiskt korrosionsskydd användes för första
gången 1824 av Sir Humphrey Davy, som
försåg bordläggningen på fartyg med zinkplattor
för att skydda fartygens kopparplåtar. I större
utsträckning har dock katodiskt skydd blivit
känt först under de senaste årtiondena, sedan
grundforskningen och de praktiska
erfarenheterna på detta område möjliggjort en
tillförlitlig planering av skyddsåtgärderna.
Katodiskt skydd kan användas mot
markkorrosion samt korrosion genom
förbruknings-och saltvatten. Sedan några år har denna metod
även kommit till användning för att skydda
barlasttankar, för vilka den har visat sig
mycket effektiv.
De elektrokemiska processerna
vid korrosion
Vattnets molekyler (H20) är alltid till en viss
del dissocierade i joner, nämligen positiva
vätejoner H+ och negativa hydroxyljoner OH~.
Jonerna kan transportera laddningar dvs. vatt-
Bearbetning av föredrag i avd. Skeppsbyggnadskonst och
Flygteknik den 14 november 1956.
Fig. 1. Järns
lösning i vatten.
620.197.5 : 629.12.011.52
net fungerar som en elledare. Dennas
konduk-tivitet växer med antalet joner i vätskan.
Metallerna har en viss benägenhet att sända
ut positiva joner i en vätska, t.ex. vatten. När
positiva joner lämnar metallen kan de ej
obehindrat diffundera ut i lösningen, eftersom den
ursprungliga neutrala metallen i samma
ögonblick som den positiva jonen lösgörs erhåller
en negativ laddning. Genom attraktionen
mellan de positiva och negativa laddningarna
hindras jonerna att lämna metallens
omedelbara närhet (fig. 1). Ett elektriskt dubbelskikt
uppstår mellan metallen och de lösta
metalljonerna och en spänning mellan metallen och
elektrolyten.
Om en ädel metall med liten
lösningsbenägenhet, katoden, och en oädel metall med stor
lösningsbenägenhet, anoden, doppas ned i en
elektrolyt och förbindes med en metalltråd, får
metallerna på grund av olika
lösningsbenägenhet olika stor negativ laddning. Denna kan
emellertid utjämnas genom att elektroner flyter
genom metalltråden.
Härvid störs jämvikten mellan metallerna och
elektrolyten. Anoden får till följd av
elektronavgången så liten negativ laddning att den inte
förmår attrahera metalljonerna i lösningen
tillräckligt starkt. Därför avgår mera joner
från anoden. Katodens negativa laddning ökas
däremot varigenom jonerna i lösningen blir
fastare bundna, och metallens
lösningsbenägenhet minskas.
Den skulle försvinna helt, om inte
elektrolyten tog elektroner från katoden. Vattnets
positiva vätejoner vandrar nämligen till katoden,
där de neutraliserar elektroner och bildar
atomärt väte (fig. 2). Så snart katoden har
blivit överdragen med en vätefilm
(polarisation) upphör övergången av elektroner från
metallen till elektrolyten. Strömmen skulle då
upphöra, och metallernas emission av joner till
elektrolyten skulle avstanna.
Tyvärr är emellertid förbruknings- och
saltvatten syrehaltigt. Syret oxiderar vätet till
vatten, varigenom vätefilmen på katoden
försvinner (depolarisation). Strömmen kan således
fortsätta, dvs. anoden kan åter avge joner och
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 7 09
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
