Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 34 - Skaltak i öst och väst, av Sigge Eggwertz - Torveldade ångkraftverk - En gemensam forskningsreaktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skaltak i öst och väst
69.024.4
Vid det skalsymposium som hölls i Oslo i juli
1957 (Tekn. T. 1957 s. 170) lämnades bl.a.
redogörelser för skaltaksbyggandet i de flesta
europeiska länder samt i Nord- och
Sydamerika. I Västeuropa synes England,
Frankrike och Tyskland vara de ledande länderna.
England har sannolikt de flesta
efterkrigsbygg-da skalen. Frankrike har de originellaste
konstruktionerna och de största spännvidderna,
medan Tyskland just nu främst hävdar sig på
det teoretiska planet. I Syd- och Mellanamerika
har ett antal framstående arkitekter och
konstruktörer sedan länge intresserat sig för
avancerade skalformer. USA har i förhållande till
sin oerhört stora byggnadsvolym ett ganska
litet skaltaksbestånd. Men intresset för skalen
är i stigande, speciellt för fantasirika,
dubbel-krökta former. I Ryssland och dess
östeuropeiska satellitstater täcks en mycket stor
procent av samtliga industribyggnader med
skaltak.
En ganska markant skillnad råder mellan
skalbyggandet i öst och väst. I Väst- och
Nordeuropa liksom även i USA är betongskalen i
regel exklusiva takkonstruktioner. Att de
förekommer i relativt stort antal betyder bara att
levnadsstandarden är så hög att man har råd
att kosta på sig så många tyxbyggen. Den
engelske rapportören uttryckte sig så: "Om
ekonomisk misär tvingade oss att bygga alla
våra industritak med mycket låg standard, så
skulle betong icke väljas som material.
Skalkonstruktioner skall användas i tak av första
klass och en beställare av ett första klassens
tak har rätt att fordra att alla hans speciella
önskemål tillgodoses." Ett skaltak skall alltså
vara "skräddarsytt". Standardisering avvisades
som otänkbar i ett icke centraldirigerat land.
Den enda rationalisering möjlig vid
skalbyggen skulle vara den som kan uppnås vid
upprepning ett stort antal gånger vid ett och
samma tak.
Denna renodlade ståndpunkt är kanske inte
typisk för alla väststater. I Sverige tycks dock
de flesta inom byggbranschen dela den
citerade engelska uppfattningen. Vi har högst ett
trettiotal skaltak av någorlunda stora
dimensioner, byggda under de tio senaste åren. De
allra flesta av dessa är högst individuella
konstruktioner, ritade av skickliga arkitekter som
velat göra något alldeles extra elegant och
luxuöst. Deras linjerena skönhet beundras av
alla, men samtidigt berättar man i fackkretsar
viskande märkliga historier om kostnaderna.
I öststaterna bygger man "konfektionsskal".
Man använder huvudsakligen dubbelkrökta
konstruktioner som kräver minsta mängd ma-
terial, men även långa och korta cylindertak
förekommer. Speciellt i Bulgarien, Polen,
Sovjetunionen och Tjeckoslovakien synes man ha
kommit långt i fråga om industriell
rationalisering av skalbyggandet.
Man har valt ut ett ganska litet antal
skaltyper som visat sig speciellt lämpliga och
sedan fixerat några olika spännvidder för dessa
standardtyper. Skalen gjuts i större eller
mindre element på permanenta eller tillfälligt, i
anslutning till byggnadsplatsen anordnade
fabriker. De transporteras sedan fram till sin
plats och monteras med lyftkran. Kvalificerad
arbetskraft krävs inte och formkostnaden per
skalfält blir mycket låg. Hittills har man inte
i större utsträckning använt sig av förspänning
av armeringen, men det är sannolikt att man
ganska snart kommer att göra det, eftersom
denna teknik i hög grad underlättar
elementbyggandet. Redan nu är emellertid
skalkonstruktionerna de billigaste taken vid
någorlunda stora spännvidder. Skaltak byggs alltså i
Östeuropa därför att de visat sig vara
ekonomiska.
Skillnader i stålpriser och arbetslöner kan
delvis förklara varför skaltaket anses vara dyrt
i väster och billigt i öster. Naturligtvis kan
man också säga att det är meningslöst att
anlägga vår kapitalistiska syn på ekonomi när
det är fråga om centraldirigerade
"folkdemokratier". Men det kanske ändå är värt att
fundera på saken. Hur vet man egentligen i
Västeuropa att det inte går att bygga billiga skal,
när man aldrig har försökt?
Under efterkrigstiden är det i första hand
arkitekter som drivit fram de utförda
skalkonstruktionerna. Det är helt naturligt att skalens
obegränsade möjligheter till formgivning
tilltalar en konstnär som vill skapa något
originellt. De fåtaliga ingenjörer som ägnat sig
åt skalkonstruktioner, har haft fullt upp med
att försöka få arkitekternas eteriska former att
hålla för den egenvikt, snölast och vind som
förekommer även vid skaltak. Man har helt
enkelt inte hunnit med att tänka på så triviala
ting som ekonomi. Men skulle man inte kunna
göra ett litet försök med standardiserade
skaltak i Västeuropa? De behöver kanske inte ens
vara fula.
Det bör slutligen framhållas att i
skalsymposiets värdland Norge bygger man faktiskt
många enkla och billiga skaltak över
industribyggnader, men där har man å andra sidan
svårt att övertyga arkitekter och byggherrar
att skal även kan användas i mera
representativa sammanhang. Sigge Eggwertz
Torveldade ångkraftverk i Sovjetunionen hade
1956 sammanlagt 1 763 MW effekt; 30 torvkraftverk
väster om Ural producerade 10,5 miljarder kWh
elenergi 1955.
En gemensam forskningsreaktor skall uppföras
av de västtyska städerna Düsseldorf, Duisburg, Bonn,
Bremen, Minden och Weserthal.
7 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
