Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 36 - Rening av avloppsvatten, av Nils Westberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
består huvudsakligen av metan och kan
nyttiggöras för skilda uppvärmningsändamål vid
stora anläggningar även för kraftproduktion.
Efter utrotningen är slammet stabiliserat. Det
kan efter avvattning användas som
jordförbättringsmedel.
Den mekaniska reningen förstärks ibland
genom tillsättning av flockningsmedel,
koagulan-ter (aluminiumsulfat, järnsalter, kalk). Det
med koagulanter försatta vattnet leds då före
slamavskiljningen genom en särskild
flock-ningsanläggning med mekaniska omrörare, där
avsättbara flockar utbildas. Vid rening av
kommunalt avloppsvatten blir denna metod för
dyr. Slammängderna blir också stora.
Till de biologiska reningsmetoderna räknas
behandling i oxidationsdammar. Ett mekaniskt
renat avloppsvatten leds ut i ett antal
seriekopplade dammar, där en bakteriell
nedbrytning av organisk substans äger rum. Samtidigt
utvecklas vissa högre mikroorganismer
(växt-plankton, kräftdjur). Reningseffekten är hög,
men ofta hindrar det stora utrymmesbehovet
metodens användning.
Där synnerligen höga krav ställs på
avloppsvattnets rening kan biologiska dammar
användas för efterbehandling av på vanligt sätt
höggradigt renat vatten.
Markbevattning är en metod att oskadliggöra
avloppsvatten, som i vissa fall kan vara av
intresse. Vid denna metod kan en stor del av
avloppsvattnets innehåll av växtnärsafter
tillvaratas.
Klorering av avloppsvatten brukas allmänt
för att förbättra särskilt den bakteriologiska
reningseffekten. Ofta tillsättes 1—2 g/m3 klor
före slamavskiljningen och en större dos till
det renade vattnet. Vid låggradig rening kan
upp till 10 g/m3 fordras och vid höggradig
rening ca 3 g/m3. I anslutning till utloppet för
det renade vattnet bör man anlägga en
klor-kontaktbassäng med en uppehållstid av 10—15
min.
Klorering av låggradigt renat avloppsvatten
kan göra god tjänst när recipientens
vattenföring är någorlunda riklig och det i första
hand gäller att skydda nedströms
reningsverket belägna vattentäkter och badplatser för
alltför stor förorening.
Ungefärliga värden på effekten av olika
reningsmetoder, angivna som minskningen av
biokemisk syreförbrukning och bakteriehalt,
är:
Biokemisk
Bakterie-syreförbrukning halt
°/o °/o
Mekanisk rening ......... 30 50
Kemisk fällning....................60—70 70
Biologisk bädd ....................80—90 90— 95
Aktivt siam............................80—95 90— 95
Klorering................ — 95—100
Utvecklingen tenderar för närvarande mot en
ökad användning av högbelastade biologiska
anläggningar med lägre reningseffekt.
Ull
Kontroll och övervakning
av reningsverk
Reningsverk för avloppsvatten är inga billiga
anläggningar. Det borde därför vara självklart,
att verkens drift övervakades på ett sådant
sätt, att reningsresultaten åtminstone
nödtorftigt kunde redovisas. Tyvärr finner man icke
sällan en bristande förståelse för behovet av
regelbunden driftkontroll. I denna bör ingå
dagliga mätningar av vattentillrinning,
råslam-mängd och rötgasvolym. Analyser av
råvatt-nets och det renade vattnets slamhalt och
biokemiska syreförbrukning samt råslammets halt
av organisk substans bör utföras med en efter
reningsverkets storlek avpassad frekvens. I
driftjournalen bör vidare antecknas uppgifter
om elförbrukning, rötkammartemperatur osv.
Anvisningar för reningsverkets drift och
kontroll bör vara sammanställda i en särskilt
utarbetad, skriftlig driftinstruktion.
Recipientundersökningar kan betraktas som
en "yttre driftkontroll". De bör helst vara
utförda redan före reningsverkets tillkomst och
sedan fortsättas för kontroll av att åsyftat
resultat nås. Prov bör tas på en lämplig punkt
uppströms och ett antal punkter nedströms
reningsverket. Frekvensen av dylika
undersökningar måste ofta bli blygsam.
Vid sidan av bakteriologiska analyser är
bestämningar av syrehalt, syremättning och
biokemisk syreförbrukning särskilt viktiga. I
vanliga fall tillkommer ytterligare bestämningar
av färgstyrka, permanganatförbrukning,
pH-värde och ammoniumhalt. En förutsättning för
att undersökningsresultaten skall kunna
bearbetas på ett riktigt sätt är att vattenföringen
i vattendraget vid provtagningstillfället
bestäms eller åtminstone uppskattas.
Analysresultaten bedöms enligt mer eller
mindre allmänt vedertagna riktlinjer. Tidigare
har ungefärliga normalvärden för
reningseffekten vid reningsverk angivits. För en
reci-pient kan man t.ex. fordra, att den biokemiska
syreförbrukningen ej bör överstiga 5 mg/1 och
832 TEKN ISK TIDSKRIFT 1957
Fig. 5.
Rötkam-mare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
