Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 37 - Obalanser och balanseringsmaskiner, av Fritz Abicht och Lennart Grönskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fritz Abicht
Lennart Grönskog
Obalanser
och balanseringsmaskiner
Ingenjörerna Fritz Abicht och Lennart Grönskog, Stockholm
Inom alla industribranscher kan sedan rätt
lång tid tillbaka en klar tendens iakttas, att alla
roterande element konstrueras lättare, medan
varvtalen ökas. Detta gäller icke blott för
flyg-och bilindustrin, där denna tendens är
särskilt märkbar, utan också för den övriga
maskinindustrin. Nya och lättare
materiallegeringar med större hållfasthetsvärden tillåter
större rotationshastigheter, som i sin tur för
till större effekter.
Samtidigt har detta medfört två problem, de
genom obalanser orsakade vibrationerna och
de därav följande påfrestningarna på lagren.
Många gånger har till och med helt bearbetade
element obalanser av sådan storleksordning,
att dessa verkar störande.
Statisk och dynamisk obalans
Roterande delar i maskiner kan orsaka
vibrationer, vilka i allmänhet beror på obalans i de
roterande delarna. Det förfarande, genom
vilket man förändrar rotorns massafördelning, så
att lagervibrationerna elimineras, kallas
balansering.
Det finns två slag av obalans, statisk oclx
dynamisk. Den statiska obalansen kan mätas utan
rotation, den dynamska endast under rotation.
De flesta icke balanserade rotorer har en
kombination av statisk och dvnamisk obalans.
621-755
Statisk obalans
I en rotor med statisk obalans, fig. 1, består
rotorn av en skiva, som är lagrad på båda
sidorna. Alla oregelbundenheter i rotorns
massafördelning är sammanfattade till en
obalansvikt mx med ett avstånd rx från centrum.
Rotorns tyngdpunkt Ox sammanfaller då ej med
rotationscentrum. Obalansmomentet blir
proportionellt mot mx rx. Sättes en vikt m2
diametralt mot /Uj och på avståndet r2, är rotorn
balanserad, om rt = m2 r„. Rotorns
tyngdpunkt blir flyttad till O, och rotorns
tyngdpunkt sammanfaller med axelcentrum. Är m2 r2
< mx r15 fås ett resterande obalansmoment
proportionellt mot mx rx — m2 r2, varför vikten m,
eller radien r„ måste ökas, tills det resterande
momentet blir noll.
I det fall att mt rx = m„ r2 men vikterna ej är
anbragta dimetralt utan förskjutna vinkeln oc,
fig. 2, får man ett restmoment Mv Storleken på
detta blir bestämd av
Mi/g = 2min sin —
Restmomentet blir förskjutet vinkeln
För att få rotorn balanserad måste en vikt
anbringas som ger momentet M1 och i diametralt
motsatt riktning mot restmomentet. Dess
riktning blir förskjuten 90° -f ^ från den
ursprungliga obalansen m1rx. Det är tydligt, att
korrigering av rotorn måste göras med
omsorg för vinkelläget på obalansen. I annat fall
blir restmomentet stort.
Om mi =(= rz och vikterna är förskjutna
vinkeln cc, fig. 3, vilket är det allmänna fallet,
får man momentet M2 ur
Mt/g = Y(mi n)2 + (mo ri)2 — 2 nu n m-2 r-> eos a
Yinkelförskjutningen ß mellan den
ursprungliga obalansen och restmomentet blir
Fig. 1. Rotor med
statisk obalans.
Fig. 2. Med fel vinkelläge korrigerad obalans.
= arc eos
mi n ni2 ri eos oc
M*/g
TEKN ISK TI DSKRI FT 1957 289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
