Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 39 - Järnskrot i järnhanteringen, av Göran Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Järnskrot i järnhanteringen
Disponent Göran Lindblom, Halmstad
669.1.054.85
Redan tidigt framkom tanken att man vid
framställningen av stål skulle försöka att i
processen på nytt införa och nyttiggöra det skrot,
som föll vid stålets framställning. Sålunda
tillverkade man redan på lancashiresmidets dagar
en hel del smältor, där man arbetade in avhugg
från tidigare tillverkade och utvalsade
smältor. Allteftersom götstålsprocesserna växte
fram, ökade också behovet av att kunna smälta
om i tillverkningen fallande skrot. Vid
konstruktionen av de nya ugnarna började man så
småningom fästa avseende vid dessas förmåga
att ta emot och smälta skrot i större
omfattning och när detta problem visade sig gå att
lösa, var steget inte långt till att smälta om
även utifrån inköpt skrot, "köpskrot".
De båda nya götstålsprocesserna,
bessemerprocessen och martinprocessen, hade
emellertid inte samma förmåga att ta emot skrot.
Eftersom man vid bessemerprocessen inte
tillför något bränsle utan allt erforderligt värme
erhålles vid förbränningen av en del i
stålet ingående ämnen, säger det sig självt, att
bessemerkonvertern måste ha mycket
begränsad förmåga att smälta om skrot. Vid
martinugnen däremot, där bränslet tillföres processen
genom brännare, möter det i och för sig inga
hinder att ur värmeteknisk synpunkt tillföra
upp till 100 % skrot.
I den mån som stålkonsumtionen ökade i
slutet på förra seklet och i början på det
nuvarande och bessemerkonvertrarna sålunda
inte kunde ta emot den växande mängden
köpskrot, blev det martinprocessens sak att ta
hand om köpskrotet. Den yngre ljusbågsugnen
visade sig också ha god förmåga att smälta
skrot, varför numera omsmältningen av
köpskrotet inte längre är något problem. I dag
finns tillräcklig ugnskapacitet och frågan är
väl numera närmast att skaffa fram tillräckligt
med skrot till de ugnar, som är inrättade för
skrotsmältning.
Ugnstyper
Eftersom skrottillsats kan ske till alla
metallurgiska förlopp där järnet framkommer i
flytande form, säger det sig självt, att det finns
åtskilliga ugnstyper, där skrotet under årens
lopp har fått användning. Bland
schaktugnarna märks masugnen och kupolugnen, bland
härdugnarna martinugnen och ljusbågsugnen
samt bland övriga ugnar konvertern och
högfrekvensugnen.
Masugnen användes som bekant för
framställning av tackjärn ur malm. På många håll har
man funnit det ändamålsenligt att även tillsätta
mindre kvantiteter sämre mjukstålsskrot på
masugnen. Mängden brukar variera mellan 0
och 10 % av den totala insatsen räknat i
järninnehåll. Masugnen tjänar härvid som ett slags
renhållningshjon genom att en del i köpskrotet
ingående skadliga beståndsdelar späds ut i
tackjärnet och därför återfinnes i endast
obetydliga halter. Kraven på skrotets format är
mycket stränga beroende på den komplicerade
chargeringsapparaten, uppsättningsmålet. I
vårt land förekommer ingen smältning av
mjukstålsskrot i masugn.
I kupolugnar används mjukstålsskrot i regel
av andra orsaker. I och för sig avser man att i
kupolugnen smälta tackjärn och gjutjärnsskrot
för att efter tillsats av vissa legeringsämnen
åstadkomma ett för gjutning lämpligt tackjärn.
På grund av prisrelationerna mellan
gjutjärnsskrot och mjukstålsskrot har det emellertid
ofta varit fördelaktigt att i viss omfattning
använda mjukstålsskrot i stället för
gjutjärnsskrot, om detta varit metallurgiskt möjligt.
Genom tillkomsten av varmblästerkupolugnen
med basisk infodring har möjligheter skapats
för ökad användning av mjukstålsskrot i
kupolugnar. Det har även visat sig att man
kunnat åstadkomma viss svavelraffinering i ugnen,
varigenom det blivit möjligt att med skrot som
utgångsmaterial få fram ett fullgott
martintackjärn i kupolugnen.
Martinugnen är sedan gammalt den viktigaste
skrotsmältningsugnen. Den fick därför redan
tidigt sådan utformning, att man med lätthet kan
insätta skrotet i den. Skrotinsatsen i
martinugnen varierar beroende på de lokala
förhållandena mellan 30 och 80 %. De mindre
tillsatserna gäller för de fall, då man i
martinugnarna förutom skrot som råvara använder
flytande tackjärn från egna hyttor; de större
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 #77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
