Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 41 - Ekonomingenjörer. Den ekonomiska vidareutbildningen, av Gösta Luthman - Ekonomingenjörer. Allmäningenjörer och specialister, av Lars Brising
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har behov av en särpräglad utbildning.
Framdeles kommer människans in- och anpassning
för arbetet på olika sätt att tillmätas en
ständigt ökad betydelse. Det gäller sålunda att
åvägabringa en syntes mellan å ena sidan de
tekniska organisatoriska synpunkterna och å
den andra sidan fysiologi och psykologi.
Man borde i första hand sätta in
ansträngningar på detta område för att komma ur det
dödvatten som, enligt min mening,
ingenjörerna befinner sig i. På ett flertal andra områden
och vid andra högskolor, Handelshögskolorna,
universiteten m.fl. växer upp det ena organet
efter det andra berörande människan i arbete.
Vi tekniker står sorgligt nog vid sidan om detta
vilket i längden kommer att bli en ohållbar
situation. Detta bottnar inte i att ingenjörerna
inte vill tränga in på detta område utan tvärt
om så möts alltid dessa frågor av mycket stort
intresse. Det beror nog enbart på att en
oguns-tig slump har fört det hän att vi i vår
högskoleutbildning har fått det alltför fattigt med
sådana saker.
Allmäningenjörer
och specialister
Direktör Lars Brising, Linköping
I den utredning om ingenjörsbehovet i Sverige,
som Industriförbundets Teknikerkommitté
nyligen slutfört, påvisas bl.a. ett starkt ökat
behov av högskoleingenjörer i förhållande till
den tillgång, som med hittillsvarande
utbildningskapacitet vore att vänta. Mot en beräknad
tillgång av ca 15 000 år 1965 står ett önskemål
om 17 000—18 000. År 1975 skulle tillgången
på högskoleingenjörer med nuvarande (hösten
1956) utbildningskapacitet uppgå till ca 21 000,
under det att en så pass måttlig
produktionsökning som 3—3,5 % per år då synes kräva
ett antal av mellan 25 000 och 28 000
verksamma högskoleingenjörer.
När det gäller högskoleingenjörernas
framtida fördelning på olika fack och
studieriktningar synes man inom näringslivet och den
offentliga förvaltningen i stort sett ha
önskemål, som stämmer med de senaste
proportionerna mellan nyintagna till de tekniska
högskolornas fackavdelningar, tabell 1. Dock
märkes en speciellt stor efterfrågan på
maskintekniker, som ju är en relativt "allmänt" utbildad
ingenjörskategori.
Tabell i. Kvot behov/tillgång för
civilingenjörer 1965 enligt Sveriges Industriförbunds
ingenjör sutredning
Fack FMSF1EVKBA Totalt
Behov
—^- 0,9 1,3 1,0 1,2 1,1 1,2 1,2 1,2 1,1 1,2
tillgång
Det är emellertid anmärkningsvärt, att man
är mycket säkrare på hur många
civilingenjörer man behöver än på den exakta
fackinriktningen. Av ett flertal punktundersökningar
framgår, att man för en hel del uppgifter fäster
mer avseende vid en gedigen, allmän
grundutbildning och personliga egenskaper än vid
viss fackinriktning. Fackavdelningarna vid de
tekniska högskolorna är ju ändå bara en grov
uppsortering av den mångfald verksamheter,
som en svensk civilingenjör kan få ägna sig åt.
Man behöver tydligen alltmer
högskoleingenjörer för uppgifter, som icke direkt går att
sortera in under de klassiska fackavdelningarna.
Man avser då ingenjörer med en viss
allmänbildning, någon sorts "högre" teknisk
utbildning och den — får man hoppas — auktoritet
och världsvana, som förmodas följa med en
sådan bakgrund!
Industriförbundets ingenjörsutredning tog ej
upp frågan om ekonomingenjörer eftersom det
var omöjligt att statistiskt behandla behovet av
en kategori, som man ännu inte hade någon
erfarenhet av. Personligen anser jag att den
föreslagna ökningen av KTH:s undervisning med
mer ekonomiska och sociologiska ämnen är
höggradigt motiverad av behovet inom landet,
både för att utexaminera allmänt utbildade
ekonomingenjörer och för att på bästa sätt
ordna önskvärd komplettering för dem som
genomgått andra fackavdelningar.
Högskoleingenjören inom det relativt lilla
företaget får med tiden ofta uppgifter, som går
utanför de rent tekniska. Han blir så
småningom mångsysslare och i större eller mindre grad
företagsledare och får då en hel del
ekonomiska och allmänt administrativa uppgifter, som
han klarar genom den efterutbildning och
erfarenhet han själv skaffar sig. Detta torde oftast
gå bra. Inför en sådan utveckling erfordras i
och för sig icke nödvändigtvis grundligare
utbildning i motsvarande ämnen på
högskolestadiet.
När det gäller det stora företaget eller stora
tekniska organisationer och förvaltningar är
förhållandena något annorlunda. I de skilda
fackavdelningarnas studieprogram söker man i
största möjliga grad ta hänsyn till just de större
enheternas intressen. Man försöker lägga upp
studieprogrammet, så att de nyutexaminerade
ingenjörerna tämligen snart skall bli
användbara i ganska väl definierade fackbetonade
befattningar. Fortsätter ingenjören att avancera
inom detta sitt speciella fack och så
småningom i arbetsledande ställning får mer behov av
ekonomiska och administrativa kunskaper, kan
det bli önskvärt med en viss efterutbildning på
dessa områden. Det är nog viktigt, att den
planerade ekonomingenjörsutbildningen vid KTH
lägges upp på sådant sätt, att efterutbildning
för ingenjörer med åtskilliga års fackinriktad
praktik låter sig inpassa.
Emellertid finns det ju inom de stora
företagen även många befattningar, där den
speciella fackinriktningen redan från början är
mindre utpräglad. I det föregående har berörts
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 977
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
