Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 44 - Debatt: Vad är spommad axel? av Arne Ahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skepnad. Råsaft var inte någon okänd dryck när
den för några år sedan adlades till juice och petting
lär ha funnits också innan vi sprutlackerades med
amerikansk kulturfernissa. Då hette det grovhångel.
Det som våra mormödrar kallade svärmeri heter
numera romans, och gärna för mig. Liksom
kläder, bilar och mycket annat kommer ur modet kan
också ord bli omoderna.
När man vill bilda ett nytt ord ligger det nära till
hands att använda avledning: man tar ett redan
känt ord eller en ordstam och lägger till en ändelse,
t.ex. särklassig, helikoptra, burkning. Tyvärr är
av-ledningsmöjligheterna i svenska språket mycket
begränsade, även om ordbildningar som almkvista
och baggböleri ser ut att jäva påståendet.
Ordbil-daren är därför ofta hänvisad till andra metoder.
Ordbildning genom sammansättning är en av de
mest anlitade utvägarna vid namngivning: vidfilm,
årsbäst, atombomba, skinnknutte, idiotsäker,
bildödas, rattfull. Metoden är enkel, nybildningen ofta
lättförstådd, men en olägenhet är att de
hopkopplade orden kan ge intryck av lättköpt metervara.
Det som nu heter lysrör har en gång kallats
låg-tryckskvicksilverångurladdningsanordning. En
sådan benämning är kanske användbar i
patenthandlingar, men för allmänt bruk duger den inte.
En term som stridsvagnstransportvagn har
emellertid godkänts inom armén, medan man vid SJ har
varit mera okonventionell och kallar ett jämförbart
transportdon vagnbjörn.
När det gäller att skaffa ord spelar bildliga uttryck
av typen (vagn) björn, kofot, (yx)öga, fågeltunga och
liknande alltjämt en stor roll. Verkliga nybildningar
av den här typen är dock inte så vanliga i modern
teknisk svenska, medan däremot engelsmän och
amerikaner gärna använder nya associationslån. När
en detalj på en engelsk reamotor kallades "eye lid"
fick den inte heta ögonlock utan döptes i stället- till
munstyckshalva.
Vad man stundom har anledning att efterlysa i
ordbildningsarbetet är lite djärvare grepp. Detta
gäller bl.a. behandlingen av inlånade ord som på
grund av stavning, uttal eller längd är besvärliga
att dras med. Alltså fram för kortord av typen bil,
lok, rea-, el-. Varför inte också komp- för
kom-pound- och hyd- för hydraul-?
Vid inlåning bör det också vara tillåtet att
försvenska stavningen av ord som når fram till en
större allmänhet. När stavning och uttal inte
bereder svårigheter kan lånord ibland vara att föredra
framför präktigt hemvävda benämningar. Pilot är
onekligen ett smidigare ord än flygförare och
telefon bättre än tyskarnas Fernsprecher.
Om de konventionella möjligheterna till
ordbildning prövats och befunnits olämpliga hör det till
god ton att nomenklatören resignerar. Hellre ett
engelskt ord, menar man, som stavas Sheffield men
uttalas Manchester, eller en sammansättning i stil
med bussningslängdsvarvningsanordning. Hellre
alltså dessa båda utvägar än den, som enligt min mening
vore mest praktisk: fri ordbildning. Detta innebär
att man sammanställer några bokstäver med ingen
eller ringa anknytning till det aktuella begreppet, så
att de bildar ett utlalbart ord. Det är därvid
självklart att bokstavskombinationen skall vara naturlig,
och att man skall kunna göra avledningar om så
behövs.
Många ord för elementära begrepp har en gång
uppstått genom fri ordbildning. Nu tycks vi ha
kommit därhän att vi är tvungna att bygga vidare
med redan befintliga ord; det är väl endast de unga
och yngsta som spontant nyskapar ord, av
oppositionslusta och av okunnighet. Det tycks alltså vara
något primitivt att "göra" ord. Men behöver det
verkligen vara så? Är det inte beklagligt att vår
bildning gjort oss så hämmade, att vi inte kan
skapa de ord vi behöver. Man får nästan den
uppfattningen att ett ord måste vara avlat av stam och
ändelse eller av ord pius ord och att det måste
förete etymologisk födelseattest för att inte bli
betraktat som oäkting.
Förhållandet att fritt bildade ord måste inläras
mekaniskt behöver inte utgöra något egentligt
hinder. Större delen av vårt folk har lärt sig
benämningar som pedal, kamera, gejd, film utan att ha
en aning om ordens härledning, men detta har inte
nämnvärt försvårat inlärningen.
Om den stora allmänheten lätteligen kan lära sig
massor av ord utan härledningsassociationer borde
etymologerna kunna överse med att det kan finnas
en grupp av nyskapade ord som saknar rot.
Särskilt i den tekniska nomenklaturen — det är
närmast den som gett anledning till dessa
funderingar — skulle en fritt uppfunnen term ha
utsikter att bli accepterad, ty en förutsättning är att den
kategori människor som introducerar det nya ordet
är praktiskt folk med en osentimental inställning
till språket. Alltså folk som kräver av språket att
det skall vara ett funktionellt meddelelsemedel och
som inte ser på vårt modersmål som något
definitivt. Det finns en och annan språkvetenskapsman
som betraktar språkförändringar av äldre datum
som något fullt naturligt men som energiskt
kämpar mot alla samtida förändringar, även mot
sådana som skulle innebära en praktisk vinst.
Vissa tendenser i språkutvecklingen tyder på att
vi är på väg mot en friare ordbildning. Av särskilt
intresse i detta sammanhang är att studera hur
kortord bildas. Spontant bildade kortformer som buss,
matte, tenta kan vi här bortse från. I stället skall
vi uppmärksamma förkortningar som innebär ett
medvetet ingrepp: plast, el-, rek och liknande.
De två kortordstyperna buss och rek har dock
en sak gemensam: de associeras lätt med den
fullständiga benämningen. Avståndet mellan radar och
rodio detection and ranging är emellertid så stort
att den spontana anknytningen uteblir, och inte ens
en amerikansk reamotoringenjör torde ha lätt att
associera athodyd med aerodynamic f/iermoc/ynamic
duct.
Med kortordet moped har vi, från konventionell
ordbildningssynpunkt, gett oss in på något som
måste te sig ytterst lättsinnigt, ty vad som har
föresvävat den ordfyndige är "motor och pedaler" eller
kanske rent av "motorvelociped". I realiteten är
alltså moped en förkortning av en term som aldrig
har begagnats. Ett annat exempel är motell.
Från ordbildningar som radar och moped är
steget inte långt till fritt skapade benämningar. Under
förutsättning att Nämnden för Svensk Språkvård
och Tekniska Nomenklaturcentralen ville medverka
som censurerande och rådgivande organ och även
ge publicitet åt nyskapade ord så skulle nya
möjligheter stå till buds i benämningsfrågor.
Kanske kommer en dag då vi slipper ordet splines
och läser i en motorbeskrivning: "Axeln är
spom-mad . . ." eller "Spomningen är utförd så, att..."
För att etymologen inte skall behöva känna sig
lurad kan han få besked om termens uppkomst.
Ordstammen sporn- är bildad av spår och bommar.
Låt oss bära det med jämnmod om någon ler
medlidsamt när en nybildning används första gången.
Så småningom får termen en plats i ordböckerna
tillsammans med bil, el-, lok, moped, radar,
rea-och andra anförvanter, och då är det ingen som
misstycker. Arne Ahlberg
1088 TEKN ISK TI DSKRI FT 1957
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
