Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1957, H. 47 - Andras erfarenheter - Reaktorolyckan i Windscale, av SHl - Keramiska radarkåpor, av SHl - Böcker - Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början, bd 1 & 2, av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en i moderatorn upphört utan att alla delar av den
blivit upphettade.
Vid olyckstillfället körde man i gång reaktorn för
andra gången innan värmeutvecklingen i
moderatorn avstannat. Orsaken härtill tycks vara
feltydning av temperaturavläsningarna. Termoelementen
i uranet visade en temperaturstegring vars hastighet
under några minuter var flera gånger så stor som
den tillåtliga vid normal igångsättning. Den högsta
uppmätta temperaturen i uranet översteg dock inte
tillåten maximitemperatur vid normal drift.
När man såg att temperaturen steg för snabbt
minskades reaktoreffekten med regleringsstavarna,
men olyckan hade då troligen redan skett. En eller
flera av uranstavarna i den främre, nedre delen av
reaktorn hade deformerats och sprängt kapslingen.
Orsaken härtill var att termoelementen i uranet
fanns på platser där temperaturen är högst vid
normal drift, och inte där den var högst i det aktuella
fallet. Därför har bränslet troligen blivit hetare än
temperaturmätningarna visat, och
temperaturstegringen var säkerligen snabbare än iakttagelserna
givit vid handen. Ett annat fel hos
instrumenteringen var att effektmätaren, som är korrekt för normal
drift, visade för låga värden under de betingelser
som rådde vid olyckstillfället.
På grund av den andra upphettningen steg
grafitens temperatur, och det blottade uranet i de
skadade bränsleelementen började oxideras under
värmeutveckling. Härvid brast kringliggande
elementkapslar, och en eldsvåda i uranet och grafiten
började breda ut sig. När man fick klart för sig att så
var fallet brann det i ca 150 bränslekanaler.
Man försökte först kyla reaktorn genom att sätta
i gång luftcirkulationen. När denna åtgärd visade sig
vara utan verkan, försökte man tömma de
överhettade bränslekanalerna, men bränsleelementen
hade fastnat. Sedan ett försök att kyla reaktorn
genom inblåsning av koldioxid strandat, begränsade
man elden genom att tömma kringliggande
bränsle-kanaler och släckte den slutligen genom
vattenbe-gjutning.
Det första tecknet på att det var något galet med
bränsleelementen var en stark ökning av
radioaktiviteten hos den utgående kylluften. Innan man
lyckats släcka elden i reaktorn hade betydande mängder
radioaktiva ämnen släppts ut i atmosfären genom
skorstenen. Det har visat sig att radioaktiviteten
praktiskt taget uteslutande beror på jod 131 som
inte hör till de farligaste radioisotoperna, då den
har relativt kort halveringstid (8 dygn). Omfattande
skyddsåtgärder vidtogs, och det anses säkert att
ingen människa skadats av radioaktiv strålning.
Det bör framhållas att ett liknande missöde
knappast kan inträffa i Calder Hall eller i de rent civila
atcmkraftverk av samma typ som byggs eller har
planerats i Storbritannien. Skulle bränsleelement
dock av någon anledning överhettas, kan ingen eller
i alla händelser bara en betydelselös mängd
radioaktiva ämnen komma ut i atmosfären, eftersom
kylsystemet är slutet.
Calder Hall-reaktorerna körs vid avsevärt högre
temperatur än Windscale-reaktorerna. Därför bör
Wigner-energi byggas upp mycket långsammare, och
man anser att reaktorerna kan köras i ca 5 år innan
grafiten behöver värmebehandlas. Uran börjar
brinna i luft vid 350° C men i koldioxid först vid 650—
700° C. Risken för eldsvåda i en koldioxidkyld
reaktor är därför mycket mindre än i en luftkyld.
Vidare möjliggör ett slutet kylsystem frigörande av
Wigner-energin under noggrann kontroll med
kyl-gasen i cirkulation. Man kan också utföra processen
i en inert atmosfär om detta anses nödvändigt på
grund av resultaten vid de snabbprov på
energiupplagring i grafit som görs i forskningsreaktorn Dido
("Accident at Windscale No. 1 Pile ön lOth October,
1957". Her Majesty’s Stationary Office, London
1957). * SHl
Keramiska radarkåpor
När flygrobotar på nedväg kommer in i den undre
atmosfären upphettas de till mycket högre
temperatur än vad armerad plast, som nu används till
radarkåpor, kan tåla. Man har därför börjat utnyttja
keramiska material. Härvid har man valt
aluminiumoxid som har tillräcklig värmeresistens och lämpliga
elektriska egenskaper. Tillverkningen av
radarkåporna har emellertid inte varit lätt då väggtjockleken
måste göras med en tolerans av ± 25 |i.
Man blandar högren aluminiumoxid (97 °/o AL03)
med en liten mängd organiskt bindemedel, sprutar
en suspension i vatten på en förkromad stålkärna
och torkar beläggningen på denna. En
Neoprene-påse träs över, och det hela placeras i ett
tryckkärl i vilket glycerol pumpas in till 2 100 kp/cm2
tryck. Därefter har radarkåpan så stor hållfasthet
att den kan dras av kärnan och brännas vid 1 200—
1 230°C. Efter svarvning till önskad godstjocklek
med diamantskär bränner man den slutligen vid
1 650°C (Chemical & Engineering News 14 okt. 1957
s. 70). SHl
BÉÉ!L böcker
Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora
Kopparberget intill 1800-talets början, bdl:
Gruvan och gruvbrytningen, bd 2:
Kopparhanteringen, av Sten Lindroth. Skrifter utgivna av
Stora Kopparbergs Bergslags AB. Almqvist &
Wicksell, Uppsala 1955. 698 + 454 s., 313 + 148
fig-
I detta märkliga arbete tecknar förf., numera
professor i lärdomshistoria vid Uppsala Universitet,
Stora Kopparbergets tekniska historia från äldsta
tider fram till 1800-talets början. Det är ett vägande
verk ( även handen känner det), men det blir aldrig
tungt; förf. försummar nämligen aldrig det
mänskliga och individuella. Han låter bergmästare och
bergsmän, namngivna kopparsmältare och
främmande projektmakare spela sina roller i
skildringen, som härigenom och tack vare förf:s sällsynt
goda handalag med pennan blir en fängslande
läsning.
I första bandet skildras gruvans och
gruvbrytningens historia. Det har disponerats efter vissa
kronologiska perioder: medeltiden, Bornsbrukstiden 1540
—1620, bergverkets storhetstid fram till 1690-talet,
Polhems verksamhet och slutligen 1700-talet;
därtill kommer ett kapitel om markscheideriet eller
gruvmätningskonsten.
Kopparberget nämns inte i något dokument före
biskop Peters brev av 1288, enligt vilket denne
byter till sig en åttondel av berget. I den ständigt
aktuella diskussionen om hur långt bakåt i tiden
gruvans historia sträcker sig har Lindroth mycket
TEKNISK TIDSKRIFT 1957 jf(?57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
