Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 5 - Andras erfarenheter - Syntetfibertråd i skodon, av SHl - Medel mot sockersjuka, av SHl - Ökning av ståls nötningshållfasthet genom saltbadsbehandling, av J Murkes - Polypropylenoxid till folier och plaster? av SHl - Korrosion av tenn och förtent koppar i neutrala lösningar, av U T—h
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med en luftström, och tråden kan smörjas med olja.
Syntetfibergarn används i Tyskland, Österrike och
USA i viss utsträckning för sammanfogning av sulor
eller av sidan med ovandelen. Även i Sverige
experimenterar man med syntetfibergarn för detta
ändamål (Bengt Bäcklin i Plastvärlden 1957 h. 7—8
s. 316—318). SHl
Medel mot sockersjuka
Ett nytt medel mot sockersjuka för intagning genom
munnen är
fenetylformamidinyliminokarbamidklor-väte (DBI) med formeln C6H5(CH2)2(HNCNH)2NH2 •
HCl. Till skillnad från BZ-55 NH2C6H5S02NHC0NH
(CH2)3CH8 och Orinase CH3C0H5SO2NHCÖNH(CH2)3
CH3 (Tekn. T. 1957 s. 451) är DBI inget
sulfapreparat. Det har därför inte lika svåra biverkningar som
de båda andra medlen. Man har inte iakttagit någon
giftverkan på människor vid användning av DBI.
Preparatet har provats i USA på 104 patienter i
åldrarna 10—80 år varvid det visat sig effektivt i
86 °/o av fallen. Orinase och BZ-55 verkar bara, om
patienten producerar något insulin, men för DBI
tycks ingen sådan begränsning gälla. Det lär ha
verkat även i fall när insulin inte hjälpt. Intaget på
fastande måge, har DBI orsakat kväljningar och
kräkning hos ungefär en tredjedel av patienterna,
men tas det i samband med en måltid, blir dylika
sideffekter sällsynta.
DBI är alltjämt på försöksstadiet och torde inte
bli tillgängligt förrän om några år (Chemical &
En-gineering News 10 juni 1957 s. 30). SHl
Ökning av ståls nötningshållfasthet genom
salt-badsbehandling
I samband med den allt mer tilltagande
användningen av saltbadsbehandling enligt
Sulfinuz-me-toden (Tekn. T. 1956 s. 499) för förbättring av ståls
nötnings- och friktionsegenskaper, är det av
intresse att undersöka varpå de goda egenskaperna beror
och vilka betingelser som ger bästa resultatet.
En dylik undersökning har utförts i Sovjetunionen
med 0.45 %> kolstål som svavlades i saltbad av olika
sammansättning och vid olika temperaturer. Provens
ytskikt analyserades därefter röntgenografiskt, och
resultaten av denna strukturanalys jämfördes med
resultaten av nötningsprov.
Behandlingsbetingelserna var:
2 g NaSCN, 6 g Na2S203 per 100 g blandning av
55 °/o Na2S04 och 45 «/o KC1, temperatur 560°C,
behandlingstid 1 h;
3,5 g NaSCN, 10 g N2S203 per 100 g blandning av
30 °/o BaCL, 42 °/o CaCL och 28 °/o NaCl,
temperatur 560°C, behandlingstid 1 h;
25 °/o KSCN, 75 °/o Na2S„03, temperatur 220°C,
behandlingstid 3 h;
13,2 %> FeS, 3,4 °/o Na2S04, 3,4 °/o K4Fe(CN)0, 25 °/o
BaClo, 38 %> CaCL,, 17 °/o NaCl, temperatur 560°C,
behandlingstid 3 h;
10 % FeS, 3 °/o Na2SO„ 4 °/o KSCN, 3 °/o K4Fe(CN)ß,
25 °/o BaCl2, 38 °/o CaCL. 17 °/o NaCl, temperatur
560°C, behandlingstid 3 h;
90 %> KSCN, 10 »/o KA1(S04)2, temperatur 190°C,
behandlingstid 3 h;
3 g KSCN, 5 g Na2S203 per 100 g blandning av
50 »/o ZnS04, 24 °/o Na„S04, 25 °/o K2S04 (troligen
tryckfel då 1 °/o fattas), temperatur 550°C,
behandlingstid 3 h.
Röntgenanalysen visar att ytskiktet kan innehålla
a-Fe, FeS, Fe3N, Fe4N, Fe3Ö4, Fe,03 och FeO.
Deras mängd beror på behandlingsbetingelserna.
Nötningsprovningen gav vid handen att den största nöt-
ningshållfaslheten nås vid behandling enligt den
första metoden; därnäst kommer behandling enligt
den andra osv. i angiven ordning. De två sista
metoderna ger en ganska obetydlig förbättring av
nötningsegenskaperna i förhållande till obehandlat
prov. Vinsten i nötningshållfasthet genom
behandlingen har befunnits växa med ökande
nötningsbelastning.
Jämförelsen av röntgenografiska och
nötningsundersökningar visar att nötningshållfastheten växer
med halten FeS i ytskiktet. Sålunda utgjordes
ytskiktet hos ett stålprov, behandlat enligt den första
metoden, av ren grovkristallin FeS. För att en
dylik sulfid skall kunna bildas, får behandlingstiden
ej understiga 1 h. FeS-skiktet hade en tjocklek på
0,03—0,04 mm och sulfidhalten avtog därefter
kontinuerligt.
Anmärkningsvärt är att man kan uppnå en
avsevärd ökning av ståls nötningshållfasthet genom
behandling vid så låg temperatur som 220°C (Ju. M
Vinogradov & V D Zelenova i Zavodskaja
Labora-torija 1957 h. 6 s. 697—699). J Murkes
Polypropylenoxid till folier och plaster!
Man väntar att isotaktisk polypropen skall bli en
plast av stor betydelse (Tekn. T. 1957 s. 337). I USA
tror man dock att isotaktiska och ataktiska
poly-merer av propylenoxid kan bli lika viktiga, de förra
till folier och plaster, de senare till skumgummi.
Största utbyte av isotaktisk polymer lär ha
erhållits med en katalysator i lösning, vilket är
anmärkningsvärt, då man hittills har ansett att en
katalysator i fast form är nödvändig för orientering av
byggnadsstenarna vid polymerens bildning. Den
bästa hittills funna katalysatorn uppges vara
alumi-niumisopropoxid tillsammans med zinkklorid
(Chemical & Engineering News 8 juli 1957 s. 24). SHl
Korrosion av tenn och förtent koppar
i neutrala lösningar
Tenn är mycket resistent mot korrosion i neutrala
vattenlösningar och har därför fått vidsträckt
användning i mejerinäringen, i kylmaskinerier, för
hushållsändamål och för förpackning av
farmaceu-tiska produkter. Ibland uppstår emellertid lokal
korrosion i form av små svarta fläckar, som växer och
slutligen ger otrevliga gropfrätningar.
Punktangrepp på tenn i utspädda kloridlösningar
kan ej fullständigt hindras genom fysikalisk eller
kemisk ytbehandling eller genom legeringstillsatser.
Tiden tills de svarta fläckarna uppträder influeras
av ytförhållande^ av spalter uppkomna med
annan yta, genom pH-minskning och kontakt med
ädlare metall.
De intermetalliska föreningar, som bildas vid
varmförtenning av koppar genom doppning eller
ut-strykning, är korrosionsbeständiga och svagt
kato-diska mot koppar, men det rena tennet förblir
ano-diskt mot koppar även vid närvaro av oxidskikt.
Utstrukna tennbeläggningar på koppar är mera
känsliga för lokalangrepp än ellytutfällt eller genom
varmdoppning erhållet tennöverdrag, emedan
angreppet på det fria tennet, som finns på ytan,
un-derstödjes genom kontakten med
koppar-tennlege-ringen.
Tillsats av natriumbikarbonat, karbonat, bensoat,
kromat, fosfat eller silikat till kloridlösning hindrar
lokalangrepp liksom även katodiskt skydd med
aluminiumanoder (S C Britton & D C Michael i
Journal of Applied Chemistry 7 juli 1957 s. 349—356).
U T—h
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 (p3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
