Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 7 - Vanguard Sputnik Explorer, av Åke Hjertstrand - Avgasare för matarvatten - En 2000-linjers elektronisk telefonväxel - Japan Information Centre of Science and Technology - Otto Stålhane †, av Halvard Liander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1958), vilket motsvarar en banmedelhastighet
av ca 7 km/s. Banans omfattning kring jorden
blir nära nog identisk med Vanguards, fig. 2,
och livslängden har uppskattats från ett par
upp till ca 10 år.
Farkost
Amerikanska arméns robot Jupiter C, som i
trestegsversion tillryggalagt en sträcka av ca
5 000 km, har modifierats och försetts med ett
fjärde steg för att ge erforderlig sluthastighet,
fig. 12.
Tillgängliga uppgifter är rätt osäkra. Första
stegets motordragkraft är enligt olika källor
40—70 Mp. Antalet krutmotorer i andra
steget är enligt en källa fyra, enligt en annan
elva etc. Eftersom Explorer uppges väga
endast ca 14 kg inklusive sista stegets tomma
rakethylsa, ligger Explorer-projektet under alla
förhållanden längre från det optimala än
övriga.
Raketmotorer och drivmedel
Första stegets vätskemotor är en utveckling av
en tidigare flytande syre-alkoholmotor avsedd
för en enstegs markrobot med ca 300 km
räckvidd. Bl.a. har alkoholkomponenten utbytts
mot ett hemligstämplat bränsle. Vissa
uppgifter att närmare 12 % förbättring jämfört med
ursprungligt drivmedel torde vara möjligt är
analogt med vad som anförts under Sputnik.
Påföljande tre stegens motorer är samtliga av
långtidsbrinnande kruttyp, troligen med rätt
normala prestanda.
Explorer
Satelliten, fig. 13, består av en 15 cm i
diameter och 75 cm lång hylsa med trubbig
nos-kon och med sista stegets tomma raketmotor
kvarsittande, varmed hela längden uppgår till
ca 2 m. Den kan ej iakttas av obeväpnat öga,
men en god teaterkikare bör räcka till.
Instrumentutrustningen, som erhållits från
en av Vanguard-projektets versioner, är avsedd
att mäta kosmisk strålning, meteoriterosion
samt yttre och inre temperatur. De båda
sändarna arbetar på samma våglängder som
Vanguard-projektets med ca 50 resp. 10 mW effekt, och
batteriernas livstid anges till ett par veckor,
resp. månader.
Avgasare för matarvatten, som nu garanteras
för 0,007 mg/kg restsyre i vattnet, anser man kunna
förbättras så att man 1970 skall kunna garantera
0,002 mg/kg.
En 2000-linjers elektronisk telefonväxel skall
installeras på försök i telefonstationen Highland
Wood i London-distriktet och beräknas kunna tas
i bruk 1960.
Japan Information Centre of Science and
Technology (JICST) är en nybildad japansk
tekniskvetenskaplig dokumentationscentral, som börjar
sin verksamhet den 1 april 1958. Centralen är
halv-statlig.
Otto Stålhane †
Med Otto Stålhane gick en av pionjärerna på
elek-trovärmeområdet bort.
Sina första läroår, före och efter examen vid KTH,
tillbragte Stålhane vid Asea, där han kom i nära
kontakt med Jonas Wenström, Ernst Danielsson och
Arvid Lindström. Efter ett par år vid Union
Elek-trizitätsgesellschaft i Berlin kom han 1901 till det
nybildade Elektriska AB Magnet i Ludvika. Till en
början räknade han maskiner, bl.a. en intressant
dubbelrotationsgenerator för Hellefors, men kom
senare att tillsammans med Assar Grönwall och Axel
Lindblad intressera sig för uppgiften att bygga en
elektrisk masugn.
Nämnda tre ingenjörer bildade 1906 AB
Elektrometall, och efter ett omfattande försöksarbete
kunde de bygga en första elmasugn för Domnarvet.
Denna blev en klar framgång och ett stort antal
anläggningar byggdes sedan i rask följd i Sverige
och utlandet.
Nya problem lockade emellertid Stålhane.
Knappheten på bränsle under första världskriget
stimulerade övergången till elenergi. En av Stålhane
grundad konstruktionsbyrå blev överhopad med
uppgifter, inte bara för elugnar utan även för andra
uppvärmningsändamål, såsom vid förtenning,
hårdlödning och svetsning. Under sin anställning vid
Hjalmar Löfqvists Elektriska AB konstruerade
Stålhane en elektrisk ångpanna enligt helt nya
principer, för vilken han 1925 tilldelades IVA:s
guldmedalj.
Som sin främsta skapelse räknade dock Stålhane
själv det 1923 bildade Elektrovärmeinstitutet. Detta
tillkom under framsynt medverkan av dåvarande
överdirektören vid Vattenfallsstyrelsen Waldemar
Borgqvist som ett till IVA knutet organ. Det skulle
föra för långt att här uppräkna alla de problem,
som behandlades vid Elektrovärmeinstitutet under
den tid det var anslutet till IVA och sedan det 1934
hade etablerats som ett självständigt
forskningsorgan. Elektrovärmeinstitutet var vid sin tillkomst
en nära nog unik företeelse i Sverige och har i
väsentliga stycken blivit en förebild för de många
forskningsinstitut* som senare växt upp i landet.
Otto Stålhane lämnar efter sig minnet av en
sällsynt idérik och nyskapande, oförtröttligt verksam
man. För sina medarbetare var han i ord och
gärning en ständig källa till stimulans och
uppmuntran, mera en lärare och vän än en chef. Vi kommer
alla att bevara honom i ljusaste hågkomst.
Halvard Liander
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 tf)J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
