Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 15 - Andras erfarenheter - Tryckfallssjuka vid ksasunarbete, av SHl - UV-absorberande ämnen, av SHl - Den gaskylda reaktorns utveckling, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andras erfarenheter
Tryckfallssjuka vid kassunarbete
Vid arbete i luft under högre tryck än
atmosfärstryck löses mer syre och kväve i kroppens blod och
vävnader än normalt. Sänks omgivningens tryck
hastigt, hinner blodet inte transportera
kväveöverskottet till lungorna utan gasen fälls ut som blåsor
i blod och vävnader. De härvid uppstående
reaktionerna har kallats kassunsjuka. Liknande
tillstånd förekommer hos dykare efter för hastig
uppstigning (dykarsjuka) och flygare som snabbt
stiger från markytan till stor höjd. Alla dessa tillstånd
kan sammanföras under beteckningen
tryckfallssjuka.
De lindrigaste besvären är klåda och
myrkryp-ningar i huden, "dykarloppor", varefter kommer
mer eller mindre svår värk i leder eller muskler
("bends"). En allvarligare varningssignal är ett
smärtsamt håll bakom bröstbenet och hostretning
("chokes"). De mest fruktade komplikationerna är
skador i hjärna och ryggmärg, som kan leda till
döden eller medföra utbredda förlamningar med
livslång invaliditet som följd.
Vid kassunarbete förebyggs tryckfallssjuka genom
utslussning under långsam tryckminskning enligt
ett alltefter trycket och arbetstidens längd
fastställt schema. Känsligheten för tryckfallssjuka
varierar emellertid med individens kroppsbyggnad,
ålder och andra egenskaper. Det är därför viktigt
att kassunarbetare uppfyller vissa medicinska krav.
Trots försiktighetsmåtten kan dock tryckfallssjuka
förekomma. Den sjuke utsätts då på nytt för
övertryck (rekompression). Insätts behandlingen
tillräckligt snabbt, försvinner i allmänhet symtomen
vid ett tryck av samma storleksordning som det i
kassunen. Trycket sänks då betydligt långsammare
än normalt under ständig övervakning av patienten.
Vid byggandet av Stockholms tunnelbana har det
vid Tegelbacken funnits en särskild sjuksluss,
bestående av en entrésluss och en större kammare för
två bårar och behandlingspersonal.
Specialutbildade läkare med jourtjänst har kunnat tillkallas per
telefon. Att föra en tryckfallssjuk person till
sjukhus är ett fel som kan bli ödesdigert, eftersom
sjukhusen saknar utrustning för rekompression och
transporten fördröjer behandlingen.
Vid tunnelbanebygget har man arbetat under upp
till 1,4 at övertryck. I flera decennier har man
allmänt ansett att risken för tryckfallssjuka är mycket
liten vid upp till 1,3 at ö. Erfarenheterna från
tunnelbanebygget visar emellertid att denna optimism
är ogrundad. Omkring hälften av de 70
kassunar-betarna vid Tegelbacken har nämligen haft "bends"
en eller flera gånger. I nio fall har man måst
använda rekompression i sjukslussen, varvid
behandlingen givit symtom- och smärtfrihet.
Vid de svåraste fallen överskred kassuntrycket i
allmänhet 1 at ö, men ett av dem inträffade dock
redan vid 0,3 at ö. En av arbetarna var särskilt
benägen för "bends" och måste därför avstängas
från kassunarbete. En förlängning av de från tyskt
håll rekommenderade utslussningstiderna vid mer
än 1 at ö genomfördes den 23 juni 1954. Inga säkra
fall av "chokes" har observerats.
För att tryckdifferenserna mellan t.ex. svalg och
trumhåla snabbt skall utjämnas vid slussningen
fordras god passage genom örontrumpeterna;
annars kan skador, såsom trumhinnesprängning,
uppstå. Därför har alla kassunarbetarna före
antagandet undersökts av en öronspecialist. Trots detta har
ungefär en tredjedel av dem vid ett eller flera
tillfällen — i regel vid luftvägsinfektioner — måst
avstå från kassunarbete under några dagar på
grund av otillräcklig passage i de övre luftvägarna.
Inga allvarligare skador av hithörande slag har
rapporterats (enl. G Lindgren, förtroendeläkare vid
Stockholms Stads Gatukontor). SHl
UV-absorberande ämnen
Ultraviolett ljus, särskilt med våglängden 300—
400 mu, förstör ganska snabbt plaster, fibrer,
färgämnen, färger, läcker, m.m. För att stabilisera
sådana ämnen, kanske mest plaster, använder man
numera UV-absorberande ämnen (Tekn. T. 1956 s.
13). I USA är flera sådana tillgängliga i handeln,
bl.a. fenylsalicylat (Salol), tert-butylfenylsalicylat
(TBS), 5-kloro-2-hydroxibensofenon (HCB) och
di-bensoylresorcinol (DBR). Dessa ämnen omvandlar
åtminstone delvis den skadliga strålningen till en
mindre skadlig.
För att en UV-absorbator skall verka
stabiliserande på en ljuskänslig produkt anser man att den skall
ha minst en hydroxyl- och en karbonylgrupp i
ortoställning. Dessa grupper bildar nämligen en sexring
genom vätebryggor, vilka ger molekylen särskilt
stor resonansstabilitet och starkt ökar
UV-absorp-tionen.
Ekonomin är av stor vikt vid användning av
UV-absorbatorer. Om bara ett relativt litet eller i viss
mån temporärt skydd fordras, kan man oftast med
fördel använda en billig stabilisator; man bör
därför alltid göra praktiska prov. De fyra nämnda
ämnena har man valt för att möta olika önskemål.
Salol är sålunda färglös och nästan luktlös; den
används i cellulosaplaster, kolvätepolymerer,
poly-estrar och halogenhaltiga polymerer. TBS är helt
luktlös och sägs vara lämplig i folier för
livsmedelsförpackning. HCB används i vissa saraner och sägs
vara användbar i polyvinylhalogenider. DBR, som
är en av de kraftigaste UV-absorbatorerna, används
i några saraner och rekommenderas för polyestrar,
cellulosaplaster och kolvätepolymerer. Enligt
uppgift ger en Salol-DBR-blandning god stabilitet till
relativt lågt pris (Chemical & Engineering News
28 okt. 1957 s. 52). SHl
Den gaskylda reaktorns utveckling
Calder Hall-reaktorerna har konstruerats för
plutoniumproduktion varför deras bränsleelement byts
efter relativt kort tid. Man har emellertid i
Storbritannien bestämt sig för att bygga reaktorer av
samma typ i kommersiella atomkraftverk. Det är då av
största vikt att reaktorkärnans storlek ökas, att
större värmeeffekt per ton bränsle erhålls, att
bränsleelementen används längre tid före byte och
att reaktorns arbetstemperatur höjs.
Man kan säkerligen konstruera en reaktortank av
75 mm stålplåt med 15 m diameter; Calder Halls
tankar är av 50 mm plåt och har 11 m diameter.
Reaktorkärnans diameter kan då göras 12—12,6 m
mot 9,3 m vilket innebär en ökning av 35 °/o i dia-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
