Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 15 - Andras erfarenheter - Den gaskylda reaktorns utveckling, av SHl - Fett i foder, av SHl - Produkter ur socker och petroleum, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
meter. Höjden kan också ökas men inte lika
mycket därför att tryckfallet i kylkanalerna och
temperaturdifferensen mellan in- och utgående gas inte
får bli för stora. En ökning av Calder
Hall-reaktorns höjd med 15 °/o anses möjlig. Med oförändrad
konstruktion av reaktorkärnan kan då dess
uranmängd ökas från 130 t i Calder Hall till 250—260 t.
Genom ökningen av kärnans storlek uppnås en
utjämning av neutronflödet varigenom
värmeöverföringen förbättras och större effekt per ton uran
kan utvinnas. Om samtidigt värmeelementens
yttemperatur höjs något, t.ex. från 410 till 435°C, bör
man kunna öka effekten från Calder Halls 1,4 MW/t
uran till 2,1 MW/t. Med 260 t uran i kärnan blir
värmeeffekten då 560 MW, och vid 27 °/o total
verkningsgrad ger verket 150 MW eleffekt per reaktor.
Det ger alltså mer än tre gånger så stor effekt som
Calder Hall-verket, och ökningen kan uppnås utan
användning av nya material eller principiell ändring
av reaktorkonstruktionen. De första kommersiella
atomkraftverken i Berkeley, Bradwell och Hunterston
byggs också för en eleffekt av ca 150 MW per
reaktor.
Det bästa sättet att förlänga bränsleelementens
användningstid synes vara att man förser dem med
individuella stöd för att hindra deras krökning. De
stora reaktorkärnorna kommer att innehålla ca 3 000
bränslekanaler och med en utnyttjning av uranet
på 60 000—72 000 MWh/t blir det nödvändigt att
byta elementen i ungefär två kanaler per dag. Det
är kanske också lämpligt att flytta om bränslet
så att utbränningen blir jämnare.
Dessa arbeten i reaktorkärnan måste kunna
utföras med reaktorn i drift. Detta blir också möjligt
i alla de brittiska kommersiella anläggningarna, och
det kan mycket väl visa sig vara den gaskylda
reaktorns största fördel. Ingen annan reaktortyp som i
dag är aktuell tillåter nämligen byte av
bränsleelement under drift.
Höjning av temperaturen anses vara den minst
viktiga åtgärden. Visserligen kan man på detta sätt
öka verkningsgraden, men denna vinst måste kanske
köpas på bekostnad av driftsäkerheten och
bränsleelementens livslängd. För uranmetall, kapslad i
magnesiumlegering, torde man kunna höja
yttemperaturen till 450°C eller kanske till 475°C, men
detta är säkert den övre gränsen. Genom att göra
kärnan ännu något större kan man kanske nå en
effekt av 2,5—2,8 MW/t uran, dvs. dubbelt så stor
som i Calder Hall, men detta är troligen den övre
praktiska gränsen.
Reaktorkärnans storlek begränsas nämligen av
reaktortanken som står under tryck. Man vågar
troligen inte bygga ett sfäriskt kärl med mer än 21 m
diameter av 75 mm stålplåt. Genom en väl
genomtänkt konstruktion bör man emellertid i en sådan
reaktortank kunna få in 300—400 t uran. Antar man
att effekten kan bli 2,5—2,6 MW/t och
uranmängden 350 t, blir reaktorns effekt ca 900 MW, och
vid 28 °/o total verkningsgrad ger den då 250 MW
eleffekt. Anläggningskostnaden för ett sådant verk
skulle bli 110 £/kW varigenom det skulle kunna
konkurrera med vilket brittiskt ångkraftverk som
helst.
Detta är det första steget i den gaskylda reaktorns
utveckling. Inom det har redan reaktoreffekten
ökats från Calder Halls 42 MW till Hinkley Points
250 MW. I nästa utvecklingssteg, som skymtar som
en klar möjlighet, kommer nya material att
användas. Enligt allmän uppfattning skall sålunda
magnesiumlegeringen bytas ut mot ett
kapslings-material (kanske beryllium) som tål högre
temperatur. Samtidigt måste bränslet användas i form
av tunna metallstavar, för att kärnans temperatur
inte skall stiga över omvandlingspunkten (660°C),
eller som uranoxid eller urankarbid. I de senare
fallen måste anrikat bränsle användas.
Som ett tredje steg i utvecklingen har man
föreslagit att konstruera reaktorkärnan av bara grafit
och karbid. Det är kanske olyckligt att man i detta
sammanhang talat om 800°C för den utgående
gasen och dennas användning i en gasturbin. En
gastemperatur på ca 550°C eller högst 600°C skulle
nämligen medge ett mycket attraktivt och
driftsäkert ångkraftverk. Varje försök att konstruera
en stor gaskyld reaktor för ca 800°C för drift av
en regenerativ gasturbin anser man kommer
däremot att misslyckas och kan därför bara leda till
bekymmer och fördröjning av utvecklingen (J M
Kay i Journal of the Iron & Steel Institute jan. 1958
s. 3—8). SHl
Fett i foder
Tillsats av fett till höns- och kreatursfoder är en
relativt ny åtgärd. Man började härmed omkring
1952 i USA. Under detta år användes ca 4 500 t talg
och fett för detta ändamål, och 1953 hade
förbrukningen stigit till ca 90 000 t; 1957 var den 145 000 t.
Enligt en uppskattning innehåller i dag 50 °/o av
det amerikanska hönsfodret fett; motsvarande siffra
för kreatursfoder är 25 °/o. Vanligen tillsätts 2—8 °/o
fett.
De fördelar, som uppnås genom fettillsatsen,
uppges vara att fodret blir smakligare och mera
lättsmält, att djuren växer fortare och ökar mer i vikt
per viktenhet foder, att fodret dammar mindre
varigenom det blir lätthanterligare vid tillverkning och
transport, att blandnings- och hanteringsapparater
slits mindre på grund av fettets smörjande effekt,
att fodret lättare kan granuleras och att fettet
tillsammans med tillsatta antioxidationsmedel skyddar
fettlösliga vitaminer (karoten och vitamin A) under
lagringen.
Att användningen av fetthaltigt foder vuxit så
snabbt beror på det relativt låga priset på fett i
USA och på att man erhållit billiga och effektiva
antioxidationsmedel som fördröjer fettets härskning.
Härtill kommer insikten om fettets stora
näringsvärde. Av antioxidationsmedlen används nu mest
butylerad hvdroxianisol och butylerad
hydroxi-toluen. Vid tillsats av 0,01-—0,02 % av dessa ämnen
håller sig fett friskt i minst ett år, medan fett utan
tillsats kan härskna på några veckor (Agricultural
& Food Chemistrv dec. 1957 s. 896—897). SHl
Produkter ur socker och petroleum
Två av de billigaste och lättast tillgängliga organiska
råvarorna, kolväten och kolhydrat kan användas
för framställning av tidigare otillgängliga föreningar.
Detta resultat har man nått genom att använda
vattenfritt fluorväte som katalysator. Man lär på
detta sätt kunna tillverka detergenter, tillsatser för
petroleumfraktioner, läkemedel, mjukningsmedel,
hartser och desinfektionsmedel. Några av dem i liten
mängd gelatinerar kolväten; de vattenlösliga är
yt-aktiva.
Man har provat bl.a. att kombinera toluen med
cellulosa, glykos, stärkelse eller sackaros,
etylben-sen med glykos, ortoxylen med glykos,
dodecyl-bensen med cellulosa, fenol med stärkelse och
2,A-dimetylfenol med cellulosa. Fluorväte är så reaktivt
att man kunde vänta att kolhydratet skulle brytas
ned. Dess struktur förblir emellertid intakt, medan
dess karbonyl-kol binds vid den aromatiska kärnan.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
