Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 16 - Slätsprängning, av Ulf Langefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slätsprängning
Fil. mag. Ulf Langefors, Stockholm
Fig. 1. Lämplig
tändföljd för
ut spräng ning av
en tunnels tak
och väggar med
minsta åverkan
på kvarstående
berg.
I äldre tider, när man sprängde med krut,
kunde man ofta få mycket vackra och jämna
bergkonturer, vilket man kan se bl.a. i vissa gamla
fort. När man inom bergsprängningstekniken
övergick till att utnyttja brisanta sprängämnen,
framför allt dynamit, blev det kvarstående
berget mycket ojämnt och söndersprängt med
stora överbergsvolymer till följd. Denna
verkan av de moderna sprängämnenas effektivitet
tycks länge ha betraktats som oundviklig.
Under de senaste åren har man emellertid i
Sverige genom undersökningar i laboratorier
och på arbetsplatser visat, att man även vid
modern bergsprängning kan få den avsedda
slutkonturen att framträda som om den vore
nära nog skuren ut ur berget. Man kan
dessutom uppnå att den kvarstående bergväggen
lämnas i ett ur konstruktiv synpunkt nästan
oskadat skick. Denna metod för noggrann
ut-sprängning av bergrumskonturer har fått
namnet slätsprängning1,3.
Om man bortser från gruvorna, är de flesta
berganläggningar som utförs i Sverige av
permanent karaktär. En del är försedda med
högvärdiga inbyggnader, t.ex. verkstäder,
kraftverk, stabslokaler, oljeförråd m.m. I sådana
anläggningar vållar det i regel stora olägenheter
och kostnader, om man efter färdigställandet
behöver ta bort nedfallna stenblock eller
utföra efterskrotnings- och liknande
säkerhetsarbeten. Erfarenheterna från anläggningar
utförda under de senaste femton åren tyder på
att sådana underhållskostnader avsevärt kan
minskas genom försiktig utskjutning av
bergsektionens kranshål.
Det finns även andra, huvudsakligen
konstruktiva skäl att eftersträva noggrann utsprängning
av bergrumssektioner. Sålunda användes nu-
622.235
mera i stor utsträckning fribärande
betong-valvskonstruktioner, vilka förs upp så nära
intill bergtaket, att ingen inspektion av detta
är möjlig efter inbyggnadens färdigställande.
Vid denna konstruktionsform är det ett starkt
önskemål att bergtaket spränges ut i så nära
anslutning till den teoretiska sektionen som
möjligt, så att fallhöjden blir liten, om några
block skulle lossna.
Samma krav på noggrann utsprängning
föreligger vid plåtbetongcisterner av typ Sentab
eller Fort F, där alla av överberg orsakade
hålrum skall fyllas med dyrbar betong.
Möjligheten att anbringa sprutbetonginklädnad
direkt på bergtak blir också framför allt ur
ekonomisk och estetisk synpunkt beroende på om
man kan utföra en noggrann utsprängning. I
gruvorna är ett viktigt skäl för slätsprängning
att denna i många fall kan göra dyrbara
förstärkningsarbeten överflödiga.
Begränsning av sprickbildningen
För att den kvarstående bergytan skall bli av
god kvalitet måste sprickbildningen utanför
sprängningskonturen, och därvid främst den
som härrör från kranshålen, begränsas så långt
som är möjligt. Härvid har man att ta hänsyn
till flera faktorer.
I första hand bör man tillse, att det bergparti
som sprängs loss ej är starkt inspänt, ty i så
fall blir den erforderliga sprängämnesmängden
onödigt stor och ger upphov till kraftiga
skakningar och betydande sprickbildning i det
kvarstående berget2. Hålsättning och tändningsföljd
skall vara så ordnad att berget sprängs bort
successivt med utslag mot fria ytor (fig. 1).
Vid sprängningen av själva kranshålen är det
avgörande att rätt laddningsmängd användes
och att dess koncentration i borrhålet är rätt
avpassad. Laddningens storlek avgör bl.a.
längden av de sprickor, som från borrhålet går in
i det omgivande berget (fig. 2). Mängden
sprickor beror däremot huvudsakligen på
laddningskoncentrationen i hålet (fig. 3).
Vid den mindre laddningskoncentrationen är
i modellförsöket Plexiglaset ganska lite skadat
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
