Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 16 - Slätsprängning, av Ulf Langefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
runt borrhålet, och endast några få sprickor
har vuxit lit till full längd. Genom särskilda
oladdade ledhål kan man i viss utsträckning
dirigera dessa sprickor i bestämda riktningar
och därigenom få fram en jämn och god
slutkontur (fig. 4 nedtill).
Försättning och hålavstånd
Både modellförsök ocli praktiska
sprängnings-erfarenheter3 visar att kvaliteten hos den
kvarstående bergytan är starkt beroende av
förhållandet mellan hålavstånd E och
försättning V. Vill man få ett gott resultat bör E/V
vara ^ 0,8, dvs. försättningen får ej göras för
liten. Vid stort förhållande, t.ex. E/V = 2, får
man en mycket ojämn slutkontur och dessutom
en kvarstående vägg, som är mycket svårt
skadad av stora sprickor (fig. 4 upptill). En
bergvägg med sådana sprickor får uppenbarligen
dålig hållfasthet.
Om man gör E/V = 0,5 och vid samma
bergmängd per borrmeter laddar endast vart
tredje hål, blir laddningsmängden per
volymsenhet endast tredjedelen av den tidigare. Den
lättaste vägen för sprickorna blir då längs
hålen, varvid de oladdade hålen också gynnar
sprickningen längs den avsedda slutkonturen,
som blir mycket jämn (fig. 4 nedtill). Om alla
hålen varit laddade, dvs. laddningsmängden
varit densamma som i fig. 4 upptill, hade man
fått ett större antal sprickrosor men en
väsentligt bättre slutkontur.
Fig. 2. Modellförsök i Plexiglas; upptill fyra gånger
så stor laddningsmängd som nedtill.
Inverkan av oladdade ledhål torde vid
sprängning i full skala i berg vara störst, om ledhålen
placeras 10—20 cm från de laddade hålen.
Avståndet mellan de laddade hålen kan då vara
60—80 cm. Normalt är det knappast
teknisk-ekonomiskt motiverat att använda oladdade
ledhål annat än i speciella fall t.ex. då man
vill få ut konturer med liten krökningsradie
(valvanfang mellan bergvägg och tak e.l.).
Laddning av kranshål
Särskilda kranshålsladdningar avsedda för
slätsprängning finns nu tillgängliga i marknaden.
De består av ca 0,5 m långa rör med
sprängladdning av gurit. Laddningarna kan med
skarvhylsor hopfogas till önskad längd, varvid
ytterdiametern vid skarvarna blir 18,5 mm.
Guritrörladdningarna kan betraktas som ett
färdigt arbetsredskap för slätsprängning av tak
och väggar i tunnlar och andra bergutrymmen.
De ger en mycket skonsam behandling av den
bergyta, som står kvar efter sprängning.
Laddningar för slätsprängning kan man
också tillverka av vanlig dynamit genom att skära
upp dynamitpatronerna på längden och
anbringa dem på en halvstav av trä på sådant
sätt att laddningskoncentrationen understiger
0,25 kg/m. Detta kan uppnås genom
användning av 25 mm patroner, som efter
uppskärning på längden placeras på trästaven med ett
inbördes avstånd av 5—10 cm. En annan
laddningsform som gett relativt gott resultat är
pinnladdning med 10 cm träpinne omväxlande
med halverade patroner av LFB-dynamit.
Tändning
Tändningen bör avpassas så att minsta
tänd-spridning mellan hål i en och samma rad
erhålles. I de fall slätsprängningen utföres
separat (efter den övriga salvan) kan man initiera
laddningarna med elektriska
momentspräng-kapslar, kortintervallsprängkapslar eller
pen-tylstubin. Ingår kranshålen i en större salva
är detta ej möjligt. Tändningen måste då göras
med elsprängkapslar av högre nummer,
antingen kortintervall eller halvsekundintervall.
Även om man därvid självklart använder ett
och samma intervallnummer måste man räkna
med en viss spridning i tändtiden mellan de
olika hålen. Kortintervallsprängkapslar ger en
spridning på ±10 ms, halvsekundintervall
± 200 ms. Bästa resultat fås med
kortintervallsprängkapslar (fig. 6). Detta gäller även vid
separat sprängning av slutkonturen. Man
undviker därvid den samverkan av de olika
laddningarna, som vid momentsprängning ger
ökade påkänningar i det kvarstående berget.
Även ur en annan synpunkt är det viktigt att
tändspridningen ej blir för stor. Är den av
storleksordningen 100 ms kan de laddningar
som tänds först slita ut laddningar ur
angränsande hål innan de hinner initieras, eller
också kan avryckare ge till resultat att enstaka
laddningar eller delar därav ej detonerar.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
