Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 16 - Nya metoder - Molybdenering genom katafores, av SHl - Billig klordioxid genom en kombinerad process, av SHl - Rening av metaller genom destillation, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kanske kommer att göra denna metod mera populär.
Den består i framställning av en
molybdendisper-sion, utfällning genom katafores, tätning och
sint-ring av molybdenskiktet. Detta fälls vid
katafore-sen ur ett vattenfritt medium.
Man belägger nu metaller, såsom rostfritt stål,
In-conel och Croloy, med ett hårt, blankt
molybden-skikt 25—250 ^ tjockt. Beläggningen lär ha utmärkt
resistens mot värmeväxlingar och vara tillräckligt
tät för att skydda grundmetallen mot angrepp av
smälta salter och metaller. Även keramik kan
beläggas, om den görs ledande genom tillsats av litet
grafit, tenn(II)fluorid eller osmiumoxid. Dessa
tillsatser bränns bort vid sintringen.
Dispersionen framställs av fint metallpulver och
ett vattenfritt lösningsmedel. Pulvrets kornstorlek
minskas genom målning i kulkvarn eller genom
kraftig omröring. Molybdenmetallen används
antingen ensam eller blandad med oxid. I senare fallet
måste ett reduktionssteg ingå i processen. Som
lösningsmedel används alkoholer, såsom isopropanol,
eller nitroalkaner, såsom nitropropan. Dispersionen
innehåller också vissa tillsatser för ökning av dess
aktivitet och stabilitet.
Utfällningen av molybdenen kan utföras vid hög
spänning utan risk för gasutveckling vid
elektroderna. Därför blir beläggningen jämn samt får god
adhesion till grundmetallen och stor täthet. Badets
spridningsförmåga är stor, och beläggningens
tjocklek kan regleras på 2,5 (x när. Utfällningsprocessen
regleras genom ändring av elektrodavståndet,
spänningen, dispersionens koncentration och tillsatserna.
En stor mängd material kan fällas ut snabbt ocli
med mycket liten strömförbrukning. Vid en
strömtäthet av 0,32—0,54 A/m2 utfälls sålunda upp till
10 g/C, och 50—100 [i tjocka skikt fås på 20—40 s.
Tätning av det utfällda skiktet sker genom
mekanisk bearbetning. De utfällda molybdenpartiklarna
hänger nämligen inte ihop. Många olika
bearbet-ningsmetoder kan användas, men man lär ha funnit
att ett hydrostatisk tryck på 3 500—7 000 at är bäst.
Detta steg i processen kan komma antingen direkt
efter utfällningen eller allra sist.
Sintring av skiktet sker genom upphettning i en
reducerande atmosfär till ca 1 200°C, dvs. vid en
relativt låg temperatur i jämförelse med
molyb-dens smältpunkt (ca 2 620°C). Slutresultatet blir ett
blankt, tätt, starkt vidhäftande ytskikt och mellan
detta och grundmetallen ett väl utbildat
diffusions-skikt (Chemical & Engineering News 2 dec. 1957
s. 48). SHl
Billig klordioxid genom en kombinerad process
Klordioxid tycks bli alltmer populär som blekmedel
för cellulosa. Den har nämligen vissa fördelar
framför hypoklorit men har länge ansetts för dyr (Tekn.
T. 1954 s. 28). Först utgick man från relativt
dyrbart natriumklorat som reducerades t.ex. med
svaveldioxid (Tekn. T. 1957 s. 319). Vid den nu aktuella
Day—Kesting-processen används också reduktion av
natriumklorat, men detta tillverkas elektrolytiskt
i anslutning till klordioxidproduktionen varigenom
det inte behöver isoleras ur elektrolyten.
Den nya processen, som tillkommit genom
tysk-amerikanskt samarbete, tillämpas sedan någon tid
i sex europeiska anläggningar och sedan 1957 i en
amerikansk. Enligt uppgift fordrar metoden större
investering än de äldre, men ger klordioxid till
ungefär halva priset. I USA räknar man med att
kostnadsökningen för en anläggning på 1,5 t/dygn
klordioxid är betalad på ca 2,5 år; för en på 5 t/dygn
behövs bara 20 månader.
En varm lösning av natriumklorat och
natriumklorid, vilken utgör rest vid
klordioxidframställ-ningen, pumpas med en hastighet av 760 1/min
genom en kylare till 20 parallellkopplade
elektrolytiska celler. Dessa har kärl av stål och rymmer
tillsammans med ett utjämningskärl 60 m3. Som
anoder används grafit, som katoder stål.
Arbetstemperaturen är 40°C. Natriumkromat som sätts
till elektrolyten ger en beläggning på katoderna,
som ökar strömutbytet. Detta blir ca 80 °/o.
I elektrolyten bildas natriumklorat, medan vätgas
utvecklas vid katoderna; den släpps ut i atmosfären.
Elektrolyten drivs till 400 g/1 NaC103 och 90 g/1 NaCl
i lösningen som då går till ett mellankärl. Efter
från-filtrering av grafitflagor (från anoderna) pressas
vätskan av en doseringspump genom ett filter, som
håller kvar återstående föroreningar, till
reduktionskärlen.
Dessa är sex seriekopplade stålbehållare, inklädda
med saran och syrafast tegel, 1,2 m i diameter och
1.5 m höga. De är placerade ovanför varandra så
att vätskan kan rinna genom dem med självtryck.
Elektrolyt och 32-procentig saltsyra matas in i det
översta kärlet i vilket temperaturen är 35°C; i de
följande höjs den så småningom till 100°C i det
nedersta genom uppvärmning med direktånga.
Luft förs in i det fjärde kärlet uppifrån. Den flyter
uppåt och tar med sig bildad klor och klordioxid
ur lösningen. Den utgående gasen, som består av
10 °/o Cl2, 10 %> C102 och 80 % luft, går till en fy
11-kroppskolonn i vilken klordioxiden tvättas ut med
vatten. Den härvid erhållna lösningen med 0,5 %
C102 går till blekeriet. Den återstående kloren
hamnar också där i form av natriumhypoklorit. Den
heta lösningen från det nedersta reduktionskärlet
passerar genom en expansionskylare, där den
samtidigt kyls och indunstas, tillbaka till de
elektrolytiska cellerna.
Per kilogram klordioxid åtgår ca 12 kWh elenergi,
1.6 kg saltsyra, 0,03 kg grafit och 7,5 kg ånga (för
upphettning vid reduktionen); ca 1 kg klor utvinns
som hypoklorit.
I den amerikanska anläggningen används stål som
konstruktionsmaterial för apparaturen och hård
polyvinylklorid till 80 °/o av rörledningarna. I de
europeiska anläggningarna har man utnyttjat
keramik i stor utsträckning. Enligt amerikansk
uppfattning kan en avsevärd minskning av
anläggningskostnaden uppnås bl.a. genom omkonstruktion
av de elektrolytiska cellerna och genom
upphettning av reduktionskärlen med indirekt i stället för
direkt ånga; genom den senare åtgärden kan den
dyrbara expansionskylaren ersättas med en vanlig
kylare (Chemical Engineering nov. 1957 s. 143—144).
SHl
Rening av metaller genom destillation
För flera år sedan utarbetades en
destillationsprocess för rening av aluminium vid Fulmer Besearch
Institute i England. Liknande metoder har nu
utarbetats för titan och beryllium och förfaranden av
samma typ kan kanske användas också för andra
metaller, såsom zirkonium.
Aluminiumprocessen är mest användbar för
återvinning av metallen ur skrot, men den kan möjligen
också tillämpas vid bearbetning av malmer.
Vattenfri aluminiumtriklorid leds i gasform över
upphettat aluminiumskrot. Härvid bildas flyktig
alumi-niumklorid enligt formeln
2 Al + A1C13 3 A1C1
Medan föroreningarna stannar kvar, går monoklo-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
