Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 16 - Nya metoder - Rening av metaller genom destillation, av SHl - Kontinuerlig gjutning av grått gjutjärn, av SHl - Bensins avsvavling, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1.
Mikrostrukturen hos
t.v. sandgjutet,
t.h.
kontinuerligt gjutet, grått
gjutjärn.
riden till ett förlag där den kyls. Härvid bildas
aluminium och triklorid; den senare går tillbaka i
processen.
Denna metod har provats i en liten
försöksanläggning i Storbritannien och i en större anläggning
i Kanada. Vid US Bureau of Mines, där man någon
tid arbetat med en metod för framställning av en
aluminiumkisellegering direkt ur aluminiumsilikat,
tänker man prova destillationsmetoden för
renframställning av aluminium ur legeringen. Korrosion och
andra svårigheter, orsakade av den höga
arbetstemperaturen, har emellertid hittills inte undanröjts,
och man kan ännu inte avgöra om metoden kan bli
ekonomisk.
Titanproeessen är analog med aluminiumprocessen.
Titantetraklorid leds över en titanlegering varvid en
blandning av lägre klorider bildas. Vid kylning
övergår de till metall och tetraklorid. Processen har
utnyttjats för utvinning av titan ur ferrotitan som
erhålls genom reduktion av ilmenit. I dag framställs
visserligen största delen av titanet ur rutil Ti02, men
ilmenit är tillgänglig i större mängd och skulle bli
en värdefull titanmalm, om man kunde utvinna
titanet ekonomiskt.
Berylliumprocessen avviker från de båda övriga
genom att natriumklorid används som klorkälla.
Man upphettar sålunda en blandning av beryllium
och koksalt varvid berylliumklorid och natrium
bildas enligt formeln
Be + 2 NaCl BeCL, + 2 Na
De flyktiga reaktionsprodukterna avgår i ångform
och ger vid kylning beryllium och natriumklorid
vilka lätt kan skiljas åt. Man kan på detta sätt
framställa rent beryllium ur ett orent utgångsmaterial
(Industrial & Engineering Chemistry dec. 1957
s. 27A—28A). " SHl
Kontinuerlig gjutning av grått gjutjärn
Centrifugalgjutning av gjutjärnsrör har fått stor
omfattning särskilt i Sverige och Västtyskland.
Denna metod anses vara den billigaste, då den
medger en långt driven automatisering. Det är därför
förvånande att man inte för länge sedan börjat
tillverka stång och rör av gjutjärn genom kontinuerlig
gjutning, då denna metod är särskilt lämplig för
delar som skall ha samma tvärsnitt efter hela sin
längd och då metoden utnyttjas för stål (Tekn. T.
1955 s. 885).
Visserligen har man i Ryssland utarbetat en metod
för kontinuerlig gjutning av plåt av grått gjutjärn
(Tekn. T. 1952 s. 329), men först på allra senaste
tiden har man i Västtyskland satt i gång
kommersiell tillverkning av kontinuerligt gjutna järnrör.
Man anser att metoden framgångsrikt kan kon-
kurrera med andra gjutmetoder vid tillverkning av
grova rör, stänger och valsmanllar. Man kan nu
tillverka rör upp till 1 m i diameter och 10 m längd;
de är de största gjutjärnsrör som någonsin gjorts
kommersiellt.
Det har bl.a. visat sig att kontinuerligt gjutna
valsmantlar har mycket större ytjämnhet och fordrar
mindre bearbetning än centrifugalgjutna. Ämnen
225 mm i diameter och 2 550 mm långa till formar
för centrifugalgjutning kan utan svårighet tillverkas
genom kontinuerlig gjutning till lågt pris. Det
kontinuerligt gjutna materialet har en betydligt tätare
grundmassa och finare och jämnare fördelad grafit
än sandgjutet gods (fig. 1). Vid lika
sammansättning är kontinuerligt gjutet järn hårdare än
sandgjutet (180 mot 170 Brinell) och har högre
brottgräns (1 785 mot 1 645 kp/cm2).
Till dieselmotorer för fartyg behövs grova
cylinderfoder (upp till 750 mm i diameter). Man har gjort
dem av legerat gjutjärn, men det är mycket svårt
att få felfria gjuten av denna storlek vid sand- eller
centrifugalgjutning. Man har emellertid med
framgång gjutit ämnen till sådana foder kontinuerligt. De
har gjorts med fläns i ena ändan och 85 mm
godstjocklek; de väger då mindre än 4 t (A Wittmoser
i Metal Progress jan. 1958 s. 83—87). SHl
Bensins avsvavling
I början av 1940-talet undersökte man i USA
svavelföreningars inverkan på oktantalet för bensin
försatt med tetraetylbly. Det har visat sig att så
litet som 0,01 °/o svavel i aktiv form kan minska
tetraetylblyhaltig flygbensins oktantal med upp till
nio enheter. Det är därför av vikt att befria
bensinen från svavelföreningar. Härvid kan man
använda många olika metoder. Den lämpligaste av
dessa i ett givet fall beror på svavelföreningarnas
natur.
Merkaptaner minskar starkt möjligheterna att höja
oktantalet genom tillsats av tetraetylbly; dessutom
har de obehaglig lukt. De förekommer i råoljan,
men bildas också ur andra svavelföreningar vid
termisk och katalytisk krackning.
Det finns två allmänna metoder att avlägsna
merkaptaner, nämligen oxidation till disulfider
("sweet-ening") och utskiljning med lämpliga kemikalier.
Disulfiderna är luktlösa, men de förblir lösta i
bensinen och minskar tetraetylblys verkan på
oktantalet minst lika mycket som merkaptanerna. Vidare
minskar de bensinens stabilitet.
Avlägsnande av merkaptanerna med kemikalier,
är ett av de allra viktigaste förfarandena vid
raffinering av petroleumprodukter. En process av denna
typ, "Dualayer gasoline process", har sedan 1956
utnyttjats i en amerikansk anläggning för 6 000
m3/dygn bensin.
Merkaptanerna är svaga syror vilkas styrka avtar
med stigande molvikt. De kan därför extraheras
med en vattenlösning av en stark bas. De svagaste
syrorna löser sig visserligen tämligen dåligt i
extrak-tionsmedlet,- men deras löslighet kan väsentligt
ökas, om extraktionsmedlet försätts med en
blandning av orto-, meta- och parakresol, kallad
kresyl-syra.
Dualayer-processen skiljer sig emellertid från
vanliga extraktionsförfaranden genom att två icke
biandbara men närbesläktade lösningar används.
Utom extraktionsmedlet, en vattenlösning av
kalium-hydroxid och kaliumkresylat, används nämligen en
vattenlösning av kaliumhydroxid med vilken den
första lösningens sammansättning upprätthålls.
De båda lösningarna erhåller man genom att för-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
