Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 17 - Stadsplaneekonomi, av Gunnar Lindman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att jämföra de egentliga
stadsplanekost-naderna vid olika hustyper brukar man
uppgöra schematiska stadsplaner och beräkna
dessas stadsplanekostnader med stöd av för
tiden och orten gängse à-priser. I en av
fastighetskontoret i Göteborg 1954 enligt denna
metod gjord beräkning har
anläggningskostnaderna för gator, avloppsledningar och planteringar
angivits per lägenhet vid olika antal lägenheter
per ha, fig. 1. Det lägsta antalet lägenheter
representerar stadsplaner med friliggande
envånings småhus, det högsta stadsplaner med
sjuvåningshus. Tvåvånings enfamiljshus,
radhus och trevånings flerfamiljshus ligger mellan
dessa ytterlighetsvärden. Exploateringstalen E
(förhållandet mellan våningsyta och total
markyta) för de undersökta, schematiska planerna
har särskilt markerats.
De på detta sätt teoretiskt beräknade
kostnaderna utgör om grunden är god 900 och 700 kr.
per lägenhet vid exploateringstalen 0,50 och
1,00. Stadsplanekostnaderna varierar sålunda
föga mellan dessa exploateringstal och även
om hänsyn tas till råmarkspris, räntor och
administrationskostnader, är de tämligen obe-
Fig. 2.
Frilufts-staden i Malmö
är en
radhusanläggning utan
körförbindelse
till de enskilda
husen. Den
obebyggda tomtmarken skötes
av en
bostadsrättsförening.
tydliga i förhållande till
husbyggnadskostnaderna, som vid denna tid var ca 30 000 kr.
per lägenhet. Enligt erfarenhet utgör för
närvarande stadsplanekostnaderna vid
nybebygg-da bostadsområden med flerfamiljshus 4—8 %
av de totala byggnadskostnaderna.
Diagrammet, fig. 1, visar emellertid också, att
stadsplanekostnaderna är avsevärt högre vid låga
exploateringstal. I verkligheten torde de i dag
för radhusområden ligga mellan 12 och 18 %
och för områden med friliggande hus mellan
15 och 20 % av totala byggnadskostnaderna.
I vissa fall med extremt svår terräng kan de
uppgå till inemot 30 % av de totala
byggnadskostnaderna.
Diagrammet visar slutligen att relationen
mellan stadsplanekostnaderna och
exploateringstalen icke följer en rätlinjig utan en
hyperbel-liknande kurva. Detta beror på att vissa
tekniska anläggningar, särskilt gator och
ledningar, är och kanske måste vara
överdimensionerade i områden med låga exploateringstal.
Sålunda måste t.ex. körbanan i ett småhusområde
dimensioneras efter det enkla standardkravet
att två bilar skall kunna mötas, även om detta
sker mycket sällan. Gatusystemet blir
härigenom kapacitetsmässigt överstarkt. Av likartade
orsaker är också de olika ledningssystemen
ofta överstarka i områden med låg
exploatering, vartill kommer att en väsentlig delpost,
nämligen kostnaden för rörgravar, i stort sett
är densamma för olika rördimensioner.
Om man vill minska stadsplanekostnaderna
för småhusområden, vilket synes angeläget med
hänsyn till dessas relativt stora andel i de
totala byggnadskostnaderna, synes detta kunna
göras på två sätt. Det ena är att söka finna
andra gatu- och avloppstekniska system än de
traditionella. Det andra är att öka
exploateringstalen, dvs. koncentrera bebyggelsen. I
praktiken bör man kombinera dessa båda sätt.
Nya gatu- och avloppssystem
Gatukostnaderna kan minskas avsevärt, om
man slopar kravet på att varje lägenhet skall
ligga vid gata och accepterar att en del
lägenheter endast är tillgängliga via en gångväg,
såsom i Friluftsstaden i Malmö, fig. 2. En
sådan lösning, som där hittills fungerat utmärkt,
förutsätter att lägenheterna ingår i en
bostadsrättsförening. Det är dock ändå tveksamt, om
man i framtiden kommer att acceptera en
plantyp, i vilken man icke med bil kan köra fram
till varje lägenhetsentré.
Ett annat försök att minska gatukostnaderna
gjordes vid planeringen av Risebergaområdet i
samma stad. Enligt det ursprungliga
stadsplaneförslaget, fig. 3, förlades byggnaderna icke
utmed allmän gata utan grupperades kring
enskilda gårdar. Dessa ansågs kunna förses
med betydligt enklare och därmed billigare
beläggning än gator för allmän trafik.
Stadsplanen har numera delvis utbyggts,
varvid det visat sig svårt att bibehålla de
ursprungliga intentionerna, då å ena sidan den statliga
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
