Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 18 - Nordiskt elkraftutbyte. Nordisk samkörning, av Folke Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stiga till över 2 500 MkWh/år. En förening av
de norska och svenska näten i detta område
kan erhållas genom 130 kV förbindelse från
Rössåga Övre till de svenska stationerna.
Avståndet till den västligaste stationen är ca 60
km och till systemtransformeringen vid Ajaure
ca 140 km. Vid 380 kV drift av
Ajaure—Grundfors skulle en sådan förbindelse tekniskt sett
möjliggöra åtminstone dubbelt så stora
effektutbyten som i Narviksområdet.
Inom Ranaområdet finns, förutom Rössåga,
stora vattenkrafttillgångar. Hur ocli när dessa
kommer att utnyttjas bestäms givetvis av
utbyggnadsekonomi, kapitalanskaffning samt
möjligheter till kraftöverföring och
kraftavsättning. Att överföra kraft till andra områden av
Norge erbjuder stora svårigheter på grund av
terrängförhållandena, samtidigt som det inom
Ranaområdet torde vara svårt att inom rimlig
tid få tillräckligt stora belastningsobjekt. En
samkörningsförbindelse till Sverige skulle på
lång sikt möjligen kunna innebära, att
kraftöverskott inom området via det svenska
stam-linjenätet kan utnyttjas på andra håll i Norge.
I södra Norge finns landets största
vattenkrafttillgångar. I östlandet med ca 35 000
MkWh byggnadsvärd kraft, varav 35—40 %
utbyggts, produceras för närvarande hälften av
Norges elenergi. Där finns ett omfattande
sam-körningsnät, där stommen utgöres av 220 kV
linjer; på flera av dessa ämnar man för övrigt
höja spänningen till 275 kV. I sydligaste Norge
och Västlandet med tillsammans ca 60 000
MkYVh utbyggnadsvärd kraft är ännu endast
omkring 15 % utnyttjad. På grund av dels en
mycket svårframkomlig terräng, dels
belastningarnas närhet till lokala produktionskällor
är denna del av Norge icke ett
sammanhängande samkörningsområde utan uppdelat i ett
flertal isolerade nät. Ej heller finns ännu
någon förbindelse mellan Väst- och östlandet;
det finns dock planer på en sådan för 220 eller
275 kV spänning.
Redan för tio år sedan började man diskutera
en samköming mellan östlandet i Norge och
Sverige resp. Danmark. Från norsk sida har
man härvid varit mer intresserad av en
samköming med Danmark än med Sverige, vilket
är fullt förståeligt, eftersom ett samarbete
mellan ett vattenkraft- och ett värmekraftland bör
ha större fördelar än ett mellan två
vattenkraftländer; man behöver ju bara peka på den
större möjligheten att få avsättning av
överskottskraft på sommaren och på den torrårssäkra
motprestationen från värmekraftlandet.
Tanken var att samkörningen skulle ske med en
200 kV förbindelse Östlandet—Sverige och
vidare på det svenska nätet till Danmark.
Förslag om en sådan samköming lades i början av
1950-talet fram av en enig norsk-svensk-dansk
kommitté, men förslaget föll.
Med de framsteg, som skett de senaste åren på
den högspända likströmmens område, har
frågan om ledningsförbindelserna med södra
Norge kommit i ett något ändrat läge. En
norsk-dansk samköming åstadkommes nu sannolikt
bäst och billigast genom en
likströmsöverföring från Sydnorge till Jylland. Avståndet över
Skagerack är av samma storleksordning som
mellan Västervik och Gotland; svårigheterna
är visserligen något större på grund av större
djup och mera oregelbunden botten, men
projektet är långt ifrån ogenomförbart.
Samkörningen och en eventuell norsk kraftexport
skulle i detta fall icke endast omfatta Jylland
utan även det kontinentala storkraftsystemet.
Norge skulle få kontakt med en mycket stor
kraftmarknad bestående av värmekraftländer,
som med fördel kan ta emot varierande
kraftmängder.
Förbindelsen Sverige—Danmark skall jag
beröra endast i korthet. Från svensk sida
kommer vi sannolikt -—- trots exporten till Finland
— att ha ett växande sommaröverskott att
erbjuda Danmark och i gengäld torde, liksom
hittills, möjligheten att då och då få köpa
dansk ångkraft vara oss till stor hjälp. Man
bör således räkna med att kraftutbytena, i
absolut mått, kommer att öka under
överskådlig tid framöver. En förstärkning av
förbindelsen måste därför komma förr eller senare;
denna förstärkning gäller givetvis icke endast
kablarna i Öresund utan även de angränsande
danska och svenska näten.
Vad Finland beträffar kommer den beslutade
förbindelsen Kalix—Petäjäskoski att medföra
Fig. 1.
Stam-linjesystemet i
de nordiska
länderna.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
