Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 18 - Nordiskt elkraftutbyte. Kraftköp från Norge, av Carl Kleman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förvisso bara skulle resultera i ett "jaså" från
högsta instans. Ingen skulle vilja binda sig.
Framlades däremot en definitiv av de bägge
stadsfullmäktigekorporationerna godkänd
överenskommelse skulle myndigheterna tvingas att
i en eller annan form ta ställning till ett sådant
förslag.
Principer
Sedan de två nämnda principerna om
riks-gränsen som leveranspunkt och utarbetandet
av ett definitivt avtalsförslag fastställts, kom
man även överens om att skjuta upp själva
prisfrågan, tills alla andra avtalsfrågor var
knäckta — en inom parentes sagt mycket god
regel — samt att avtalets bestämmelser i alla
tillämpliga delar skulle göras så vitt möjligt
reciproka och att nationella
prestigesynpunkter helt skulle lämnas åsido.
Från vederbörande inom Stockholms stads
industriverksstyrelse visades till att börja med
rätt lamt intresse för frågan, då man icke
trodde på möjligheten av dess genomförande och
icke för dagen hade trängande kraftbehov. Till
oktober 195U bedrevs därför förhandlingarna i
långsam takt. Men med nv ordförande, Gösta
Agrenius, och i övrigt något ändrad
sammansättning av industriverksstyrelsen växte
emellertid intresset och förhandlingar bedrevs med
större intensitet.
Ytterligare en princip fastställdes, nämligen
att Trondheim skulle garantera att Stockholm
under avtalstiden skulle under varje
konseku-tiv femårsperiod erhålla i genomsnitt 300
MkWh per år,medan Stockholm själv fick ta
risken av växlingar i vattenföringen från år till år
under en sådan period. Trondheim hade rätt
att med intill 100 MkWh per år förskotts- eller
efterskottsleverera under varje period.
Kraftleveransen skulle ske vid 200 kV ocli
Trondheim skulle bygga ledningen från Nean till
riksgränsen. Avtalstiden utgjorde 30 år med
möjlighet till 5 års förlängning under vissa
förutsättningar.
På grund av den i såväl Sverige som Norge
dåliga skötseln av penningvärdet
kompletterades det överenskomna kraftpriset, 1,66 öre/kWh
vid riksgränsen, varav 0,83 öre i svensk valuta
i Stockholm och 1,15 norska öre i norsk valuta
i Trondheim, med en indexklausul. Den svenska
delen av priset gjordes sålunda på visst sätt
beroende av Kommerskollegii index för
partihandelspriser och den norska delen av
Statistisk Sentralbvrås i Norge engrospriser och
hänsyn skulle tas härtill såväl under
byggnadstiden för kraftverket som sedermera med till
3/io reducerad inverkan på årskostnaderna för
kraften.
Tvister skulle, om man icke kunde enas,
avgöras enligt vid avtalets ingående gällande
norsk rätt — praktiskt taget i förevarande
hänseende lika med den svenska — samt av
skiljemän utsedda av Internationella
Handelskammaren. Ingen skiljeman fick dock vara norsk
eller svensk eller bosatt i Norge eller Sverige.
Skiljedomen skulle avkunnas i Norge — en
nödvändig förutsättning för att gälla, enär
Norge ej anslutit sig till internationella
konventioner om rättsverkningen av skiljedom,
avkunnad i andra länder.
Svensk bekräftelse
Avtalet träffades mellan Trondheims elverk
och AB Svarthålsforsen, ett av Stockholm
hel-ägt kraftbolag. I avtalet hade man medvetet
avstått från att söka nå statliga garantier för
avtalets bestånd i förvissning om att ett skäligt
avtal, som är till båtnad för båda
avtalskontrahenterna, kommer att skyddas även under
utomordentliga förhållanden.
Avtalet godkändes av stadsfullmäktige i
Trondheim och Stockholm i juni 1952. Under svenska
regeringens prövning kom avtalet reellt, om
än icke formellt, genom ett bifall i februari
1953 till Stockholms stads ansökan att få
teckna borgen för avtalet. Vattenfallsstyrelsen
förklarade sig i april samma år jämlikt
stamlinje-överenskommelsen vilja medge
transiterings-rätt på svensk sida. I tekniskt avseende må
nämnas att det blivande kraftverket skulle
utnyttja en fallhöjd av ca 180 m ocli utbyggas
för 70 MW.
Reaktionen i Norge
I Norge gick det icke lika lätt. En häftig
pressfejd begynte och politiker och
näringsorganisationer uttalade sin mening såväl 0111 kraftexport
som 0111 själva avtalet. Norska regeringen var
i princip välvilligt inställd men nödgades ta
hänsyn till opinionen. Norges handelsbalans är
passiv gentemot Sveriges och som starkt
argument för avtalets godkännande framfördes, att
detta därför ginge i rätt riktning, vidare att
Norge utan olägenhet kunde avvara kraften
under kontraktstiden, att anläggningen delvis,
hoppades man, skulle finansieras från svensk
sida och således endast delvis belasta
kapitalanskaffningen i Norge m.ni.
Oppositionen, som företrädesvis framträdde
inom näringslivet och bondepartiet, hävdade å
andra sidan, att Norge lede brist på utbyggd
kraft för såväl näringsliv som
landsbygdsförsörjning, att Norge icke borde exportera
råvaran elkraft utan färdiga industriprodukter,
vilka gåve ett högre utbyte, samt att avtalet
ekonomiskt vore alltför gynnsamt för Sverige
som räknade med högre kraftpris; den
svenska industrin skulle därför otillbörligt gynnas.
Även norska Vassdragsvesenet ställde sig till
att börja med avvisande ocli framhöll att
export av kraft till Sverige vore något helt annat
än leverans av överskottskraft till Danmark,
som endast avsåge att under kortare perioder
avlasta de danska ångkraftverken.
Långvariga förhandlingar inleddes mellan
norska statsmyndigheter och Trondheim och
även mellan Trondheim ocli Stockholm i syfte
att genom jämkningar av avtalet dämpa
oppositionen mot detta. Av stor betydelse var att
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
