Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 19 - Den minsta gemensamma tillgångens lag, av Sven Nordengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den minsta gemensamma
tillgångens lag
Direktör Sven Nordengren, Landskrona
Författaren hade en gång att leda ett företag,
som tillverkade och sålde tre varor:
superfosfat, svavelsyra och svavelsyrad lerjord.
Superfosfat var huvudprodukten, som såldes inom
landet genom ett med andra företag gemensamt
försäljningsbolag efter en bestämd kvot.
Superfosfatet kunde emellertid också försäljas till
Balticum och där var marknaden fri.
Svavelsyra förbrukades inom landet av krutbruken
och gasverken, och svavelsyrad lerjord
användes av pappersbruken vid limning av papper.
Det var nu fråga om hur tillverkning och
försäljning av dessa varor lämpligen skulle
fördelas. Härför skulle tillförlitliga kalkyler
utarbetas.
Den minsta gemensamma tillgången
Möjligheterna till produktion av varorna
berodde på svavelsyretillverkningens storlek och
denna i sin tur på svavelsyrefabrikens
kapacitet. I första hand användes svavelsyran vid
tillverkning av superfosfat för förbrukning
inom landet, men det uppstod ett
svavelsyreöverskott, och detta kunde utnyttjas på olika
sätt: till framställning av exportsuperfosfat,
till framställning av svavelsyrad lerjord eller
till direkt försäljning.
Det var alltså fråga om vilket utnyttjande, som
kunde ge den bästa förtjänsten. Nu kunde inte
vinsten per ton läggas till grund för en
jämförelse. Per ton försåld produkt
representerades åtgången av svavelsyra, som på den tiden
beräknades som 50°Bé, av följande relativa tal:
Direkt försäljning av svavelsyra ... 10
Tillverkning av svavelsyrad lerjord . 8
superfosfat ........ 6
För att få en rättvis kalkyl borde man alltså
jämföra vinsten på 1 t svavelsyra, 10/8 t
svavelsyrad lerjord och 10/6 t superfosfat.
Samtidigt måste hänsyn tagas till de fasta
kostnadernas fördelning. I föreliggande fall borde
nog de fasta kostnaderna helt påvila
tillverkningen av superfosfat för den inhemska
marknaden. Om överskottssyran eller därav
tillverkad produkt kunde försäljas till priser, som
657.472
översteg de direkta framställningskostnaderna,
borde detta ske utan hänsyn till eventuell
belastning av kalkylen med fasta kostnader, då
företaget härigenom otvivelaktigt skulle
tillföras vinst. Om det emellertid hade varit riktigt
att pålägga samtliga produkter en fast kostnad,
borde denna ha fördelats efter
svavelsyreåtgången. Endast härigenom hade en jämförande
kalkyl kunnat ge rättvisande utslag.
Det enklaste förfarandet vid kalkylering i
sådant fall var alltså att uträkna de fasta
kostnaderna per enhet svavelsyra och på detta sätt
uppdela dem på de tillverkade produkterna,
och att sedan för varje produkt omräkna den
per ton erhållna vinsten till vinst per
svavelsyraenhet.
Det är alldeles uppenbart, varför detta
förfarande under angivna betingelser är det rätta,
och andra härifrån avvikande förfaranden
oriktiga. Svavelsyran är här den
produktions-bestämmande faktorn. Den utgjorde i detta fall
den minsta gemensamma tillgången för
produktionen och begränsade denna. Ordet
"tillgång" får här tas i en vidare betydelse än den
bokföringsmässiga termen. Ökades
försäljningen av svavelsyra, inskränktes dess användning
för tillverkning av andra produkter. Ökades
tillverkningen av svavelsyrad lerjord,
minskades de kvantiteter svavelsyra, som kunde
försäljas direkt eller brukas till
superfosfatfram-ställning.
Principens användning
Den princip, som har kommit till användning
och som kan kallas den minsta gemensamma
tillgångens lag, torde kunna användas i många
sammanhang och vid många industrier med
differentierad tillverkning, där osäkerhet råder
om hur de fasta kostnaderna skall fördelas och
hur vinsten lämpligen bör beräknas. Härvid
kan den gemensamma tillgången visa sig vara
av mycket skiftande art. Tillgången på viss
råvara kan vara av produktionsbegränsande
natur och utgöra den minsta gemensamma
tillgången vid en rad tillverkningar. Ofta är en
anläggning för framställning av en halvprodukt
TEKN I SK TIDSKRIFT 1 958 509
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
