Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 19 - Oskadliggörande av giftigt avloppsvatten från metallindustrin, av Richard Justh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fe2(S04)3 + 3 Ca(0H)2 =
= 2Fe(OH)3 + 3CaS04 (3)
Cu(S04)2 + Ca(OH)„ = Cu(OH)2 + CaSO, (4)
Ni (S04)2 + Ca(OH)2 = Ni(OH)2 + CaS04 (5)
Alkaliskt avloppsvatten med pH över 8,5 är
skadligt för växt- och djurlivet i recipienten,
även om det inte innehåller giftiga ämnen,
såsom cyanider. Det skall därför neutraliseras
t.ex. genom blandning med surt avloppsvatten.
Om det alkaliska vattnet härrör från betning
av lättmetaller, innehåller det aluminium som
vid neutraliseringen faller ut som en
voluminös, flockig fällning av aluminiumhydroxid.
Denna kan slamma igen avloppsledningen och
minska recipientens självreningsförmåga
genom att plankton fastnar på
aluminiumhy-droxiden och sjunker till bottnen tillsammans
med den. Detta sker dock bara om betydande
mängder lättmetall betas dagligen.
Cyanidhaltigt vatten
Cyanidhaltigt avloppsvatten är farligast för
djur- och växtliv då redan spår av cyanid
verkar dödande. Redan vid en halt av 0,1 mg/1
cyanidjon kan biologisk skadeverkan påvisas.
I vissa tyska städer tillåter man bara 0,05 mg/1
cyanidjon i avloppsvattnet. Såväl enkla som
komplexa cyanider ger cyanväte vid kontakt
med syror, t.ex. enligt formeln
2 KCN + RSO, = ICS04 + 2 HCN
Då cyanvätegasen är mycket giftig, har man
i många städer föreskrivit att avloppsvattnets
cyanidhalt inte får överstiga 0,5 mg/1.
Härigenom har man velat minska risken för
cyanväte-utveckling när surt och cyanidhaltigt vatten
blandas i kulvertar och underjordiska
avloppsledningar. Vid arbeten i sådana har nämligen
ett flertal dödsolyckor inträffat på grund av
cyanväte. I allmänhet skall cyanidhalten
nedbringas till 0,1 mg/1.
I mindre anläggningar oskadliggörs
cyaniderna genom oxidation med klorkalk. Denna
tillsätts i sådan mängd att lösningen blir
alkalisk (pH minst 8,5). Reaktionen sker enligt
2 NaCN + 5 CaOCl2 =
= 4 CaCl2 + CaC03 + 2 NaCl + N2 + C02 (6)
Reaktionsprodukterna är oskadliga. I stora
anläggningar används ofta den dyrare
natrium-hypokloriten som reagerar enligt formlerna
NaCN + NaOCl = NaOCN + NaCl (7)
2 NaOCN + 3 NaOCl + H20 =
= 3 NaCl + 2 NaHCOg + N2 (8)
Det behövs tydligen 2,5 mol CaOCl2 eller NaOCl
för oskadliggörande av 1 mol NaCN, dvs. 3,8
kg NaOCl eller 5,2 kg CaOCl2 per kg NaCN.
Det cyanidhaltiga vattnet behandlas med
klorkalk i ett särskilt kärl med omrörare och
automatiskt reglerad pumpanläggning. Oxidationen
sker vid pH 8,5—11. Detta utnyttjas för
automatisk reglering genom en pH-mätare som över
ett relä styr tilloppsventilerna för klorkalken
eller liypokloriten. Man måste tillse att
reaktionstiden blir tillräckligt lång; vid pH 8,5
behövs ca 30 min men vid pH 10—11 bara
några sekunder. God omröring och stort överskott
på hypoklorit minskar reaktionstiden.
Reaktionerna (G) — (8) bestäms av
reaktionsblandningens pH, koncentration och
temperatur. Får pH sjunka till 7 vid oxidation med
t.ex. hypoklorit, sker reaktionen endast enligt
(7), dvs. det giftiga cyanatet bryts inte ned.
Man kan också oxidera cyanider med klor
som med vatten ger underklorsyrlighet enligt
Cl2 + H20 = HOC1 + HCl (9)
Lösningen måste göras alkalisk för att
oxidationen skall förlöpa enligt formlerna (7) och
(8). Denna neutralisering gör metoden
relativt omständlig. Vid användning av klor i
överskott avgår denna i gasform. Den verkar starkt
retande på slemhinnorna och omsätts med
fuktighet i lungorna enligt (9) till klorvätesyra
som vållar svåra smärtor.
Om lösningen av någon anledning blir sur
vid oxidation med klor, reagerar cyaniderna
ofullständigt under bildning av den
synnerligen giftiga gasen klorcyan.
På grund av de nämnda olägenheterna
används oxidation med klor sällan inom
metallindustrin. Oxidation med ozon är visserligen
en elegantare metod, men apparaturen för
framställning av ozon är ganska dyr.
Den billigaste men nu föråldrade metoden,
att med järn(II)sulfat fälla ut cyaniderna som
komplexa icke giftiga järncyanider används
alltjämt på vissa håll. Förfarandet blir särskilt
billigt, om man kan utnyttja järn(II)sulfat från
svavelsyrabetbad för stål.
Kromtrioxidhaltigt vatten
Det avloppsvatten, som fås vid sköljning av
förkromat eller kromaterat gods, innehåller
kromtrioxid. Denna är frätande och kan ge
svårläkta sår. Även i stor utspädning är den
giftig. Man oskadliggör den genom reduktion
av den sexvärdiga kromen till trevärdig
varefter denna fälls ut. Reduktionen går snabbt i
sur lösning och kan utföras med järn (II)sulfat
(eller järnsvarvspån och svavelsyra) eller med
natriumbisulfit.
2 Cr03 + 6 FeS04 + 6 H2S04 =
- 3 Fe2(S04)3 + Cr2(S04)3 + 6 H20 (10)
4 Cr03 + 6 NaHS03 + 3 H2S04 =
= 2 Cr2(S04)3 + 3 Na2S04 + 6 H20 (11)
Avloppsvattnet samlas i en behållare och
behandlas enligt någon av de nämnda metoderna.
Per kilogram Cr03, bestämd genom titrering,
behövs 4,0 kg järn(II)sulfat eller 1,6 kg
natriumbisulfit. Som reduktionsmedel kan man
också använda natriumsulfit (1,9 kg),
natrium-sulfid (1,2 kg), gasformig svaveldioxid (1,4 kg)
eller järn(II)klorid (4,0 kg). Efter reduktionen
neutraliseras vattnet med kalkmjölk (till pH 8)
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
