Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 19 - Petroleumprodukter i stadsgasindustrin, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år sedan gällde det uteslutande att framställa
lysfotogen. Denna "fotogenålder" räckte fram
till 1911 då det för första gången såldes mera
bensin än fotogen i USA. Oljeindustrin
inträdde då i "bensinåldern" som räckte fram till
1950, då "eldningsoljeåldern" tog vid; i denna
lever vi alltjämt.
Från slutet av 1850-talet till i dag har
petroleumindustrins apparatur utvecklats från enkla
destillationspannor till komplicerade
destillationsapparater. Vidare har kracknings- och
reformeringsprocesser utarbetats för
framställning av bensin med högre oktantal.
Raffinaderierna ger därför nu ett stort antal produkter
av vilka några inte kan utnyttjas eller
lämpligen inte bör vidarebearbetas. Hit hör bl.a.
restgaser och lättbensin. Av den senare kan
man göra stadsgas, och ett gasverk, som ligger
nära ett raffinaderi, kan också utnyttja
rest-gaserna.
Det nuvarande sättet att utnyttja råoljan kan
emellertid inte anses vara fullt riktigt. Olja är
nämligen en alltför värdefull råvara för
användning till uppvärmning och bör därför
reserveras till drivmedel för lätta, rörliga
transportdon, till råvara för kemisk industri och
för tillverkning av smörjoljor och asfalt. Den
senare är av stor betydelse på grund av den
växande trafikens behov av goda vägar. I t.ex.
USA förbrukas nu ca 14 Mt/år asfalt,
huvudsakligen för vägbeläggning.
Petrokemisk industri
Petrokemisk industri är en tung industri som
ger industrikemikalier, avsedda för vidare
bearbetning till färdiga varor, såsom färger,
läcker, plaster, syntetfibrer och tvättmedel. Inom
denna industri används som råvara alla slags
petroleumfraktioner (även råolja),
raffinaderigaser och jordgas. Också oljeskiffer kan
förekomma som råvara.
Bland de processer, som genomförs i
petrokemisk industri, är förgasningsprocesserna av
särskilt intresse i detta sammanhang. Man utgår
nämligen i allmänhet från rena gaser
(primärgaser), t.ex. kolväten med 1—4 kolatomer eller
vätgas och koloxid. Gaserna erhålls ur
jordgas, restgas från raffinaderier och genom
förgasning eller pyrolys av petroleumfraktioner.
I de båda sistnämnda fallen oxideras oljan
partiellt resp. omvandlas genom termisk eller
ter-misk-katalytisk pyrolys eller genom hydrering.
Oftast utnyttjas bara en mindre del av de ur
olja erhållna produkterna för petrokemisk
tillverkning. Man får nämligen till stor del
kolväten med mer än fyra kolatomer. Dessa
produkter, som är flytande vid rumstemperatur,
kan emellertid petroleumraffinaderierna
använda för framställning av högoktanig bensin.
För närvarande är därför petrokemisk industri
nära ansluten till petroleumindustrin.
Det är emellertid tänkbart att bearbetningen
av råvaran till primärgas kan drivas så att den
del av produkterna, som inte kan användas
inom petrokemisk industri, består av gas som
stadsgasindustrin kan utnyttja. Tillverkningen
av primärgas skulle då ske vid gasverken och
från dessa överföras till den kemiska industrin
antingen genom rörledningar eller i tankar,
med gasen nedkyld till flytande form.
För att detta samarbete mellan
gasverksindustrin och den petrokemiska industrin skall
kunna genomföras fordras givetvis att man vid
behandlingen av oljan erhåller uteslutande
gasformiga produkter. Bland de processer, som nu
är i bruk för framställningen av primärgas,
finns visserligen ingen som fyller denna
fordran, men utvecklingen på området går mycket
snabbt, och man kan därför vänta att
lämpliga metoder skall komma.
Stadsgasindustrin
Spetsgas
Gasförbrukningen i ett samhälle varierar högst
betydligt med tiden. Dygnsvariationerna kan
man visserligen jämna ut genom lagring av gas
i gasklockor, men det är omöjligt att klara
årstidsvariationer på samma sätt. De största
topparna i gasförbrukningen inträffar under ett
fåtal dygn på vintern. Skulle ett kolgasverk
byggas ut just för dessa toppar, blir dess
produktionsförmåga dåligt utnyttjad under större
delen av året, såvida man inte på annat sätt
gör gas (spetsgas) för att klara
förbrukningstopparna.
Enligt erfarenheter från Stockholms Gasverk
är spetsgastillverkning ekonomiskt lönande,
eftersom den inte fordrar apparatur eller extra
arbetskraft. Som spetsgas kan man använda
Gasol eller förångad lättbensin. Båda dessa
gaser har emellertid för högt värmevärde och
måste därför spädas ut, lämpligen med
generatorgas från befintliga generatorer för
undereldning av kammarugnarna. Den på detta sätt
erhållna gasen kostar ca 20 öre/m3 (15°C) ur
Gasol och ca 15 öre/m3 (15°C) ur lättbensin.
Man kan också öka gasproduktionen genom
att sätta ca 1 % brännolja till kolet. Härvid
får man en gas som även måste spädas med
generatorgas. Denna blandning kostar bara
6—7 öre/m3 (15°C) och är alltså den billigaste
spetsgasen. En olägenhet hos metoden är att
den inte kan tillämpas snabbt därför att man
alltid har ett lager av kol färdigt för
chargering i kammarugnarna. Man kan då först
använda Gasol till spetsgas och stoppa denna
tillverkning när oljehaltigt kol kommit in i
fabrikationen.
Med Gasol eller lättbensin kan man höja
maxi-miproduktionen med 25 %, med oljehaltigt
kol kan den ökas med 13 % och med båda
metoderna samtidigt med ca 40 %.
Undereldningsgas
Ett annat sätt att utnyttja olja i gasverk är vid
framställning av gas för undereldning av
kammarugnar. Normalt används härtill
generatorgas, erhållen ur koks, men med nuvarande
relation mellan koks- och oljepriset lönar det
sig att använda oljegas.
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 2 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
