Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 20 - Nya metoder - Tvättning av luftförvärmare under drift, av Wll - Elektrolytisk framställning av torium, av SHl - Räddning av instrumentbärande höjdraketer, av Björn Bergqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fig. 1. Halvstor
elektrolytisk cell
för
framställning av torium.
Fig. 2.
Mikro-fotografier uv
vakuumsmält
torium, t.v. med
hårdhet 11
Rockwell B, t.h.
med hårdhet 70
Rockwell B.
Icke etsade
prov. X WO.
För luftförvärmare med luftströmning nedåt
behövs spolmunstycken endast på översidan, emedan
eventuella beläggningar på den varma sidan går lätt
att tvätta bort med det nedrinnande vattnet.
De goda resultaten av tvättning av luftförvärmarna
under drift har gjort att man kunnat sänka den
genomsnittliga temperaturen i den kalla änden från
93 till 82°C, vilket motsvarar en avsevärd
förbättring av pannverkningsgraden (Hupfer, stanley &
van Sickle i Transaktions of the ASME jan. 1958
s. 217—224). Wll
Elektrolytisk framställning av torium
Metalliskt torium har framställts genom reduktion
av halogenider eller dubbelhalogenider, reduktion av
oxider, termisk sönderdelning av halogenider och
elektrolytiskt. Torium är starkt elektropositivt och
liar stor affinitet till svrc och kväve. Det är därför
små utsikter att erhålla ren metall ur vattenhaltiga
eller syrehaltiga utgångsmaterial. Den mest lovande
metoden är elektrolys av en saltsmälta, och man har
som elektrolyt valt en blandning av
toriumtetra-klorid och natriumklorid.
Toriumklorid kan inte erhållas torr ur
vattenlösning genom indunstning och torkning. Indunstas
lösningen, utkristalliserar ThCI, • 3 H»0 som vid
upphettning slutligen övergår till Th02. Vattenfri
toriumklorid kan emellertid erhållas ur ett
dubbelsalt med aminoniumklorid, som kristalliserar med
kristallvatten ur saltsur vattenlösning. Dubbelsaltet
kan nämligen befrias från kristallvattnet genom
torkning vid 250°C och vid ytterligare upphettning
till ca 500°C i inert atmosfär sublimerar
ammonium-kloriden, kvarlämnande torr toriumklorid.
Den torra toriumkloriden blandas sedan med torr
natriumklorid i sådan mängd att en smälta med
önskad toriumhalt erhålls. Denna elektrolyt är fri
från toriumoxid och aminoniumhydroxid. Det är
viktigt att den också är fullständigt vattenfri.
Elektrolysen har efter prov i laboratorieskala
utförts i en halvstor cell (fig. 1), vars degel av grafit
är 213 mm i inre diameter och rymmer ca 23 kg
bad med 250—300 mm djup. Degeln är omgiven av
ett antal grafitstavar vilka tjänstgör som
värmeelement och ytterst av ett nickelhölje, inklätt med
eldfast tegel. Degeln, som är anod, står på tre
grafitstavar vilka utgör tilledare; den positiva polen
ansluts till nickelhöljet. 1 cellens överdel finns
öppningar för avledning av klorgas och för katoden
som givetvis är isolerad från höljet. Dess spets är
av stål, svetsat vid en nickelstav som försetts med ett
grafithölje som skydd mot kloren.
Elektrolysen utförs i argonatmosfär vid 780-—850°C
med en strömtäthet av 300—400 A/dnr. Bästa
resultat erhålls när elektrolyten innehåller 10—15 °/o
toriumjon. Nytt salt kan tillföras kontinuerligt under
elektrolysen eller hellre sedan katoden dragits upp.
Man får en grovkristallin utfällning av metall blandad
med salter. De senare löser man bort med vatten.
Metallens kvalitet har avgjorts genom bestämning
av dess hårdhet. Härvid har man av metallpulvret
gjort presskroppar vilka smälts med volframljusbåge
under argon i en vattenkyld koppardegel. Man har
erhållit metall som i gjutet tillstånd har en hårdhet
ned till 5 Rockwell B (68 Vickers). Normalt anser
man sig kunna erhålla metall med hårdheten 70—80
Vickers.
Toriumpulver har kallpressats till briketter vilka
sedan vakuumsmälts i en berylliumoxiddegel genom
induktionsupphettning. Götet fick svalna i
vakuum-ugnen, inneslöts i ett stålhölje och varmvalsades
till 3 mm tjocklek. Plåten kallvalsades sedan till
1 mm och hållfasthetsprovades efter glödgning 1 b
vid 600°C. Man erhölls härvid 3 655 kp/cm’
brott-gräns, 2 915 kp/cm" 0,2-gräns och 11,2 °/o
förlängning.
Ett antal vakuumsmälta toriumprov med hårdheten
11—70 Rockwell B har undersökts metallografiskt.
Man fann att hårdheten växer med växande mängd
utskild fas. Det prov, som var mjukast, innehöll
sålunda glest förekommande, grå partiklar med
obestämd form, medan det hårdaste provet innehöll
en stor mängd av den gråa fasen i utpräglat
den-dritisk form (fig. 2).
Vid kemisk analys av proven fann nian ett
samband mellan mängden grå fas och olösligt i
klorvätesyra. Man sluter härav att variationerna i
hårdhet sannolikt beror på olikhet i syrehalt, men små
olikheter i kolhalt kan också ha någon effekt. Den
grå fasen är en järn-toriumlegering, ty den saknas
i järnfria prov (B G Raynes, J C Bleiweiss, M E
Sibert & M A Steinberg i Journal of Metals okt.
1957 s. 1373—1380). SHl
Räddning av instrumentbärande höjdraketer
Nyttolaster i raketsonder ocli forskningsniissilcr
innehåller ofta forskningsresultat som ej kan
överföras trådlöst, t.ex. miljöprovade vävnader och
material, fotografiska emulsioner osv. Sådana
nyttolaster måste kunna återföras oskadda titi jordytan
ocli därefter lokaliseras.
TEKN I SK TIDSKRIFT 1 958 547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
