Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 23 - Europas oljeförsörjning och Suez-krisen, av Hans Wiborgh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Europas oljeforsorjning
och Suez-krisen
Direktör Hans Wiborgh, Falun
Effekten av oljekrisen vintern 1956/57 blev
relativt mild för Europas del och några mera
genomgripande restriktiva åtgärder behövde
aldrig genomföras. Vi kom ganska helskinnade
undan krisen, trots att perspektiven var dystra
omedelbart efter Sinai-krigets utbrott. Den 1
november 1956 blockerades Suezkanalen,
omedelbart därefter sprängdes IPC-rörledningarna
från Irak till Medelhavet, och endast
TAP-led-ningen (Tekn. T. 1950 s. 969) från Saudi
Arabien till Sidon i Libanon förblev intakt.
Samtidigt uppstod såsom alltid när frågan gäller
olja en mängd psykologiska problem, som
stimulerade den allmänna oron. Först sex
månader därefter, i april 1957, hade hindren
undanröjts, och den normala trafiken via Suez kunde
återupptas; något tidigare hade IPC-ledningens
norra gren till Banias (Syrien) åter iståndsatts,
medan tillförseln via den södra (större)
grenen till Tripoli (Libanon) har dragit ut på
tiden.
Genom blockerings- och
sprängningsåtgärderna ifråga spärrades den normala tillförseln av
huvuddelen av Västeuropas oljebehov och ett
läge inträdde, som hotade allvarligt vårt
ekonomiska liv. Den totala tillförseln av
medelhavsburen olja från Främre Orienten (Kuwait,
Saudi Arabien, Irak, Iran, scheijdömen vid
Persiska viken) via Suez och de nämnda
rörledningarna representerade 1956—1957 en
normalkvantitet motsvarande ca 115 Mt/år, varav
80 % var öronmärkt för Europas försörjning.
Med avdrag för TAP-ledningens tillförsel (ca
15 Mt/år) bortföll sålunda ungefär 100 Mt/år.
Det är också ett dramatiskt och intressant
kapitel i Europas oljehistoria, som skrevs
under detta krishalvår. De omgrupperings- och
substitutionsåtgärder, som vidtogs för att säkra
Europas oljebehov, är väl värda en allvarlig
studie, och den internationella statistiken
jämte OEEC:s rapporter ger numera en ganska
klar bild av sammanhangen. Helhetsintrycket
skärper omdömet om Europas ovillkorliga
beroende av Främre Orientens oljor, ger en
antydan om de politiska åtgärderna där, och
registrerar den avgörande betydelsen av en
samordning av försörjningen under krisperioder.
339.8(4) : 665.4
Innan detaljerna i händelseförloppet skildras
bör först påpekas, att hela försörjningskrisen
under vintern 1956—1957 primärt innefattade
ett i och för sig svårlöst transportproblem med
omläggning och reroutering av tidigare,
normala tillförselleder från Främre Orientens
produktionsbaser. Baserna som sådana var hela
tiden alldeles oberörda med en för övrigt enorm
produktionspotential. Av flera skäl var det
sannolikt angeläget att trots krisen
upprätthålla så stor produktion som möjligt inom
Främre Orienten, och det inträdda
produktionsbortfallet var sekundärt betingat av brist
på transportmedel. I realiteten uppstod det till
synes paradoxala förhållandet, att ett antal av
Främre Orientens avnämare tillfälligt fick
avbryta sina leveranser därifrån, för att
produktionen skulle kunna upprätthållas i största
möjliga utsträckning.
Utgångsläget
Tidigare (Tekn. T. 1948 s. 93; 1950 s. 321) har
beskrivits, hur en radikal strukturell
förändring skett inom den europeiska oljeindustrin
sedan andra världskriget. Dispositionerna har
varit tvåsidiga innebärande, dels en överföring
av tyngdpunkten för vår yttre oljeimport från
västra halvklotet till Främre Orienten, dels
utbyggnaden av den europeiska
raffineringsindustrin för koncentration av
importleveranserna på råolja som stapelvara. Europa är ju
olje-fattigt och 90 % av vår oljeförbrukning
levereras från främmande produktionsområden. Före
senaste världskriget levererades huvuddelen av
importbehovet från Syd- och Mellanamerika
jämte USA, medan numera 75 % av vår
främmande import tillföres från Främre Orienten.
Den europeiska raffineringsindustrin har under
denna period tiofaldigats till en årskapacitet
motsvarande (1957) omkring 130 Mt.
Denna strukturella omläggningsprocess har
naturligtvis varit till fördel för Europa.
Råoljorna står lägst i pris och tillförseln sker
från högproduktiva baser inom Främre
Orienten med utomordentliga reserver;
årsproduktionen där uppgår nu blott till 1—2 % av de
TEKNISK TIDSKRIFT 1 958 ()15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
