Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 23 - Europas oljeförsörjning och Suez-krisen, av Hans Wiborgh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kända potentiella oljereserverna, jämfört med
6—7 % inom de amerikanska
produktionsområdena. Därutöver och inte minst viktigt är
att olja från Främre Orienten erhålles för
sterling- i stället för dollarvaluta.
Det normala europeiska
försörjningsprogrammet för olja inkluderar även betydande
regionala leveranser av i huvudsak förädlade
produkter de individuella länderna emellan.
Denna regionala exportverksamhet (1956—1957 ca
25 Mt/år) äger främst rum från England,
Holland och Frankrike, som har en väl
utvecklad raffineringsindustri; Sveriges
raffineringskapacitet är alltjämt relativt låg och uppgår
blott till ca 30 % av vårt eget oljebehov.
Europas normalförbrukning av olja under
1956—1957 kan beräknas till ca 130 Mt/år,
in-beräknat regional egenproduktion av ca 10
Mt/år. Vårt importbehov från främmande
produktionsbaser representerade följaktligen en
årskvantitet av approximativt 120 Mt olja
levererad i stort sett från följande områden:
Främre Orienten ................................................90 Mt
Nordamerika ........................................................2 „
Syd- och Mellanamerika (i huvudsak
Venezuela och norra Antillerna) ..........................25 „
övriga (USSR och Indonesien) ......................3 „
120 Mt
Omkring 75 % av den totala nettoimporten
tillfördes sålunda från Främre Orienten.
Fördelningen av denna import på de olika
mottagarländerna var ojämn och påverkad av
respektive länders raffineringsindustri ocli
engagemang i den internationella oljehandeln.
Frankrikes importandel från Främre Orienten
uppgick till 90 % av totalimporten, Italiens till
80 % och Englands och Hollands till ungefär
60 %. Sveriges motsvarande andel var däremot
icke fullt 30 % beroende på vår stora import
från kontinentens raffinaderier. Fördelas även
denna importandel från regionala exportörer
proportionellt med leverantörernas egen
oljeimport från Främre Orienten, ökas också vår
totala importandel därifrån till närmare 60 %.
Denna struktur av Sveriges oljeimport torde
kunna redovisa både för- ocli nackdelar.
Bortfallet
Oljeproduktionen inom Främre Orienten har
utvecklats på ett enastående sätt. År 1940 var
produktionen där nere inte mer än 16 Mt;
numera ligger zonen som enhet betraktad god
tvåa bland världens oljeproducenter och
dominerar världshandeln med råoljeprodukter. De
första 10 månaderna år 1956 uppgick
oljeproduktionen till ca 185 Mt för år räknat, varav
ungefär hälften var avsedd för Europas direkta
behov, levererad via Suez, IPC- jämte
TAP-led-ningarna. Därutöver dirigerades ytterligare ca
25 Mt/år genom samma transportsystem mot
Medelhavet för vidarebefordran till USA och
Canada (ca 2/3) samt till norra och västra
Afrika och sannolikt även NATO. Denna i och
för sig betydande överkvantitet normalt in-
pumpad till Medelhavet från Främre Orienten
visade sig komma Europa utmärkt väl till pass
under krishalvåret.
Efter 1 nov. 1956 förändrades
försörjningsmönstret totalt. Endast TAP-ledningarnas
resurser var alltjämt tillgängliga, och även om
dess kapacitet (ca 15 Mt/år) helt friställdes för
europeisk behovstäckning, uppstod en brist av
ca 75 Mt/år, dvs. 60 % av vårt främmande
importbehov, som antingen skulle dirigeras om
för transport via Godahoppsudden eller
substi-tueras med leveranser från andra
produktionsbaser än inom Främre Orienten. Men något
tanktonnage fanns överhuvud inte tillgängligt
för det enorma transportarbete, som krävdes
vid full reroutering via Kap, och de få andra
produktionsbaser, som kunde komma ifråga, var
inte heller omedelbart disponibla. Ingen visste
vidare hur länge krisen skulle fortvara; Suez
var effektivt blockerad med bl.a. "Edgar
Bon-net", och om omfattningen av
rörledningsskadorna rådde ovisshet; överenskommelse om
reparation träffades i december 1956.
Före Suezkrisen uträttade det tanktonnage,
som ombesörjde transporterna av olja från
Främre Orienten via Medelhavet (ca 115 Mt/år)
för leverans både till Europa och västra
halvklotet, ett sammanlagt transportarbete av
schematiskt beräknat 1012 tonkilometer. Därest hela
detta transportarbete disponerades för
transport från Persiska viken via Kap eller från
Sidon (TAP) enbart mot Europa kunde likväl
blott omkring hälften av de normala
medel-liavsburna leveranserna upprätthållas. En
sådan konstruktion var otänkbar.
Lösningen
Möjligheten av en eventuell kris vid Suez hade
emellertid förutsetts. I samband med
nationali-seringen av kanalen bildades i USA en särskild
"Emergency Group" sommaren 1956, och även
i Europa torde en del organisatoriska åtgärder
ha vidtagits. Ingen blev alltså tagen direkt på
sängen. Sedan krisläget inträtt i november 1956
uträttade USA och de europeiska
samarbetsgrupperna OELAC och därefter OEEC:s
Petroleum Emergency Group (OPEG), ett förnämt
arbete, för att i första hand trygga Europas
oljeförsörjning under krisförloppet.
USA redovisar en oljeförbrukning, som är 3,5
gånger så stor som Europas, och samtidigt en
betydande nettoimport av olja (9 % av
förbrukningen 1956—1957). Bruttoimporten är
stor, ungefär 75 Mt/år, varav huvuddelen
levereras från Venezuela och ca 15 Mt/år från
Främre Orienten. Av USA:s oljeexport
dirigeras normalt blott oväsentliga kvantiteter till
Europa. USA:s oljepolitiska struktur lämnar
följaktligen numera inget utrymme för
omfattande, bestående exportengagemang;
omslutningen är emellertid så enorm, att även
förhållandevis små dispositioner väger tungt för
andra oljeförbrukare såsom Europa.
För att underlätta den europeiska
krissituationen och frigöra tanktonnage för trafik på
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
