Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 31 - Andras erfarenheter - Jättestora kolelektroder, av SHl - Böcker - Gatubelysning, av EBr - Elektromaschinen-Praktikum, av R Gradin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gräns är inte nådd ännu. I mycket stor utsträckning
beror möjlig storlek hos ugnen på storleken av
tillgängliga elektroder, och denna begränsning
minskar man i USA genom tillverkning av allt större
elektroder.
Kolelektroderna görs av koks erhållen ur antracit,
medan grafitelektroderna tillverkas av
petroleumkoks. Som bindemedel används för båda typerna
beck ur stenkolstjära. De mindre elektroderna upp
till 1 140 mm diameter formas genom
strängsprutning och den största typen genom gjutning.
Betingelserna måste under hela tillverkningsprocessen
regleras mycket noga för att materialet inte skall
spricka (Chemical Engineering 7 april 1958 s. 128).
SHl
böcker
Gatubelysning. Svenska Elverksfören. Handl. 21.
Stockholm 1958. 123 s., ill. 4 kr.
Svenska Elverksföreningens
Gatubelysningskommitté har publicerat rekommendationer för standard
och allmänt utförande av anläggningar för
gatubelysning. Häftet omfattar sex kapitel, nämligen
allmänna principer, anläggningsdelar, beräkning ocli
mätning, anläggning, drift och underhåll samt
ekonomiska frågor. Vidare finns det två kortfattade
bilagor med nomenklatur resp. litteraturförteckning.
Första kapitlet handlar om trafiksäkerhet, skillnad
mellan mobil och stationär belysning, bländning,
"betryggande synbarhetsdistans" o.d. samt avslutas
med en tabellarisk uppställning av
ljusrekommendationer för vägar och gator, indelade i fyra
klasser, varav de tre första (I—III) sammanförts i en
grupp .4 för stark trafik och den fjärde (IV) bildar
en annan grupp B för "glesare trafik".
Rekommendationerna är direkt hämtade ur de tyska
DIN-normerna 5 044 från 1954 i något omstuvat skick,
vilket icke anges. Klassbeskrivningarna är
omformulerade. I DIN-normerna betecknas t.ex. med
klass I (8 lx medelbelysningsstyrka vid ljus vägyta
och 16 lx vid mörk) gator med en trafiksäkerhet av
1 000 fordon per timme i vardera riktningen, vilket
i kommitténs framställning blivit "trafikcentra i
storstäder, broar, tunnlar" o.d.
Medelbelysningsstyr-korna är desamma, men kommittén har ändrat
likformighetssiffrorna i varje fall väsentligt. Om detta
beror på sakliga överväganden nämns icke. I de
tyska normernas andra grupp för ringare trafik
finns tre olika klasser. Här har kommittén slagit
ihop dessa till en klass (IV) och använt
DIN-nor-mernas belysningsvärde för mellanklassen.
Kommittén har på grundval av hastigheten 60
km/h och bromssträckor med 2,5 m/s2 med 3 s
reaktionstid samt uppskattad fri sikt för omkörningar
kommit fram till något som benämns "betryggande
synbarhetsdistans" och som uppgår till 300 m.
Grupp A i rekommendationerna sägs uppfylla
kraven på 300 m dylik distans på grund av tät trafik.
Grupp B sägs erfordra endast 150 m
synbarhetsdistans på grund av glesare trafik. Bortsett från de
godtyckliga beräkningsgrunderna förefaller dessa
teorier verklighetsfrämmande. Ordet "synbarhet"
tyder på en av det normala ögats egenskaper
bestämd fix belysningsstyrka, och för förhållandet
mellan denna och distansen gäller kvadratlagen.
Distansen 300 m kan sålunda icke motsvara vitt skilda
belysningsstyrkor (klass I—III). Det torde icke
finnas belägg för att glesare trafik skulle generellt
behöva mindre synbarhetsdistans än tätare trafik.
Möjligen är det tvärtom, på grund av större
hastigheter, längre inbromssträckor och oftare
förekommande omkörningar.
Som kommittén själv framhållit (s. 12) är
otillräcklig stationär belysning sämre än ingen alls, emedan
"den bidrar till att ge bilisten en illusion av
säkerhet, som icke finns i verkligheten". Detta är säkert
riktigt men det kan tilläggas, att vid dylik belysning
kommer en del bilister att köra med
parkeringsljus, en del med halvljus och en del med helljus,
vilket orsakar förvirring och bländning för dem som
kör med svagt ljus etc. Med tillfredsställande
stationär belysning kan icke avses annan än sådan som
gör det möjligt att köra med parkeringsljus.
Fysiologiska laboratorieförsök och under praktiska
vägtrafikförhållanden under senare år företagna
experiment har visat, att den undre gränsen för dylikt
krav är ungefär 2 cd/m2 (nit) i medelluminans för
körbanan, vilket för betongväg motsvarar 20 lx.
DIN-normerna såväl som kommitténs
rekommendationer för medelbelysningsstyrkan understiger detta
värde genomgående och i många fall betänkligt
mycket.
Om kommittén vid den i förordet till häftet
aviserade omarbetningen även ville företa en
omprövning av nu nämnda förhållanden, skulle den i övrigt
synnerligen intressanta och läsvärda utredningen
vinna väsentligt i praktiskt värde. EBr
Elektromaschinen-Praktikum, 3:e uppl., av
Franz Unger. Vieweg, Braunschweig 1958.
135 s., 125 fig. 16,80 DM.
Föreliggande arbete utgör en sammanställning i
bokform av de stencilerade anvisningar för
labora-tioner i elektromaskinlära som lämnats studerande
vid tekniska högskolan i Braunschweig, där förf.
tidigare var professor.
Efter att på ett par sidor presenterat de använda
grafiska symbolerna för kopplingsdiagram (enligt
VDE) och övriga beteckningar ger förf. en kort men
dock fullständig beskrivning av metoder och
instrument för mätning av aktuella elektriska och
mekaniska storheter.
Bokens tredje avsnitt ägnas åt teorin för elektriska
maskiner, elektromagneter, transformatorer och
likriktare. Framställningen är även här kortfattad och
kan närmast bettraktas som en formelsamling med
förtydligande förklaringar. För den som på annat
håll studerat dessa frågor ger den en god repetition.
Fjärde och femte avsnitten behandlar olika
undersökningar och mätningar, elementära såväl som
mera avancerade. För varje punkt ges här
erforderliga definitioner i den mån de inte givits i den
tidigare teorin. Försöket beskrivs i anslutning till
ett fullständigt kopplingsschema och det väntade
resultatet presenteras.
I bokens sista avsnitt ger förf. slutligen en
sammanfattning av VDE-normerna för provning av
elektriska maskiner och transformatorer och trots
att det gäller de tyska normerna kan den svenske
läsaren här finna läsvärda partier t.ex. avsnittet om
uppvärmningskurvor.
Framställningen är enkel och lättfattlig och förf.
går direkt på det väsentliga. Figurerna är med ett
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
