Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1958, H. 34 - Forskning om fukt i byggnadsmaterial, av Erik Saare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vattenhaltsbestämning
Laboratoriemässiga vattenhaltsbestämningar
för byggnadsmaterial utförs vanligen genom
torkning i luftade torkskåp eller för material
av organiskt ursprung, där en destillation av
lättflyktiga beståndsdelar kan förekomma,
genom kokning i xylol med en särskild apparatur.
Vid vattenhaltsbestämningar i byggnaders
olika konstruktionselement är uttagning av
prov för laboratoriemässiga försök oftast
försvårad eller omöjlig att genomföra. Flera
metoder har föreslagits för
vattenhaltsbestämningar in situ utan att provkroppar behöver
tas ut. Dessa metoder grundar sig på
mätningar av de av byggnadsmaterialens olika
fysikaliska egenskaper som påverkas av ändringar i
materialets fukthalt, såsom elektriska
ledningsförmågan, värmeledningsförmågan,
dielektricitetskonstanten, neutrondiffusionen och den
kärnmagnetiska resonansen.
Mätningen av den elektriska ledningsförmågan
är enklast att utföra. Metoden är emellertid
behäftad med ett flertal störande faktorer. Vid
användning av likström kan elektrolys och
elektroosmos uppträda. Vid användning av
växelström verkar impedansen störande.
"Fuktceller", som ändrar sitt elektriska motstånd
vid varierande fukthalt och kan placeras inne
i det undersökta materialet, uppvisar en stark
hysteresis och har inom vissa fuktområden en
större känslighet för temperaturändringar än
för ändringar i fukthalten. I Frankrike har
man för mätning av elektrisk ledningsförmåga
i fuktiga material använt växelström, som
består av fyrkantsvågor, och därmed kunnat
undvika en del av de nämnda störande faktorerna.
Med en utveckling av den icke stationära
mätmetoden kan man bestämma
värmeledningsförmågan hos fuktiga porösa material utan att
fuktfördelningen inom materialet nämnvärt
påverkas. Är sambandet mellan fukthalten och
värmeledningsförmågan för ett visst material
känt, kan i andra fall genom undersökning av
materialets värmeledningsförmåga dess
fukthalt bestämmas. Van Duin3 har beskrivit en
apparatur för ändamålet.
Mätningar av dielektricitetskoefficientens
ändringar i samband med fukthaltsändringar
har varit behäftade med tekniska svårigheter.
Dessa har nyligen övervunnits genom att man
i likhet med förfarandet med
Poensgen-appa-raten för bestämning av
värmeledningsförmåga har lagt ett skyddsfält kring mätzonen. I
mätzonen erhålles därigenom parallella
fältlinjer och kapacitansen kan entydigt
beräknas29.
Vattenhaltsbestämningar genom mätning av
neutrondiffusion har utförts sedan 1947 i ett
flertal länder. Metoden bör dock för
närvarande betraktas såsom varande i
utvecklingsstadiet när det gäller andra byggnadstekniska
problem än kontroll av vattenhalt i
färskbetong vid gjutning av massiva fångdammar
och av vattenhaltsökning i jorddammar under
uppdämning.
Man saknar ännu en ändamålsenlig metod för
bestämning av fukthalten och
fukthaltsfördelningen i byggnadskonstruktioner in situ, och
man är tills vidare huvudsakligen hänvisad till
utborrning av provkroppar, vilkas fukthalt
bestäms laboratoriemässigt genom torkning. I
byggnader eller konstruktionsdelar som
uppförs för försöksändamål avgränsas cylindriska
provkroppar redan under uppförandet. Dessa
kan sedan under försökets gång avlägsnas för
vägningar, varefter de åter sätts in på sin
plats.
Byggnadsmaterialens ytegenskaper
Fuktens bindningssätt och dess rörelse i
porösa byggnadsmaterial är i stor utsträckning
beroende av materialets ytegenskaper. Den
viktigaste är den fria ytenergin som härrör av
atomernas fria bindningskrafter i ytskiktet.
Dessa fria bindningskrafter kan vid ytan
binda olika slag av atomer och molekyler som
råkar komma i beröring med den. Därvid
trängs vissa molekylslag undan av andra som
sägs ha större affinitet till materialet.
Vattenmolekyler har stor affinitet till de flesta
byggnadsmaterial och kommer vattenånga i
beröring med materialet adsorberas dess molekyler
och bildar adsorptionsfilmer, vilkas tjocklek
antar ett jämviktsläge med det rådande
ångtrycket. Ju starkare de fria bindningarna är
desto tjockare blir adsorptionsfilmerna.
För att motverka en fuktupptagning i
adsorptionsfilmerna och särskilt en kapillär
transport av vatten in i materialets porer, kan
byggnadsmaterial behandlas med ämnen som har
låg ytenergi. Materialen blir genom en sådan
behandling vattenavvisande.
Försök att göra ytterputs vattenavvisande
genom silikonbehandling har utförts av
Granholm23. För silikonbehandling av lättbetong
har Aurell27 redogjort och därvid angett vissa
kritiska synpunkter för silikonernas
användning.
Från färgindustriernas sida har en intensiv
forskning bedrivits som resulterat i
vattenavvisande vax, läcker och färger. Trots att nya
och billigare vattenavvisande preparat
ständigt kommer i marknaden har deras inverkan
på fuktegenskaperna hos byggnadsmaterial
endast i en begränsad omfattning undersökts.
Asfalt som använts för strykningar som
fuktisolering eller som klister till takpapp kan
lossna från underlaget på grund av dålig
vidhäftning om underlaget är fuktigt. Detta torde
kunna motverkas genom användning av
yt-aktiva ämnen, vidhäftningsmedel, som tillsätts
asfalten.
Litteratur
1. Brunauer, S: The adsorption of gases and vapours, bd 1.
Oxford 1945.
2. Krisciier, O: Die wissenscha[tlichen Grundlagen der
Trocknungstechnik. Berlin 1956.
3. Johansson, C H & Persson, G: Fuktabsorptionskurvor
för byggnadsmaterial. Byggmästaren 1946 h. 17 s. 311.
4. Jesphrsson, H B: Rapport over forsøg vedrørende lige-
TEKNISK TIDSKRIFT 1958 5 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
